Happily ever after?

Min generation, och säkert den föregående, har fått en stor del av vår värdegrund från sagor av bröderna Grimm och Disneyfilmer med den obligatoriska moralkakan. De flesta följer ett ganska uppenbart tema - poängen med det hela är att hitta Den Stora Kärleken (vilket inte verkar alls lika svårt som det de facto är). Först då kan sagan få ett lyckligt slut, när prinsen dräpt draken och fått prinsessan. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Bullshit.

För det första: visa mig ett förhållande som är lyckligt precis hela tiden, så ska jag visa dig två människor som hycklar. Förhållanden är vansinnigt svårunderhållna.

För det andra: det kan väl ändå inte vara det som är hela poängen? I sådana fall har jag levt hela mitt liv på helt fel sätt. Jag har alltid varit målmedveten, även om de stora målen i livet skiftat under åren. Men aldrig har jag haft som mål att gifta mig, och leva lyckligt enbart på det. Det har handlat om karriärer, att skaffa sig en solid utbildning som öppnar dörrar för de där riktigt bra jobben en vacker dag.

Förhållandets vara och icke vara

Efter att ha förlorat vad jag trodde var The One And Only, har jag tagit mig ut i dejtingdjungeln igen, med varierande resultat. Må vara att jag är petig, men why settle for second best? Mycket få av de jag hittills träffat därute har uppfyllt mina ändå ganska rimliga krav på pojkvänsmaterial. Och jag är hellre ensam än i ett förhållande med någon "halvbra".
Å andra sidan har jag en god vänninna, som sitter på ett kasst förhållande. Varför har jag ingen aning om. Hon är alltid festens mittpunkt, ständigt uppvaktad av genuint bra killar. Hon är stark, smart, rolig och skitsnygg. Jag tror hon vet innerst inne vad hon behöver göra för att finna sin lycka igen, men jag tror också att det skulle vara att ge upp sin ekonomiska trygghet. Ett sådant val är aldrig lätt, men kan någon fixa det där ute i världen på enbart CSN-pengar, så är det hon.
Normen i samhället, redan på universitetet, verkar vara att ha någon vid sin sida. Oss singlar höjer de ögonbrynen åt. Jag var ensam tjej i min klass (med runt 20-25 tjejer) att inte ha pojkvän vid ankomsten till Lund, trots att jag vet att många av de andra tjejernas förhållanden är trassliga distansrelationer med oengagerade partners.
Är vi plötsligt så osäkra på oss själva, att vi måste definiera oss utifrån den vi är med? Att vi stannar i en dålig relation bara för att det är så oortodoxt eller svårt att vara ensam? Och framför allt; är det här något nytt, eller har samma problem funnits ever since?

Alternativa målsättningar

Nej, jag är inte så cynisk som jag kanske låter. Det kanske finns någon därute för mig också, att dela livet, universum och allting med. Hittar jag honom ska jag göra mitt bästa för att få det hela att fungera. Försöka värdesätta varje dag och sansat reda ut allt trassel.
Men, och det här är min poäng; det är inte så jäkla viktigt. Meningen med mitt liv är inte att hitta en karl att gifta mig med. Och just nu känns det som om min karriär och min utbildning kommer komma först. Jag är ledsen, men det är en regel jag inte gjort några undantag från hittills, och troligtvis inte kommer börja göra senare i livet heller.

Slutsats

Vad jag menar är väl ungefär detta; har du ett förhållande med någon du älskar och som behandlar dig med respekt, så var rädd om det. Se till att reda ut problemen. Men gör aldrig, aldrig, avkall på dig själv! Måste du det, och ni inte kan leva tillsammans som jämlikar, så låt det då vara.

Och vore det inte jävligt befriande med en Disneyfilm som slutar lyckligt först när prinsessan tar sin Masters?