Skönhet, religion och kosmos

Om hur en tågresa väcker starka filosofiska resonemang, hur ett kort stycke musik kan beröra en på djupet, samt ett trevande försök att, med Operan som tema, väcka diskussion runt hela poängen med livet, universum och allting.

Overture

Helgen som har gått har jag hälsat på hemma i Nybro igen. På tåget upp hade jag stor nytta av min älskade Mp3-spelare (eftersom ljudet av små barn retar gallfeber på mig, jag vet att jag är omänsklig), vilken jag den här gången hade fyllt med den sedvanliga blandningen av musik från alla möjliga genrer, med tonvikt på metal (förstås). Bland allt detta hade jag av misstag fått med ett operastycke, Nessun Dorma, librettot ur Turandot (om jag inte missminner mig). Föga intresserad lyssnade jag ändå igenom den, och världen utanför mig försvann helt och hållet. Precis just då var det det vackraste jag någonsin hört, bland de underbara tonerna fanns gränslös passion, och man behövde inte kunna italienska för att känna kompositörens smärta.
Kören, stråkarna och solisten krossade mitt hjärta fullständigt. Någonting inom mig dog, och återföddes som något lite bättre, lite vackrare.
Needless to say, jag satte stycket på repeat, och med detta mästerverk som mitt tema började jag filosofera på allvar.

Första akten: Att förena materialism med andlighet

I dagens samhälle har du alla möjligheter att skräddarsy hela ditt liv efter dina preferenser. Vill du ha ett välbetalt jobb kan det vara idé att skaffa en solid utbildning, vill du hellre ha mer tid för familj och fritid kan du välja en mindre krävande karriär. Men i slutändan handlar allt om att jaga njutning, skönhet och välmående. Många säger att vår värld idag är alltför materialistisk, och att vi helt tappat vår andlighet. För, let's face it, vem som helt kan klara sig på en månatlig summa runt existensminimum in terms of ren överlevnad. Men de flesta av oss jagar ändå högre lön och mer fritt kapital i privatekonomin.
Ofta hävdas, som tidigare påpekat, att denna kapitalhets är fel sätt att leva och att vi tappat våra "rätta", lite mer abstrakta värderingar (Gudstro, tillit till vad för högre makt man nu än vill hänvisa till). Dock vill jag motsätta mig dessa argument, och jag tänker göra det både på ett andligt och ett filosofiskt plan.
En direkt konsekvens av mina motståndares argument är att pengar och kapital för oss fullblodskapitalister skulle vara något intrinsikalt*, vilket jag i ärlighetens namn inte tror någon av dem har tänkt på. Ingen ser pengar som den direkta källan till lycka, utan definierar snarare kapital som en instrumental* faktor. Har vi mycket pengar kan vi välja att spendera dem på vad vi än önskar, vad som än får oss att må bra, och det är först där vi börjar närma oss den intrinsikala faktorn.
Men för att förklara vad det har med andlighet att göra behöver jag nog ta hjälp av buddhistisk filosofi.

Andra akten: Min något modifierade syn på Siddhartas budskap

De flesta som lyckats tillskansa sig en fullständig gymnasieutbildning kan "legenden" om prinsen som en dag lämnade sitt palats för att försöka finna den rätta vägen till ett rikare andligt liv, genom att i flera år späka sig själv och leva som extremfattig. Detta gav honom just ingenting. Insikten kom snarare en dag, då han satte sig ner för att vila under ett fikonträd. Han fann den andliga vägen till nirvana, och blev därmed historiens första Buddha (når man nirvana slipper man återfödas, och det är bra, för världen är skit, menar buddhisterna enligt tradition). Varför han alltid avbildas som gravt överviktig har jag ingen aning om, jag tror det är mycket symbolik där, och jag orkar inte gräva djupare just i det området.
Iallafall. Moderna buddhistiska filosofer menar att sann lycka finns i nuet, och det är det de eftersträvar genom att meditera hela tiden. Det handlar om att finna ro och komma i kontakt med världssjälen (eller vad kristna kallar "den helige ande", på hindu "dharma") genom att "stänga av" vårt logiska tänkande (som enligt ovan nämnda filosofi tar oss från nuet, genom att ständigt föda oro inför framtiden eller ångest inför tidigare händelser och handlingar), och enbart använda våra sinnen utan att analysera vad de säger oss. Det är skitjobbigt, och kräver stor ansträngning, men när man väl varit där ett tag känner man sig genast mer balanserad.

Finale: Ett mästerligt försök att knyta ihop allt det här

Även om man inte orkar försöka meditera sig till lycka och rokänsla, kan andra saker göra det åt en. Vem har inte hört ett vackert klassiskt stycke och inte ens märkt att rum och tid försvunnit en kort stund? Vem försöker inte inreda sitt hem så att det inger ro och en känsla av skönhet?
Vår pengahets beror på en inneboende önskan att kunna omge oss med vackra ting, som därigenom får oss att må bra (och ibland ge oss status, men det är ett helt annat resonemang). Vi kanske inte kan köpa oss den rena lyckan, men vi kan absolut köpa oss välbehag och stimulans. Vår strävan är att stimulera våra sinnen. Så låt oss då få göra det.

*Begreppen intrinsikalt och instrumentalt är filosofiska termer, och handlar i stora drag om den gren inom filosofi som behandlar lycka. Om någonting är instrumentalt är det något som kan användas för att nå lycka, och något intrinsikalt är något som mer direkt är förknippat med lycka, något som rent konkret, i sig, framkallar lycka. Dock menar många filosofer att det enda som är intrinsikalt är själva lyckan, men jag tycker att de redan här har förlorat sig i semantiken (som ju aldrig är tillräcklig).