Tre SSU-skandaler på en vecka

Hett ämne i den politiska debatten (tillsammans med Fedeleys salladsbar) just nu är SSU Värmland-myglet. Och som grädde på det skadeglada moset bråkar ungsossarna så tussarna ryker internt i förbundsstyrelsen också, opassande nog precis innan kongressen. Det är inte utan att jag funderat på att poppa en skål med popcorn och njuta av spektaklet genom Politikerbloggens löpsedelslika bevakning ("skandal" är ett bra buzzword). SSU Värmland är alltså ertappade med fingrarna i den berömda syltburken, de har lurat av förbundet stora summor som de inte har rätt till genom att hävda att de haft hordvis med studiecirklar. Dessutom har de osnyggt nog hävdat att sossepampar varit där och föreläst, något som nu dementeras av nämnda pampar. Kalle Larsson, distriktsordföranden, har gjort sig oanträffbar. Typisk sossementalitet. Sko sig själv på andras bekostnad - det är inte konstigt att systemet i Sverige ser ut som det gör.

Ingen gillar bevisligen Laila Naraghi, och det kuppas och konspireras, allt för att undvika att hon väljs till ny ledare. Jag känner inte Naraghi personligen, men lite källa till nöje har hon varit genom mitt politiska engagemang. Ursprungligen från Oskarshamn var hon en av SSU Kalmars mest högljudda stjärnor i valrörelsen 2002. Ingen kunde så som Niklas Wykman, då vår riksdagskandidat, verkligen "push her buttons". Jag minns med all önskvärd tydlighet en debatt på Mejeriet i Nybro, där just ingen annan än dessa två antagonister kom till tals. Niklas var samlad och sarkastisk i repliker och eldig i anföranden, som sig bör, och Laila flippade ur efter ungefär tio minuter. Hon stod upp bakom bordet, högröd i ansiktet, gallskrek åt vår synnerligen roade riksdagskandidat och utvecklade plötsligt ett tidigare helt obemärkt talfel, varpå hon delvis tappade förmågan att säga "s". Om det är så hon hanterar debatter även inom sitt eget förbund kan jag förstå att vissa tvekar inför hennes lämplighet som förbundsordförande. Ja, förutom det där med medlemsfusket under hennes tid som distriktsordförande. Jag tror väl det är på grund av det som hon inte får vara med på foto med Mona. Men i övrigt går det väl inte sådär mycket emot sossarnas vanliga inställning?

Samtidigt är en Elin Lundgren bitter över hur hon blivit behandlad som ledamot i förbundsstyrelsen, och avgick i slutet av förra veckan. I sin blogg hänger hon ut folk till höger och vänster och kallar dem fula saker. Lite osnyggt, och vittnar om ganska stor oseriositet! Jag måste förvisso komma med ett erkännande här, hennes intresse för hästar, partitillhörighet och engagemang i nykterhetsrörelsen fick min fördomsbarometer att slå över på rött och stanna på "överlägsen präktfia", och det kändes litegranna bekräftat när hon ondgjorde sig över Anna Sjödins och Peter Skeppströms fylla på ett styrelseskifte. Huruvida hon är en överlägsen präktfia eller inte vet jag rent faktamässigt inte något om. Och för min del får man vara hur nykter man vill, det bryr jag mig inte om, men problemen uppstår om man kombinerar det med ett synsätt som går ut på att ens egen moral är högre stående än till exempel mitt liv i synd (och utan omsorg att bli fräst, som han sa, Olle). Då blir man förr eller senare mobbad av de man jobbar med, sant som amen i IOGT-NTO.

Gemensamt för alla tre småskandalerna är det ytterst sossiga som lyser igenom. Moralen gäller både politiken och hur man hanterar resurser och kollegor - det handlar om att sko sig själv, och utnyttja systemet så mycket som möjligt.

Nyckelord: Politik, SSU, fusk, Laila Naraghi, Elin Lundgren, Socialdemokraterna, moral, politikerbloggen