Är det synd om svenskarna?

I Metro från i torsdags kan man läsa om att bankrånare allt oftare är en "Svensson", en tidigare ostraffad men desperat gärninsgman ur vad som typiskt kallas för medelklassen.
Är det fler än jag som gärna drar paralleller till det politiska och ekonomiska klimatet?

För någon generation sedan var det möjligt för en vanlig industiarbetare eller skogsarbetare att försörja sin familj och äga sitt hus på en lön. Man kanske inte kunde unna sig dyra kläder eller lyxig mat, men behövde inte heller leva i fattigdom eller i en beroendesituation.
Numera är så inte alls fallet. Snarare är det svårt att försörja en normalstor familj på två kollektivavtalsreglerade löner utan att vända varenda krona. Det är inte alls konstigt att allt fler "Svenssons" i desperation tar till extrema medel.

Alla politiker, från vänster till höger, talar om att "det går bra för Sverige" nu. Det verkar dock ännu inte börjat märkas i de svenska hushållen, och i så fall kan det ju kvitta. Vad ska nationell ekonomisk framgång vara bra för, om inte för att till syvende och sist höja standarden för "kreti och pleti"? Jobben har inte blivit fler, standarden har inte blivit högre, skatten har inte sänkts.

Jag, och många med mig, anser att det beror på politisk misskötsel. Borta är tiden då svensken kunde reda sig själv utan socialhjälp, borta är efterkrigstidens ekonomiska försprång. Men bör man tycka synd om medelsvensson?

Socialdemokraterna har utan tvekan sin stösta väljarbas bland LO-medlemmarna, bland "arbetarna", i det lite väl breda begreppet medelklassen. Intressant nog de som drabbats hårdast av inkompetent och ogenomtänkt politik och maktmissbruk. SAP använder varje valår samma taktik - om det blir borgerlig regering kommer det bli mycket svårare att klara sig om man inte redan har ett fett arv att vänta, klassklyftor, bara 'de rika' (en mycket svårdefinierad och mystisk samhällsgrupp) kommer ha råd med bra skolor och bra/snabb sjukvård, blablabla.
Well, newsflash: Det ÄR bara höginkomsttagare som har råd med bra skolor och sjukvård i tid, i dagsläget. Har man bara cash kan ens avkomma gå i fina privatskolor med en saftig terminsavgift, och kan man hosta upp vad det kostar kan man helt kringgå den krångliga, tidsödande och oengagerade landstingsapparaten, och köpa vård privat.
Det här är ingen samhällsstruktur vi moderater skapat, det är socialdemokraterna. I förra valrörelsen blev vi som var engagerade i ungdomsförbundet bombaderade med kritik för den skol-, och vårdpolitik vi företrädde. Våra förslag för dessa båda 'grenar' var väldigt snarlika; låt privata entreprenörer starta friskolor, sjukhus, vårdcentraler och äldreboende bäst de vill. Ge sedan varje ungdom en 'skolpeng' och varje medborgare en statligt finansierad sjukförsäkring, och låt sedan var och en välja skola/vårdgivare själv. Vald skola/sjukhus får de öronmärkta pengarna som 'hör till' eleven/patienten. Sund konkurrens uppstår, alla blir nöjda.
Men det var ju inte alls bra. Jag minns att jag lyssnade på en (s)-tjej i min klass när hon uttryckte sin mening om förslaget och hon formulerade sig ungefär såhär: "Det låter ju jättebra, men det kommer till sist säkert innebära att bara de rika har råd med bra vård och skola ändå... på något sätt".
"På något sätt". Aj, den sved. Genomtänkt kritik at it's best. Jag sätter gärna mitt studiebidrag här och nu, på att hon, i sitt brinnande engagemang, inte hade en aning om de möjligheter till vård och skola en hög med stålar innebär, som jag redogjorde för ovan. Det är ju inte så bra om det når väljarkåren.

Ointelligent eller bara ogenomtänkt? Ja, inte vet jag. Men ett är säkert; det är inte "rika människor" som har mest att vinna på borgerlig politik.