Great Expectations

Så var man singel igen, och den bästa kuren är att ge sig ut på marknaden innan man hinner bli bitter. Tyvärr har det inneburit ett par stora insikter om hur jag egentligen fungerar där ute, jag har närmast extrema standarder.

För varje kille jag träffat har ribban höjts för en ännu virtuell 'drömkille'. Staffan fick mig att rikta in mig på den där hunkiga Owen Wilson-looken, testosteronstint intresse för vapen och krigsföring (det är nåt sexigt med någon som kan sätta ihop en AK-4), och ett underbart härligt sinne för humor. Christian fick mig att leta efter ambition, smak, jägarexamen, datorkunnande och en av flottans uniformer, och efter CarlFredrik letar jag efter någon som är politiskt aktiv, musiker, har läst filosofi och har den där kostymstilen jag torskat på fullständigt (slipsar är så himla praktiska). Och en liknande lägenhet är förstås en bonus.

Jag har också en lista enligt samma principer över allt som går bort vid minsta indikation; hygienofober, en vänsterpolitisk inriktning (jag respekterar den naturligtvis, men jag vill inte dejta den), ett analt intresse för oväsentliga detaljer, och det där jag inte kan sätta fingret på som får vissa killar att påminna om Steve Buscemi i Con Air. Minuspoäng på 'bor fortfarande hemma'. Och på fotbollsfånar.

Man kan väl hävda att det här är något bra; att jag genom dessa riktlinjer har klart för mig vad det är som är viktigt för mig, och vad som gör mig lycklig med någon - vilka relationsbitar som är viktigare än andra. Men för det mesta är denna mer eller mindre undermedvetna selektering inget vidare. Jag minns senast jag tittade på en kille efter att ha känt honom i en halvtimme och tänkte "my God, han är perfekt! Honom ska jag ha!". Jag var nyligen fyllda 17. Det är alltså fyra år sedan, och idag skulle jag nog inte tittat efter honom två gånger.
Sedan dess har alla jag haft någon slags relation med berott på att jag i början tänkt "okej, han stämmer in någorlunda. Jag investerar ett par veckor och kollar hur det går". Jag har ingen aning om hur många riktigt bra killar jag missat med den här metoden. Naturligtvis existerar den killen som uppfyller allt ovanstående inte. Till exempel är det i stort sett omöjligt att hitta en reservare i flottan utan att dumhänga utanför SjöLunds lokaler i AF-borgen (och så lågt har jag inte hunnit sjunka än).

Varför gör jag det då? Därför att det är en slags emotionell försäkring. De som tidigare uppfyllt de här 'kraven' har varit bra för mig, behandlat mig väl och funkat jäkla bra ihop med mina vänner och min familj. När relationen har tagit slut har det också varit ganska bra, inga hårda ord, och de flesta har jag fortfarande hyfsat god kontakt med.
Och om jag hittar någon som påminner om mina tidigare lyckade relationer är chansen större att jag inte kastar bort ett par månader av mitt liv på att dejta någon som ändå inte kommer kunna vara andra änden av en meningsfull relation.
Jag vet att det hela är ett system som baserar sig på extremt förutfattade meningar - det finns kostymnissar som rånar banker också - men det bryr jag mig inte om. Det minimerar ändå risken. Hade jag applicerat det här systemet när jag var femton hade jag kunnat undvika mycket obehag och dåliga relationer.

Nästa helg ska jag 'ta ett par öl' med en MUF-kille som läser till jurist, har en likadan bil som jag (dock inte instuvad i ett garage i Småland), knäcker extra med att köra taxi och har helikopterlicens. Om det inte blir något med honom kommer det nog dröja innan jag träffar nån som är kompatibel med min standard igen =)