Catholicism WOW!

Snillet Ron Howards nya film har snart Sverigepremiär (Audrey Tatou som Sophie Neveu var ett rent genidrag, jag undrar dock om Tom Hanks kan pull off Robert Langdon), och därmed är Da Vinci-koden het igen. Discovery Channel surfar på vågen, och svarar med att sända ett par dokumentärer (hittills har jag sett två) om hur nära sanningen Dan Brown egentligen var när han hävdade att alla faktauppgifter om hemliga sällskap, ritualer och sanningen om den Heliga Graal stämde helt överens med verkligheten. Jag har även hört Svenska Kyrkans version, som dock inte övertygade mig nämnvärt (dementi, dementi, dementi).

Innan jag fortsätter min utläggning vill jag sända en varning till er som ännu inte läst boken/sett filmen, och inte vill veta hur det slutar. Surfa vidare, läs något av mina andra inlägg, eller res dig från datorn och ta en kopp kaffe. Eller läs från och med punktlistan nedan.

I boken kommer Robert Langdon (en karaktär som bara måste vara en Indiana Jones-rip) fram till en hel massa häftiga grejer som vi vanliga dödliga inte hade en aning om; han outar ett par religiösa och konstiga små sällskap som säger sig sitta på sanningen, avslöjar en slags katolsk halvarmé bestående av självspäkande munkar, och låter oss i slutet veta Den Otroliga Och Väldigt Omskakande Sanningen Om Jesus Kristus. Han var nämligen gift med Maria Magdalena, de hade barn ihop, och det är hon som egentligen är den Heliga Graal. Hon symboliserar på så sätt ätten efter Jesus, som fortfarande ska finnas kvar och har en skum liten sekt tillsammans. Ett övertygande (tyckte jag) argument av många för detta är att den Heliga Graal tidigare på något av de latinska språken kallas San Greal, och att detta egentligen från början kom sig av en felskrivning; det ska egentligen vara Sang Real, kungligt blod.

Discovery Channels proffsluskare har naturligtvis lyckats falsifiera mycket av vad som hävdas vara faktauppgifter i Da Vinci-koden. Många av de hemliga sällskapen har aldrig existerat, vilket är lite synd tycker jag. Världen hade blivit lite, lite coolare då. Det fanns faktiskt en Priéure de Sion, men det har visat sig vara en bluff, ihopkomponerat av en lite excentrisk fransman under mitten av 1900-talet.
Men mycket har även visat sig vara hyfsat historiskt korrekt:

• Man har bevisat att kyrkan ett par hundra år efter Kristus hade en stor coverup för sig, för att få Jesus att framstå lite heligare, så att säga. En av påvarna, under tiden då Bibeln sammanställdes, skrev en lista över vilka böcker som fick och inte fick vara med, och den listan stämmer till punkt och pricka överens med de böcker som idag utgör Bibeln. Han beordrade något slags team av fixare att göra sig av med de skrifter som inte dög, de skulle i någon slags behållare ställas längs ut på en klippa i nuvarande Egypten.
• På 20-30-talet hittade en egyptisk bonde dessa skrifter. Tyvärr eldade han upp en stor del av dem (för vilket han borde ha stryk), men de som klarade sig har nått forskarna och gjorts offentliga som autentiska, under benämningen Det Gnostiska Evangeliet (min egen översättning, från eng. The Gnostic Gospel). Detta är naturligtvis ingenting Vatikanen ens vill ta i med tång.
• Detta nya evangelium beskriver Jesus och Maria Magdalena väldigt annorlunda än vad vi är vana vid; hon var en av Hans lärjungar, faktiskt den främsta. Hennes roll i gruppen var lite annorlunda än de andras; istället för att ställa frågor och bli undervisad, fungerade hon snarare som en slags assistent - kommenterade läror och svarade på frågor. Jesus älskade henne mer än de andra lärjungarna (och inte älska as in "älska din nästa"), och en 'speciell relation' antyds.
• Brown hävdar att Maria Magdalena efter korsfärstningen flydde med sitt posse till vad som idag är södra Frankrike. Man vet att en grupp kvinnliga flyktingar med ett barn anlände dit från Palestina under den tiden, men man kan inte utan tvivel bevisa att det var Maria Magdalena.
• Åsa Waldau har haft telepatisex med Jesus. Jag har egentligen ingen bra anledning att ta upp det här, men det är en löpsedel jag inte riktigt kan få ur systemet. Men Han kan vara lika dirrty som alla andra ;)

Som kristen har jag lite självhävdad ensamrätt på sista ordet i debatter om kristendom, iallafall bland mina sekulariserade vänner. Och jag är mycket mer bekväm med 'Buddy Jesus' som han beskrivs enligt gnosticismen, än den traditionella läran som kyrkan predikar. Det gnostiska evangeliet beskriver Jesus mer som en vanlig man än som Guds son (Han är fortfarande det, men poängterar att Han är jämlik med sina följeslagare). De läror som beskrivs här handlar mer som spiritualism och andlighet, än gudsfrukan och synd. Jesus är sänd till Jorden snarare som andlig vägledare och rådgivare, än någon slags saviour som ska frälsa oss alla från helvetet, eller vad som numera händer syndare. Visst hade Han lite tips om hur man kunde leva sitt liv och bemöta andra människor, men dessa handlar inte om do's and dont's för att frälsas av någon slags högre makt - snarare om att göra världen lite trevligare för folk i allmänhet, individer i synnerhet.
Ett talande exempel på detta är innebörden av förlåtelse. Kristna får ofta kritik för det konceptet, och jag kan förstå kritikerna; vad ger det mig att hela tiden gå runt och vara vänlig mot människor som behandlar mig illa, och vända andra kinden till hela tiden?
Förklaringen är enkel: Det är inte för någon annans skull du ska förlåta orätt, det är för din egen! Jag har själv en massa grudges gentemot folk i dagsläget, och i realiteten är det bara destruktivt för mig själv. Mina fiender skadas inte av mitt tysta raseri.
Jag har aldrig sagt att det är lätt att förlåta.

De som delar min passion för filmer av Kevin Smith känner igen rubriken och min Buddy Jesus-referens; från den helt geniala filmen Dogma, där Smith presenterar sin egen syn på kristendomen. En väldigt liberal syn, som jag gärna ställer upp på. Gud själv spelas av Alanis Morrisette och har en stark faiblesse för skeeball, den siste sionisten Bethany jobbar på en abortklinik, de två profeterna hon har med sig på sitt uppdrag är haschrökande pundare och till sitt förfogande har hon även Rufus (Chris Rock), den trettonde aposteln som blev censurerad ur Bibeln för att han var svart. Alan Rickman gör en helt underbar tolkning av den bittre ärkeängeln Metatron, 'The voice of God'.
Det är i stort en komedi, men den har sina verkliga djup. Den kan verkligen rekommenderas; man bör ha sett den innan man dör.

Det här är religion för mig. Den är till för att stötta, hjälpa, vägleda och trösta - absolut inte att ingjuta fruktan inför en hämnd i form av helveteseld, eller att hetsa till ett bra liv enbart med den något luddiga frälsningen som morot. Gud har i sanning humor (Dogma-citat nedan), och älskar oss alla, oavsett ursprung, sexuell läggning eller världsåskådning.
När det gäller Jesus och hans relationer till Maria Magdalena kan jag bara kommentera med so what? Om något, gör det Honom ännu lättare att ta till sig som andlig guide och fenomen. Dessutom är det något kyrkan i allmänhet och katolicismen i synnerhet borde göra upp med - det är inte religionen som sådan som historiskt står för kvinnoförtryck, utan ett prästerskap som valt bort obekväma delar, och fortfarande beter sig gräsligt mot grupper de av någon anledning har något emot - jag syftar främst på den nyligen avsvalnade debatten om huruvida gaypar ska kunna välsignas i kristen regi, eller det skrämmande i att det fortfarande existerar kvinnoprästmotståndare.

Kristendom handlar om kärlek. Inte om att lägga en livstid på att försöka nå en luddig gudoms gillande.

Bethany: What's he like?
Metatron: God? Lonely. But funny. He's got a great sense of humor. Take sex for example. There's nothing funnier than the ridiculous faces you people make mid-coitus
(http://www.imdb.com/title/tt0120655/quotes)