The lady is a tramp
Linda Skugge skrev tidigare i år en vilt omdebatterad (ofta i icke-officiella forum) krönika i Expressen om att nu har hon fan helt avsagt sig från feminismen, och hon har en jäkla massa bra argument för det. Naturligtvis har hon fått en massa reaktioner på detta, en personlig favorit är Rebecca, som kommenterar direkt på websidan; "Men att sluta kalla dig feminist..? tycker du män ska ha högra löner än kvinnor? vad hände med det?"
Jag har väl aldrig varit en stor Linda Skugge-fan, men på senare år verkar det som om hon mognat lite, tänkt i andra banor och börjat dra nya slutsatser. Fortfarande lika arg, men det bör hon aldrig göra avkall på, det är ju det som gör hennes krönikor så på pricken och underhållande. Det är lite lättare att lyssna på någon som är arg, I suppose. Hon har iallafall fått en stark revival i mina ögon, en tomboy som inte alls kände sig hemma i Fittstim.
Åter till Rebecca. Det stör mig litegranna att de här "pandatjejerna", som Skugge kallar dem, så enkelt drar slutsatsen att man är en bakåtsträvande kvinnohatare så fort man inte rättar sig i Fi-ledet och tycker att alla män har en kollektiv skuld och blablabla. Det händer att folk frågar mig om jag verkligen vill att vi kvinnor ska ha sämre lön i och med avsaknaden av Y-kromosom, när jag säger att jag inte är feminist, och ibland blir jag fruktansvärt sugen på att svara dem "Jajjemän, och det vet väl alla att Kalle här är bättre på matte, nu ska jag förresten gå och laga middag till min sambo som tittat på fotboll hela dagen". Of course not. Men jag företräder en individualism istället.
Sedan är det intressant att studera exakt vilka kvinnor som har sämre löner än män, i vilka yrken, under vilka arbetsgivare? Jo, tadaa, i den offentliga sektorn! Privata arbetsgivare är långt mer benägna att betala samma lön för samma arbetsinsats än staten. Men, vänta nu, varifrån brukar feminismens yttersta företrädare och barrikadkämpar komma ifrån? Är det inte... vänsterkanten?
Utan tvekan väldigt, väldigt absurt.
Something is rotten in the state of Sweden
Så vad vi svenskar är stuck med är alltså ett gäng vänsterfeminister som protesterar mot sig själva, och ett nytt parti som ganska tydligt visade upp sitt manshatande tryne i mediestormen runt bildandet. Jag vill minnas att jag sett footage från första stämman, där fyra extremt arga tonårstjejer (de såg ut så iallafall) sjöng en liten rap-vers a capella om hur mycket det hatade män i största allmänhet och på våldsamt manér gärna vill tillfoga dem skada (jag tror den började "Kille, kille, jävla man", nånting om att här kommer en tjej som "hatar dig så mycket" och avlslutades med "slita dig i stycken". Nån mer som känner igen det här?). Lite obehagligt, tycker jag.
Och så har vi ju allas vår Tiina Rosenberg. Låt mig sväva ut; sedan jag var liten har de stora lärosätena i Sverige, Uppsala och Lund, stått för någonting genuint, för öppenhet och för vetenskap, för den rena kunskapen och för något beständigt, något att se upp till. Sedan jag blev antagen har jag känt en stolthet och en tacksamhet för att jag gavs möjligheten att vara en del av detta. Så jag blev fruktansvärt besviken när jag nåddes av nyheterna att Tiina Rosenberg skulle ges ett professorskap här vid Lunds Universitet, närmare bestämt vid Centrum för Genusvetenskap (att det bara finns är absurt i sig).
Rosenberg är ett kapitel för sig. Det är allmänt känt att hon är manshatare och ganska militant sådan. Det känns vetenskapligt. Och i största allmänhet tycker jag hon är lite obehaglig. Hellre Schyman, vilken dag som helst.
En fråga jag ofta slås av och har bollat bland mina bekanta (de brukar oftast tro att jag skämtar, men jag är ytterst allvarlig) är denna: Om man nu hatar män så mycket, och trivs i andra kvinnors sällskap, faktiskt har gjort sig en hel karriär på att hylla kvinnligheten... varför väljer man då att se ut som en man?
Feministdebatten har i vilket fall som helst helt spårat ur. Och dem man bör skylla på är inga andra än feministerna själva. Så kallade 'vanliga människor' som mig själv blir vettskrämda av Fi's militanta retorik. Det är inte så det ska vara. Nog är något snett i samhället alltid, och det vanligaste brukar vara att skylla det på antingen män eller borgerligheten, men är det inte dags att göra det lite svårare för dem?
Som moderat och därmed influerad av liberalismen ser jag hellre till en med individuell approach. Det finns män som är diskriminerade också.
Feminismen startade i och med Simone de Beauvoir's La Deuxième Sexe (Det andra könet), händar de flesta. Principerna är filosofiskt komplicerade, men hon menade helt kort att ingen kan tilldelas frihet. Kvoteringar fanns garanterat inte i femtiotalets Paris, men hade de Beauvoir levt idag hade hon protesterat mot dem å det bestämdaste. Och ändå är det detta verk dagens feminister brukar vifta med från talarstolar. Har de ens läst det?
Jag kan tänka mig att kalla mig feminist först när det förknippas med dess ursprungsform, de Beauvoirfeminismen. Men i dagens debatt finns inte ett spår kvar av La Deuxième Sexe.
Tills det kommer tillbaka tänker jag inte lyfta ett finger för att stödja feministernas kamp.
Linda Skugge skrev tidigare i år en vilt omdebatterad (ofta i icke-officiella forum) krönika i Expressen om att nu har hon fan helt avsagt sig från feminismen, och hon har en jäkla massa bra argument för det. Naturligtvis har hon fått en massa reaktioner på detta, en personlig favorit är Rebecca, som kommenterar direkt på websidan; "Men att sluta kalla dig feminist..? tycker du män ska ha högra löner än kvinnor? vad hände med det?"
Jag har väl aldrig varit en stor Linda Skugge-fan, men på senare år verkar det som om hon mognat lite, tänkt i andra banor och börjat dra nya slutsatser. Fortfarande lika arg, men det bör hon aldrig göra avkall på, det är ju det som gör hennes krönikor så på pricken och underhållande. Det är lite lättare att lyssna på någon som är arg, I suppose. Hon har iallafall fått en stark revival i mina ögon, en tomboy som inte alls kände sig hemma i Fittstim.
Åter till Rebecca. Det stör mig litegranna att de här "pandatjejerna", som Skugge kallar dem, så enkelt drar slutsatsen att man är en bakåtsträvande kvinnohatare så fort man inte rättar sig i Fi-ledet och tycker att alla män har en kollektiv skuld och blablabla. Det händer att folk frågar mig om jag verkligen vill att vi kvinnor ska ha sämre lön i och med avsaknaden av Y-kromosom, när jag säger att jag inte är feminist, och ibland blir jag fruktansvärt sugen på att svara dem "Jajjemän, och det vet väl alla att Kalle här är bättre på matte, nu ska jag förresten gå och laga middag till min sambo som tittat på fotboll hela dagen". Of course not. Men jag företräder en individualism istället.
Sedan är det intressant att studera exakt vilka kvinnor som har sämre löner än män, i vilka yrken, under vilka arbetsgivare? Jo, tadaa, i den offentliga sektorn! Privata arbetsgivare är långt mer benägna att betala samma lön för samma arbetsinsats än staten. Men, vänta nu, varifrån brukar feminismens yttersta företrädare och barrikadkämpar komma ifrån? Är det inte... vänsterkanten?
Utan tvekan väldigt, väldigt absurt.
Something is rotten in the state of Sweden
Så vad vi svenskar är stuck med är alltså ett gäng vänsterfeminister som protesterar mot sig själva, och ett nytt parti som ganska tydligt visade upp sitt manshatande tryne i mediestormen runt bildandet. Jag vill minnas att jag sett footage från första stämman, där fyra extremt arga tonårstjejer (de såg ut så iallafall) sjöng en liten rap-vers a capella om hur mycket det hatade män i största allmänhet och på våldsamt manér gärna vill tillfoga dem skada (jag tror den började "Kille, kille, jävla man", nånting om att här kommer en tjej som "hatar dig så mycket" och avlslutades med "slita dig i stycken". Nån mer som känner igen det här?). Lite obehagligt, tycker jag.
Och så har vi ju allas vår Tiina Rosenberg. Låt mig sväva ut; sedan jag var liten har de stora lärosätena i Sverige, Uppsala och Lund, stått för någonting genuint, för öppenhet och för vetenskap, för den rena kunskapen och för något beständigt, något att se upp till. Sedan jag blev antagen har jag känt en stolthet och en tacksamhet för att jag gavs möjligheten att vara en del av detta. Så jag blev fruktansvärt besviken när jag nåddes av nyheterna att Tiina Rosenberg skulle ges ett professorskap här vid Lunds Universitet, närmare bestämt vid Centrum för Genusvetenskap (att det bara finns är absurt i sig).
Rosenberg är ett kapitel för sig. Det är allmänt känt att hon är manshatare och ganska militant sådan. Det känns vetenskapligt. Och i största allmänhet tycker jag hon är lite obehaglig. Hellre Schyman, vilken dag som helst.
En fråga jag ofta slås av och har bollat bland mina bekanta (de brukar oftast tro att jag skämtar, men jag är ytterst allvarlig) är denna: Om man nu hatar män så mycket, och trivs i andra kvinnors sällskap, faktiskt har gjort sig en hel karriär på att hylla kvinnligheten... varför väljer man då att se ut som en man?
Feministdebatten har i vilket fall som helst helt spårat ur. Och dem man bör skylla på är inga andra än feministerna själva. Så kallade 'vanliga människor' som mig själv blir vettskrämda av Fi's militanta retorik. Det är inte så det ska vara. Nog är något snett i samhället alltid, och det vanligaste brukar vara att skylla det på antingen män eller borgerligheten, men är det inte dags att göra det lite svårare för dem?
Som moderat och därmed influerad av liberalismen ser jag hellre till en med individuell approach. Det finns män som är diskriminerade också.
Feminismen startade i och med Simone de Beauvoir's La Deuxième Sexe (Det andra könet), händar de flesta. Principerna är filosofiskt komplicerade, men hon menade helt kort att ingen kan tilldelas frihet. Kvoteringar fanns garanterat inte i femtiotalets Paris, men hade de Beauvoir levt idag hade hon protesterat mot dem å det bestämdaste. Och ändå är det detta verk dagens feminister brukar vifta med från talarstolar. Har de ens läst det?
Jag kan tänka mig att kalla mig feminist först när det förknippas med dess ursprungsform, de Beauvoirfeminismen. Men i dagens debatt finns inte ett spår kvar av La Deuxième Sexe.
Tills det kommer tillbaka tänker jag inte lyfta ett finger för att stödja feministernas kamp.
posted by Raven at 12:15 fm
2 Comments:
Ja du Karin, vart ska jag börja? *ler*
När det gäller Tiinas klädesval så är det troligtvis sexuellt betingat och hör samman me en fetisch och att angripa detta är lika lågt som att angripa homosexuella generellt. Fy fy.
Och att Lund har en genusvetenskaplig instution är väl inte så konstigt? Betänk att en ny våg av sociologi (där det inom vissa kretsar bl.a. påstås att vetenskap är kulturellt betingat och inte objektivt (socialkustruktivism)) ger vetenskaper som är någorlunda testbara under empiriska premisser. Samma sak kan ej appliceras på t.ex. filosofin i dess grundläggande form. Så nu kastar du lite sten i glashus. Även om det är beroende av ditt ställningstagande i frågan rationalism/empirism. Betänk även teologi eller ännu värre filosofi kring teologi som faktiskt varande vetenskaper. Helt otestbara i vissa fall.
Och nu ett tips:
Skriv ihop en sammanfattning (eller lägg upp din gamla) av Det andra könet. Samt att du kanske ska tänka över vad du menar med individbaserad rättvisa och klargöra det i texten.
Vanvett och Mannamod!
Okej...
Jag visste att kommentaren om Tiinas klädstil skulle come back and bite me... Naturligtvis får Tiina klä sig precis som hon vill, det är inte min, eller någon annans sak att lägga sig i, jag ställer inga krav på att hon ska ändra på det, eller hävdar att det är fel. Men det borde vara öppet för en liten bloggare i cyberspace att undra - jag menade inte frågan att vara mer 'angrepp' än om någon frågar sig "Varför väljer en tjej som inte äger någonting färgglatt alls att måla en vägg i sin lägenhet vinröd?". Skulle Tiina ändå vara offended är hon varmt välkommen att skriva hatmail.
Du har en massa bra poänger om saker som vi teknologer aldrig någonsin behöver oroa oss om =) Men när jag skrev det här gjorde jag det med politiska förtecken; och min större läsarkrets är politiskt engagerade. Vad gäller de - ursäkta mig - 'luddigare' vetenskaperna är det väldigt sannolikt att de är kulturellt betingade, vilket är en av anledningarna till att jag ställer mig lite frågande till sociologin (men inte mycket), iallafall ur ett ideologiskt perspektiv. Eftersom jag är stenhård individualist hävdar jag att det blir en mycket svår vetenskap att tillämpa empiriska metoder på - iallafall i jämförelsen med den vetenskapsgenre jag själv företräder och intresserar mig för. Ett genusvetenskapligt centrum innebär att man gör en tydlig distinktion, vilket jag för min del tycker är lite obehagligt, och jag tvivlar på att arbetet vid dessa institutioner är det som kommer få slut på kvinnoförtrycket.
Jag hävdar att det är större skillnad på t.ex humanister och teknologer eller synth- och reaggaekulturen, än det är på kvinnor och män.
Mmh, jag inser att min de Beauvoir-sammanfattning blev lite klen, men den var mest av allt till för att emphasize min poäng. Vad jag menar med min individställningstagande är strikt efter politisk filosofi - negativ frihet, liberalismen och allt det där. Om jag överlever dagens lab kanske jag lägger upp en =)
Skicka en kommentar
<< Home