Back in Black: Den här veckan är Raven jättearg på dagis

Jajjemän, trumvirvlar och hela kalaset. Raven är tillbaka, till och med på allmän begäran, vilket är lite coolt.
Egentligen beror det på att jag lider av gravt 80-talistsyndrom. Jag har nämligen funderat ut det, varför vi allihop är sådana attentionwhores. Och det har gett mig ett gyllene tillfälle att dänga till min favoritnemesis rejält; allt är nämligen dagis fel.

Vi är de första som uppfostrats enligt löpande-band-principen. Hela dagarna spenderade vi på dagis, allt medan våra föräldrar antingen jobbade hårt eller sällade sig till principen om att det är så jäkla bra med social interaktion. Vi var kanske 10-20 ungjävlar per dagisfröken. Och jag måste erkänna; jag har djupgående fördomar om dagisfröknar. Inte ofta samhällets vassaste verktyg i skjulet (eller i Nerf-fabriken), storrökare, 80-talspermanenter och en djup, svart bitterhet som gör cynikern Raven jävligt imponerad.

Det var en variant av Darwins evolution, survival of the fittest. För att få kärlek och/eller uppmärksamhet av vuxna gällde det att utmärka sig ganska rejält, vi spenderade ju ändå större delen av en dag i den där jävla bakteriehärden "dagis". Man skulle vara högljudd och provokativ, fick vi lära oss.
De flesta av oss kommer ändå från välanpassade medelklasshem med föräldrar som älskade oss, men dels såg vi inte mycket av dem, dels fick många av oss småsyskon, vilket effktivt placerade oss på andraplatsen, iallafall uppmärksamhetsmässigt. När jag var två år gammal var jag inte ett dugg positiv till det skrikande, fulrosa russinet mina föräldrar en dag kom hem med. Det visade sig att den lilla uppmärksamhetstjuven dessutom var kolikbarn, vilket är katastrofalt traumatiskt för en bestämd och uppmärksamhetstörstande tvååring.
Det bör i och för sig tilläggas att jag gillar min lillebror mycket bättre nu, 21 år senare. Han är inte så skrikig längre, men fruktansvärt rolig på fyllan.

Så. Fast forward till 2008. En hel jävla dagis-och-babyboomgeneration skriker fortfarande efter uppmärksamhet. Och som om inte det räcker kräver värnpliktiga fruktstund medan nästan alla går runt och känner sig konstant kränkta för minsta lilla välmenat, men ogenomtänkta skämt. Vi är en generation gnälliga, ljudliga, mesiga brats som inte fick tillräckligt med kärlek, men väl saft och bulle även om man kom sist. Alla vill vi har våra 15 minuter, och alla vet vi innerst inne att vi hatar Blondinbella eftersom hon 1) lyckades få sina 15 minuter med råge och 2) för att alla timmar vi lade ner på att läsa Sartre/matte/psykologi var helt jävla bortslösade då vi bevisligen borde läst Vouge istället.

Anledningen till att jag är så säker är att min pojkvän är ett solklart undantag. Han var dagbarn hos sin skånska (och därmed rejäla) mormor, och fick galet mycket kärlek, uppmärksamhet och spättekaka (tror jag) som barn. Så har han inte heller nån Facebookprofil elle Flickrkonto. Han är en blond fantasynörd i mängden; en fantastiskt människa, men utan det där behovet av att synas, höras och göras.

Nu ska jag se House, en cyniker i min smak.

Nyckelord: Dagis, 80-talister, babyboom, uppmärksamhet, Blondinbella

(yes, ni gissade det, enda anledningen till att sätta "Blondinbella" som tag är att få några extra, futtiga klick. Skyll på dagis)