Barraggning

En konversation runt ett restaurangbord igår kväll påminde mig om ett nytt fenomen jag upptäckt, och att jag borde belysa det på något sätt.
Jag och sambon har nämligen upptäckt att singelkillar som är ute för att ragga har en sprillans ny teknik - att infiltrera offrets "kompisgäng" hon är där med.

Case 1 - en Måns Möller-kopia på Rauhrackel i Lund. Frågade oss casually om vår intressanta "ölmeter" vi fått in, och koncentrerade uppmärksamheten på Stefan till att börja med. Lite ovvetande om vad vi hade att vänta hade vi en positiv allityd gentemot detta till en början. Det är väl alltid lite kul att träffa nya människor, antar jag. Men han var mest ute efter att stöta på yours truly, vilket blev pinsamt uppenbart efter ett tag.

Case 2 - Random snubbe på Botulfs Bar i Lund. Nästlade sig in ganska bryskt, och blev "kompis" med Tom, som verkar vara den mest väluppfostrade av oss, medan vi andra tre lutade huvudena på sned mot handen och rullade med ögonen åt varandra. Gav inte upp i första taget - imponerade med lines som "Jag är ju stammis här" (det småskabbiga stället vi går till när allt annat är stängt). Extrapoäng för uthållighet. Blev lite desperat när vi mer bryskt började uttrycka att vi helst ville umgås för oss själva, och uttryckte ett litet ode till min strålande skönhet och coola hatt. Tankade vännen var svårare att bli av med, då han somnat i sin stol jämte sin Don Quixote.

Det fanns en tid då sådant här ägde rum i baren, när man står och väntar på sin drink. Det var ändå helt okej. Nån kille kom fram, presenterade sig och bad att få bjuda på en drink, eller kom med nån annan öppningsfras. Man kunde på ett vänligt sätt avböja eventuella inviter som presenterades mellan raderna, och hela grejen var över på ett par minuter. Men den här nya metoden innebär att man i värsta fall kan få dras med ens sprillans nya "polare" i uppåt nån timme, eftersom inget egentligt intresse för ens person i någon som helst romantisk kontext uttryckts - det finns inget att avböja. Och sedan finns ju chansen att ens sällskap faktiskt tycker killen i fråga är ett trevligt inslag (fast i regel inte). Resultatet är att det sköna gänget man ville hänga med en utekväll blir kapat av nån kille som hemskt gärna vill att vi ska känna till hur bra han trivs som undersköterska i äldrevården. En metod jag hittat för att slippa undan dessa individer är att involvera alla i en väldigt intern och intensiv konversation, en annan är att vänligt men bestämt tala om att vi inte setts på länge, och gärna vill umgås mer privat. Att frankt säga något i stil med "Det här är min sambo! Vi har regler för sådant här, och bara sex med varandra!" funkar förvånansvärt nog inte alls.

Tips: Lägg av! Vad var det för fel med barraggandet? Jag är helt cool med att någon snackar med mig ett par minuter i baren (är du alls intressant så räcker det).

För en tid sedan gick det dessutom upp för mig att jag blivit Straussad - uttrycket inspirerat av Neil Strauss bok Spelet. En obehaglig liten skrift som beskriver för män hur de ska bli bättre på att ragga. Metoden går ut på att utstråla mycket självsäkerhet och maktmässigt ställa sig över tjejen de stöter på, vilket oftast sker genom att i konversationen ständigt göra ner henne på olika sätt. Små förolämpningar inlindade i bladguld, oftast som inledningsreplik. Jag förstår på något intellektuellt plan att det kanske funkar ibland, men det är ett ganska fult tillvägagångssätt.

I mitt fall inträffade det hela innan jag hört talas om Neil Strauss och hans bok. En vansinnigt slemmig typ i sidenskjorta och huvudet något bakåtlutat gled upp vid min sida i en bar, beställde två glas champagne, gav mig ett (som jag lät stå orört på bardisken), och körde en liten utläggning om hur han verkligen beundrade att jag vågade stå för mitt mörka födelsemärke jag har på ena kinden, och inte fått det borttaget. Det var lite oväntat, så jag höjde ett ögonbryn och fick fram något i stil med "Eh. Okej. Vi ses." Champagnen fick han behålla.

Nyckelord: Neil Strauss, Spelet, Uteliv, raggningsförsök, raggning