onsdag, januari 23, 2008

Café de Flore

Sent omsider har jag tagit mig tid att se "De älskande på Café de Flore", en vecka eller två efter att SVT visade den. Det är en ganska utsökt dramadokumentär om Simone de Beauvoirs liv, från hennes första möte med Jean-Paul Sartre till publiceringen av hennes berömda "La deuxieme sexe".

För en varm beundrare av "La deuxieme sexe" var det intressant och tidvis riktigt gripande att se. Dokumentären går intimt under huden på de Beauvoir, och frågan uppstår naturligtvis om hur nära sanningen man kommer, och hur mycket som rör sig om filmarens tolkning. Men det ger ett nytt perspektiv på alla de småtorra fakta man tidigare lyckats tillgodogöra sig om hennes och Sartres liv.

Förhållandet med Sartre definieras tidigt efter hans villkor. Porträttet av en etetiskt lagd man är ganska slående - när estetin, författarskapet och den starka existentialismen växer sig för starkt. På något sätt känns han igen i vad vi idag skulle kalla en excentriker, och han fastställer snabbt reglerna för hur de båda ska kunna leva - mest tydligt i och med att han vägrar hålla sig till en kvinna. Om existentialismen ska hårddras kan väl bara frihet uppnås genom polygami - i det här fallet en älskad "livskamrat" men flera sexpartners.

Villkoren för kärleken går hårt åt de Beauvoir, och samtidigt som en känsla av underkastelse pockar på ens uppmärksamhet, så vänder hon tvärt och agerar hårt mot sina egna älskarinnor. Det är inte svårt att få känslan av svartsjuka, dolt av en stark önskan att leva ett autentiskt liv, samtidigt som hon utagerar sin frustration mot älskarinnorna.

Efter ett par år utlyser hon avhållsamhet mellan sig och Sartre. Villkoren är desamma, men sexualiteten måste dö för att hon ska orka. Hennes nya villkor markerar en slags nystart för de Beauvoir. Frågan jag spontant ställer mig är om samma himlastormande kärlek kan finnas där genom en sådan livsstil. Och finns det någon poäng längre med att ha en "livskamrat", om man inte har sex med varandra, men däremot med en massa andra människor?

På något sätt får man känslan av att de Beauvoir var en slags lärling till Sartre, och kom att besegra honom på hans egen hemmaplan när hon mognat till uppgiften. I början är hon en ung kvinna, som intellektuellt förstår och tilltalas av existentialismen, men ännu inte lärt sig att leva det autentiska livet, med allt vad det innebär. Medan åren går svalnar hon inför Sartres nycker. Frågan är om inte hennes en gång starka kärlek till honom övergår i en varm vänskap. Denna mognad - eller kanske till och med kamp för emotionell frihet - korrelerar väldigt väl med "La deuxieme sexe". Inte helt utan att man får känslan av att poletten en dag trillade ner för henne, och hon bestämde sig för att göra litteratur av det.

Man får genast en tankeställare kring sitt eget liv. Ingen som kan Sartre bland mina vänner kan tänka sig något annat än autentiskt liv, men finns det verkligen ingen gråskala? Jag tog upp komplikationerna med min filosofianalfabete sambo - hur den gamla hederliga monogamin stämmer överens med existentialfilosofin - och fick svaret "Det väljer man väl själv?".
En ganska fin sammanfattning. Men tyvärr hamnar man snart i ett cirkelresonemang. Tanken att ta mig en älskare då jag varit i ett förhållande med någon har aldrig slagit mig, och självklart har jag ställt samma krav på mina pojkvänner. Samtidigt innebär det ju en slags inskränkning i min frihet, och i hans. Om han träffar en kvinna han måste ha, vad har jag då för rätt att förbjuda honom? Och om vi inte kan enas i frågan måste vi gå isär, men med nästa livspartner blir frågan densamme - då jag valt på grunderna av att han inte får ha andra kvinnor kan ju jag inte rimligtvis ta mig andra män. Och så är min frihet inskränkt, och så går vi runt igen.

Kanske inte tillräckligt för att falsifiera existentialfilosofin. Och jag måste väl sällar mig fortfarande till skaran som tycker att autentiskt liv är en jäkla bra idé.

Existentialismen är håst sammanflätat med de Beauvoirs feminism, men även här känns tanken dragen ut in absurdum. Vad är det att göra sig fri, om man inte kan leva tillsammans på lika villkor?

Hur som helst borde de flesta se "De älskande vid Café de Flore".

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Etiketter: ,