Sorg och självförakt

En tjej i min klass omkom förra veckan, i en fruktansvärd olycka. Jag fick reda på vad som hade hänt samma dag, men fick inte besked om vem det var, eller ens att hon var någon ur min sektion, förrän dagen efter, då en mycket förvirrad och osammanhängande Joel ringde mig.
Jag kan inte göra mig några pretantioner om att jag kände henne, men jag gillade henne skarpt - instinktivt av nån anledning. Bättre än majoriteten av de andra tjejerna i klassen (som jag inte direkt har någon åsikt om, i regel). Kanske för att hon alltid var glad och trevlig, kanske för att hon var från staden där jag är född, kanske för att hon påminde om Annie, och att min - så här till jul - accelererande hemlängtan och nostalgi tycker om saker som påminner om faktorer jag gillar med Nybro.
I vilket fall som helst går min sympati och mina tankar till hennes familj. Det är klart det aldrig finns ett bra tillfälle, men att det hände så här års gör knappast saken bättre.
Jag ser hennes vänner, de hon lärde känna och bli god vän med, i korridorerna på LTH och på en och annan matteföreläsning. Om hon genom bara några enstaka samtal och sitt sällskap på någon occational matteövning lyckades röra vid nånting inom mig, så är det logiskt att anta att hon kom att betyda väldigt mycket för dem. Jag vill göra något för dem, säga något så att det blir lite bättre, ta en del av bördan. Men jag kan inte. Jag kan inte komma på någon handling, eller någon kombination av ord som hjälper dem.
Så istället gör jag ingenting. Jag försöker se förstående ut, möta deras blickar med sympati, men vad hjälper det? Jag vill så gärna, men jag gör inget, och för det föraktar jag mig själv.