Generation Why?

En obehaglig tanke slog mig alldeles nyss: min generation är så jävla ointressant. Tillåt mig utveckla.

Våra föräldrar och de som är, tja, minst 35-40 i dagsläget, kallas oftast Generation X. De var med om en hel del coola saker, och inget blogginlägg är väl komplett utan en lista:

• De var med om Grisbuktenkrisen, då hela världen under tio dagar antingen höll andan eller byggde skyddsrum.
• De minns Sovjets, och Berlinmurens fall.
• De var med om 60-talets sexuella frigörelse, med p-piller och ännu ingen rädsla för HIV.
• Svensk proggrörelse och ”alternativa melodifestivalen”. Det fanns lite tydligare läger då.
• I USA (och till viss del i Sverige) rasade demonstrationer mot Vietnamkriget. Folk brann liksom lite mer då.
• De kunde lyssna på riktigt bra artister: Beatles och Elvis (The King kanske är lite på gränsen, men för mitt författarskap väljer jag att ta upp honom här ändå) för att nämna ett par. Artister som gått till historien.
• En rysk u-båt strandade i Karlskronas skärgård.
• Hippies, Woodstock, marijuana, coola grejer.
• Sverige var först med att släppa porrindustrin fri, och poof, så var “Den Svenska Synden” ett begrepp.

Går man ännu en generation tillbaka blir våra far-, och morföräldrar nästan legendariska. Världskrig (min farfar var stationerad vid gränsen), depressionen, den syndiga jazzen, bara det borde räcka.

Och så har vi alltså nått hit, till oss barn av 80-talet. Vad har vi varit med om? Vi fanns förvisso till när Sovjet föll, men handen på hjärtat, vem fan reflekterade över det då? Vi fanns också till när Bildtregeringen genomförde en massa bra grejer för att avskaffa DDR-Sverige (Kent kommer garanterat kommentera ;) Jag rekommenderar boken Två nötcreme och en moviebox), tillexempel att avskaffa monopolet på TV och radio (utan moderaterna, inget Rix FM, NRJ eller obskyra Viasat-kanaler). Men det minns vi inte heller.
Förvisso har vi spännande grejer going on i världen just nu; Usama vs. Bush och det där. Terrorismen har blivit ett reellt hot efter 9/11, och söker vi en radikal ledstjärna som vår tids motsvarighet till vem nu hippiena lyssnade på så har vi… en lite fet och dåligt påläst dokumentärfilmare från Michigan. Terrorismen är kanske vår tids kalla krig… men ingen tror väl på allvar att det någonsin kommer drabba lilla töntiga Sverige.
Kom igen! Vi är astöntiga! Ingen har det riktigt svårt, vi har ett gäng låtsasdeprimerade fjortisar som lyssnar på Kent och Håkan Hellström och ”verkligen känner igen sig i ångesten” trots att vi aldrig har behövt frukta ett kärnvapenkrig eller leva helt utan välfärd (tänker här främst på Generation pre-X). Vår tids största artister är Britney Spears och möjligtvis Spice Girls. Vem fan kommer komma ihåg dem om 10 år? Vill man vara alternativ kanske man kan lyssna på ”hård” musik. Varför inte Lordi? Ja, visst ja, de var ju Finlands bidrag i schlagerfestivalen i år. Hårt.

Jag vet att jag borde vara tacksam, och det är jag. Vi har getts störst möjligheter hittills, även om vi inte alltid är de bästa på att förvalta dem. Men vi har ju absolut ingenting att svara våra barnbarn när de gnäller om någonting; ”På min tid hade vi inte alls samma lyx som ni! Jag kommer ihåg när det enda vi hade var 28.8-anslutning! Då kunde det ta en timme att ladda hem en låt, det du!”