Lite jävla allmänbildning, coming your way!

Av någon anledning, eller en serie slumpmässiga händelser, har jag kommit att prata filosofi med lite olika människor runtomkring mig på sista tiden. Ibland bara helt flyktigt, ibland lite mer ingående. De är radikalt olika varandra, med olika bakgrund, intressen, bildning, politisk inriktning och socialt nätverk. Men gemensamt har de att inte en jävla käft någonsin hört talas om Simone de Beauvoir.
Nå, nu kan det väl kännas lite mossigt och onödigt att ägna tankekraft åt en död fransk tant, men där, min kära publik, har ni fel. de Beauvoir är superviktig för dagens politiska debatt, närmare bestämt för dagens feministdebatt. Hela jävla skutan har kantrat, och av någon luddig anledning har jag tagit det på mig själv att se till att den kommer på rätt köl igen. Därför (och för att det faktiskt har efterlysts) kommer här *harkel*

Ravens tiominuters-crashcourse i feminismens grunder

Som äldre läsare redan känner till, eller eventuellt redan glömt bort, var det de Beauvoir som satte det första feministiska manifestet på pränt. Idéerna är lysande, men inte en enda finns kvar bland dagens vänsterfeminister (som ni kommer få se om sisådär sju-åtta minuter är det ur det här perspektivet absurt att just vänstern gjort feminismen till sin egen). Så därför måste de helt enkelt läras ut igen, utan att folk ska behöva ta sig igenom La Deuxiéme Sexe (den är väldigt tjock. Märk dock väl, språkkännare, genuset i prepositionen).

Alltsammans började egentligen med en man

Nästan alla har hört talas om Jean-Paul Sartre, men för 99% av befolkningen är det bara ett namn att droppa när man vill verka smart. Det är dock inte så svårt. Han införde, tillsammans med några andra samtida filosofer (Heidegger, Kierkegaard), existentialfilosofin, som nästan är ett trossystem i sig självt. Sartre hävdade att det inte finns någon mening med livet, ingen högre, färdigdefinierad plan att försöka uppfylla. Istället var det upp till var och en att skapa sig en mening i livet, syssla med vad man själv tycker om och skita i konventionerna. Problemet är bara att den moderne individen ställs inför en sjuhelsikes massa val dagligen, vissa obetydliga (vill jag ha en latte eller en kopp te?), andra mycket mer avgörande (vilken utbildning ska jag välja?). All denna valfrihet är i grunden bra, men för varje val vi gör stänger vi en dörr (ångrar jag mig när jag köpt latten får jag dras med det tills jag druckit upp den, det är ju ganska oförsvarbart att lämna den odrucken och betala för en kopp te fem minuter senare). Det ger upphov till ständig, malande ångest. Det är det nissar i manchesterkavaj hänvisar till när de skämtsamt suckar "åhnej, valet och ångesten" på studenttäta fik. Hursomhelst, eftersom varje val gör att vi måste dras med all denna ångest i stil med "gräset är grönare"-komplexet, vill vi helst slippa välja, vi vill överlåta det till andra, exempelvis samhällets konventioner, våra föräldrar, kyrkan, umgängeskrets eller dylikt (ah, Pelle ska visst ha en latte, då väljer jag det också). Men här protesterar Sartre, att fatta beslut som enbart rör en själv utifrån vad andra tycker är mauvaise-foi! Det är en svår term att översätta, men den bästa svenska termen jag hört är "ond tro". Man kan inte finna lyckan genom ta den enkla vägen ut ur saker och ting, låta andra välja för att själv slippa ångesten. Man får dras med den, skaffa sig lite mer skinn på näsan, helt enkelt. Det lönar sig i längden.

Är ni med så långt? Okej. Vi är ett ganska stort steg närmre. Men det verkar vettigt, eller hur?

"Vi blev som de andra... "

Sartres livskamrat (det var vad de kallade varandra) var alltså akademikern de Beauvoir. Hon applicerade Sartres gren i det träd som är praktisk filosofi på något ännu mer praktiskt - den allra första feminismen. Först och främst bör bokens titel förklaras närmre - översatt till svenska blir det Det Andra Könet. de Beauvoir börjar med att förklara det lite närmre. I människans hela civiliserade historia, och till och med i vår vardagspsykologi, finns en inbyggd dualitet - "vi och dem". Det behöver inte alls ha med främlingsfientlighet att göra, det är bara ett naturligt sätt för oss att hantera vissa sociala situationer. Den här känslan kan infinna sig var som helst, mellan byar (Vi - Ebbehultsbor, och så dem - Svalehultarna), skolklasser, yrkeskategorier, instrumentsorter i en orkester (det flercenteniella gnabbet om huruvida bleck-, eller träblåsinstrument är 'bäst' verkar inte få en upplösning inom en överskådlig framtid) eller ombord på tåg där passagerarna i en kupé utan att yttra ett ord utvecklar en 'vi'-känsla gentemot andra passagerare, trots att vi kanske skulle haft mer gemensamt med, eller fått mer utbyte av någon annan. Det är dock naturligt för de som är "vi" att vi är "dem" för de som vi kallar "dem". Och med denna insikt har ett visst status quo uppnåtts.
Fortfarande med?
Då börjar vi närma oss en upplösning, iallafall gällande bokens titel, som håller nyckeln till hela grundproblemet. de Beauvoir hävdar nämligen att ett slags "vi och dem" på naturligt sätt upprättades mellan män och kvinnor, fast nånstans i civilisationens framväxt gick "vi"-känslan bland kvinnorna förlorad. För som i diskussionen om Sartre ovan - det är för tillfället väldigt skönt att vara "den andre", och slippa valet och ångesten. Av den anledningen fann sig kvinnorna i att vara "dem" och tog mer eller mindre självmant på sig rollen som "de andra", ett bihang till subjektet, mannen.

Tillbaka till lösningen - existentialismen!

de Beauvoir har självfallet en kur, och då kommer vi återigen in på existentialismen. Kvinnan som individ måste själv bryta denna kollektiva mauvaise-foi. Hon måste, som Sartre redan påpekat, köra sitt eget race. Nu finns större möjligheter till sådant än för femtio år sedan, då boken först publicerades, men de Beauvoir medger motvilligt att det är svårt att förändra ett helt samhälle. Därför kommer det bli svårt för de första kvinnliga pionjärerna som applicerar idén, men det är ändå en förändring som måste göras. En kvinna som olycklig finner sig i sin roll som "den andre" kommer ge utlopp för sin frustration och maktlöshet genom att i hemmet stympa sitt 'överhuvud' - mannen, och 'dra ner honom till den nivån', låsa in honom med sig i sitt fängelse, men knappast bli mycket lyckligare för det. Inte heller kommer han bli särskilt lycklig, och man hamnar i en ond cirkel. Ja, ni fattar.
de Beauvoir var förresten själv ett lysande exempel på detta, hon hade examen i bland annat latin, språk, litteraturhistoria, matematik och filosofi, och undervisade själv vid sidan av sitt författarskap. Hon varken gifte sig, skaffade barn eller flyttade ihop med Sartre, men de var ett par och en kraftig duo från den dagen de möttes.

Dagens feminister och varför de är ur kurs

När man hör feministiska talare idag snackas det om kvoteringar och diverse andra statliga åtgärder för att förbättra kvinnors position i samhället, samtidigt som de viftar med något av de två standardverken La Deuxiéme Sexe eller Under Det Rosa Täcket (sedan Linda Skugge klokt nog avsade sig feministtiteln har Fittstim liksom sållats bort). Det ska erkännas att jag inte är bekant med den andra titeln, men det spelar mindre roll. Poängen är att jag har svårt att tro att någon av dem ens läst de Beauvoir!
Den uppmärksamme läsaren har säkert räknat ut varför by now - vi kan inte tilldelas jämställdhet, det skulle vara den grövsta sorten av mauvaise-foi!
Dessutom går hela 'kollektiviserandet' av grupperna 'män' och 'kvinnor' rakt emot de Beauvoirs idéer - hon var, i enighet med existentialismen, stark individualist. Hur ska vi ta oss ur denna dualitet (vi och dem) om vi hela tiden får itutat oss att vi är en 'svagare grupp' i samhället, och annorlunda i och med kön, än männen?

Att just vänstern så kraftigt tagit patent på feminismen är, som sagt, lite konstigt med bakgrund av detta. Socialismen bygger på ett kollektivistiskt synsätt, punkt slut. Lite tillspetsat kanske man kan sno en line från en långt bättre talare än jag - "Don't ask what your sex can do for you. Ask what you can do for your sex!" - Reagan var garanterat lika mycket individualist som jag själv.

Kort sagt - vad som behövs för att åstadkomma den här magiska jämställdheten är mindre Fi, mer individualism! Och kom inte här och kvotera mig nånstans, jag klarar mig fint på mina egna meriter.