Dagens I-landsproblem

Neo rapporterar om senaste trendiga anledningen att ringa Konsumentupplysningen i Kista - när telefonen ringer och ingen finns i andra änden. Bevisligen är folk rädda för att brottslingar och annat löst pack ska ringa för att kolla om man är hemma, så att de kan planera ett inbrott.

Men allvarligt talat!

Låt mig förklara en gång för alla vad det här beror på. Callcenters - sådana platser som telefonförsäljare jobbar på - har en stor fet dialer (läs: maskin som ringer upp folk åt oss), som ibland ringer fler nummer än som är nödvändigt. Så fort någon svarar på nån lina så slussas samtalet direkt vidare till den säljare som längst väntat på ett samtal (normalt rör det sig om 10-30 sekunder. Men ibland svarar någon utan att det finns nåra säljare lediga, då får man istället upp ett så kallat tappat prospekt. Det är alltså nån som svarat och blivit "klickad". Man kan ringa upp dem igen, men oftast gör man inte det, eftersom någon i andra änden i regel är arg för att man en halv minut tidigare "klickat" dem.

Det finns ett ganska enkelt sätt att kolla vad som försiggår egentligen; titta på nummerpresentatören och ring upp numret igen. Är det ett callcenter kommer man till en telefonsvarare som lugnt och bekvämt talar om för en hur det ligger till. Och är man så paranoid över sådana saker att man ringer Konsumentupplysningen i Kista, men inte har en nummerpresentatör... well, då orkar jag faktiskt inte bry mig om vederbörandes mentala hälsa.

And now you know. En liten bit av allmänbildningen.

Nyckelord: Inbrott, telemarketing, telefonförsäljare, callcenters, I-landsproblem