Singel i stan

Som äkta Stenbock är jag en av de där människorna som har grav prestationsångest, och just nu fasar jag inför en tillställning i december – min pappas 50-årskalas. Jag har klänningen, läppstiftet, väskan och samtalsämnena, men saknar fortfarande den oumbärliga accessoaren – en karl.
Det är klart jag känner mig patetisk, tack, jag avsäger mig alla kommentarer om detta. Men problemet är att jag har sjukt många kusiner. Och alla har de hittat den där helt jävla perfekta partnern, en majoritet är förlovade och några har redan barn. Den här festen som jag egentligen sett fram emot ganska mycket kommer bli som alla andra släkttillställningar – ”nej, jag har fortfarande inte hittat någon - nejdå, det är inte för att jag klär mig i svart sammet och tyll - nej, jag är inte gay - nej, fänriken var för helvete för snart två år sedan!”. Klart man blir lite desperat.

Jag vet att jag gnällt om det förut, men som singel är man en anomali, och sådant ska såklart åtgärdas. Strax efter att problemformuleringen bara nått tillräckligt många festdeltagare har alla en perfekt kandidat – grannens son, någons lillebror, någon annans nästkusins gamla kursare. Förutom en bulls-eye-träff presterad av min mamma för tre år sedan är det alltid stolpskott.
Och så fort man ska kolla mailen dyker det alltid upp en annons för någon ny, fantastisk dejtingservice på internet. TV3 vrålsatsar på hela åtgärdspaketet med Singelcoacherna och Fling (tack gode Gud för att den lades ner). Och kanske, kanske det beror på årstiden, men överallt på internetcommunities ser man små lama raggningsförsök i gästböcker och kommentarer.

Egentligen vill jag inte alls vara sådär Sex and the City-chic och hela tiden hålla ögonen öppna efter Mr. Right. Jag är fortfarande bitter efter mitt senaste kompletta fiasko och vill inget hellre än att sammankalla äggstockskoalitionen och älta, analysera och dränka allt i rödvin. Och sedan börja om igen med nästa vän. Eller, det är väl ungefär det jag gör.

När ska man egentligen få ta ledigt från hela den där cirkusen? När ska man slippa bli ihopfixad? När ska man kunna släppa prestationsångesten och låta artiga mingelsamtal med släktingar handla om utbildning, jobb, intressen eller vad fan som helst förutom mitt civilstånd?

Och as for den där festen funderar jag allvarligt på att helt enkelt muta en killkompis att följa med. Kanske be Tom att odla skägg och visa alla sin fina rustning, eller Pelle att diskutera Kafka med min moster. That would shut them up...

Nyckelord: Släkt, singel, dejting