Jag och min Robert

det är lite sorligt i en ljusrörsbelyst källarlokal, men sorlet tystnar när en ganska petit brunett med sänkt huvud försiktigt reser sig - hon tvekar, men säger till sist precis vad alla redan vet

- Hej, jag heter Karin, och jag är... arbetsskadad.

folksamlingen svarar i kör, på samma gång både mummlande och empatiskt

- Hej Karin!

Allt började när jag skulle träffa mitt lunchsällskap idag. Skäms lite för att erkänna det, men jag var inte riktigt på det klara med hur han såg ut, så jag valde

mycket strategiskt att komma tidigt och mycket upptaget stå på platsen där vi skulle mötas och vara upptagen med något (typ, mobilen). Precis på utsatt tid kommer en mörkblond kille i 25-årsåldern fram och hälsar på mig. Han har tjockbågade glasögon och sidbena, sådär med en hög lugg, och ganska kvadratisk haka. Och min första tanke är "Oh, tjena, jag ska luncha med Boxer-Robban!"

Ja, tjejerna på kontoret höll ju på att skratta ihjäl sig. Och den där frasen man alltid får från kunderna när man frågar om kanalutbudet ("Ja, jag har en såndär Robert!") har fått en helt ny innebörd.

Vilket genast för mig in på mitt nya, kanonbra bloggtips; Malin på Viasat. Precis vad bloggosfären behöver - någon som försvarar oss telefonförsäljare! Mer sådant!

Nyckelord: Boxer-Robban, arbetsskada