Universum som hologram

I eftermeddags kom jag över en artikel om Stephen Hawkings senaste genombrott inom teoretisk fysik. Den var förvisso publicerad redan 2003, men läsaren får ursäkta mig för att vara dåligt uppdaterad.

Det handlade iallafall om Hawkings specialitet de senaste åren, svarta hål. De ställer till det i teoretisk fysik, som till stor del består av vetenskaplig och matematisk filosofi, eftersom de är helt informationsförstörande.
Vad som menas med detta är att en grundläggande lag i universum är att ingen information någonsin går förlorad. Vi kan genom att analysera bakgrundsstrålning dra slutsatser om hur Big Bang gick till, och eldar man upp känsliga papper kan man i princip utläsa texten på dem genom att analysera röken och askan (bara för att vi som civilisation inte kan det, skulle det kunna vara möjligt för någon som behärskar kvantfluktuationer etc).
Med svarta hål anses det vara helt annorlunda, då de totalförstör all information som sugs in. Hypoteser har lagts som säger att det bör gå att utläsa ur Hawkingstrålningen som svarta hål antas ge ifrån sig, men eftersom strålningen är av helt annan karaktär än de objekt som sugs in i ett svart hål kan det knappast hjälpa. En egen reflektion är att det borde finnas en "ljussignatur", en bild kvar av objektet precis innan det nådde det svarta hålets händelsehorisont som utgörs av det ljus som precis har tillräckligt med energi för att inte sugas in i hålet, men ändå inte tillräckligt för att fly. En sådan ljussignatur borde i princip gå att analysera.

Men Hawking har en lite mer raffinerad idé. Enligt honom kan ett svart hål bara existera om det är ett hologram. Det kan dock endast existera som hologram i detta universum, om även resten av universum också är ett hologram.
Exakt hur den tankegången gick till stod inget utförligt om i artikeln jag läste, men det verkar som en ganska galen tanke även när första överraskningsmomentet lagt sig. Hawking brukar förvisso inte bara slänga ur sig teorier, och idén om universum som hologram projicerad från en tvådimensionell yta skulle göra jobbet mycket enklare för topologerna. Och dessutom får teorin stöd i observationer och beräkningar som rör supersträngar och sådana kvanta, ett område där hologramtanken länge legat nära till hands. 27 dimensioner ihoprullade i en väldigt liten sträng har svårt att vara mycket annat.

Men alla tvivel åt sidan, det är en teori som lämnar efterdyningar i såväl filosofin som religionen. Modern buddhistisk (såväl som den traditionella) filosofi hävdar att vår fysiska omvärld är en illusion, ett slags hinder för oss att finna sann frid och kopplingen vi har till världssjälen. Hade de rätt redan för ett par tusen år sedan?

Samtidigt får metafysiken (fortfarande i stort en fråga om filosofi) mycket att tänka på. Vad skulle det innebära för vedertagna teorier? Vanlig mekanik?

Drar man det till sin spets (vilket man alltid bör göra, där testas de ädlaste moralfilosofier och de mest invecklade fysikteorier) får det rena konsekvenser för existentialismen. Vad är verklighet? Vad är jag, du, mitt vinglas här jämte mig? Meningen med livet om inget är verkligt?

Självklart är det upp till var och en att bilda en egen uppfattning, och jag ser fram emot en diger lunta mail med tankar.
Men den som först hänvisar till The Matrix får stryk.

Andra bloggar om: Fysik, filosofi, teoretisk fysik, metafysik, Stephen Hawking, svarta hål, Hawkingstrålning, buddhism, religion, existentialism