Café de Flore

Sent omsider har jag tagit mig tid att se "De älskande på Café de Flore", en vecka eller två efter att SVT visade den. Det är en ganska utsökt dramadokumentär om Simone de Beauvoirs liv, från hennes första möte med Jean-Paul Sartre till publiceringen av hennes berömda "La deuxieme sexe".

För en varm beundrare av "La deuxieme sexe" var det intressant och tidvis riktigt gripande att se. Dokumentären går intimt under huden på de Beauvoir, och frågan uppstår naturligtvis om hur nära sanningen man kommer, och hur mycket som rör sig om filmarens tolkning. Men det ger ett nytt perspektiv på alla de småtorra fakta man tidigare lyckats tillgodogöra sig om hennes och Sartres liv.

Förhållandet med Sartre definieras tidigt efter hans villkor. Porträttet av en etetiskt lagd man är ganska slående - när estetin, författarskapet och den starka existentialismen växer sig för starkt. På något sätt känns han igen i vad vi idag skulle kalla en excentriker, och han fastställer snabbt reglerna för hur de båda ska kunna leva - mest tydligt i och med att han vägrar hålla sig till en kvinna. Om existentialismen ska hårddras kan väl bara frihet uppnås genom polygami - i det här fallet en älskad "livskamrat" men flera sexpartners.

Villkoren för kärleken går hårt åt de Beauvoir, och samtidigt som en känsla av underkastelse pockar på ens uppmärksamhet, så vänder hon tvärt och agerar hårt mot sina egna älskarinnor. Det är inte svårt att få känslan av svartsjuka, dolt av en stark önskan att leva ett autentiskt liv, samtidigt som hon utagerar sin frustration mot älskarinnorna.

Efter ett par år utlyser hon avhållsamhet mellan sig och Sartre. Villkoren är desamma, men sexualiteten måste dö för att hon ska orka. Hennes nya villkor markerar en slags nystart för de Beauvoir. Frågan jag spontant ställer mig är om samma himlastormande kärlek kan finnas där genom en sådan livsstil. Och finns det någon poäng längre med att ha en "livskamrat", om man inte har sex med varandra, men däremot med en massa andra människor?

På något sätt får man känslan av att de Beauvoir var en slags lärling till Sartre, och kom att besegra honom på hans egen hemmaplan när hon mognat till uppgiften. I början är hon en ung kvinna, som intellektuellt förstår och tilltalas av existentialismen, men ännu inte lärt sig att leva det autentiska livet, med allt vad det innebär. Medan åren går svalnar hon inför Sartres nycker. Frågan är om inte hennes en gång starka kärlek till honom övergår i en varm vänskap. Denna mognad - eller kanske till och med kamp för emotionell frihet - korrelerar väldigt väl med "La deuxieme sexe". Inte helt utan att man får känslan av att poletten en dag trillade ner för henne, och hon bestämde sig för att göra litteratur av det.

Man får genast en tankeställare kring sitt eget liv. Ingen som kan Sartre bland mina vänner kan tänka sig något annat än autentiskt liv, men finns det verkligen ingen gråskala? Jag tog upp komplikationerna med min filosofianalfabete sambo - hur den gamla hederliga monogamin stämmer överens med existentialfilosofin - och fick svaret "Det väljer man väl själv?".
En ganska fin sammanfattning. Men tyvärr hamnar man snart i ett cirkelresonemang. Tanken att ta mig en älskare då jag varit i ett förhållande med någon har aldrig slagit mig, och självklart har jag ställt samma krav på mina pojkvänner. Samtidigt innebär det ju en slags inskränkning i min frihet, och i hans. Om han träffar en kvinna han måste ha, vad har jag då för rätt att förbjuda honom? Och om vi inte kan enas i frågan måste vi gå isär, men med nästa livspartner blir frågan densamme - då jag valt på grunderna av att han inte får ha andra kvinnor kan ju jag inte rimligtvis ta mig andra män. Och så är min frihet inskränkt, och så går vi runt igen.

Kanske inte tillräckligt för att falsifiera existentialfilosofin. Och jag måste väl sällar mig fortfarande till skaran som tycker att autentiskt liv är en jäkla bra idé.

Existentialismen är håst sammanflätat med de Beauvoirs feminism, men även här känns tanken dragen ut in absurdum. Vad är det att göra sig fri, om man inte kan leva tillsammans på lika villkor?

Hur som helst borde de flesta se "De älskande vid Café de Flore".

Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Sartre, de Beauvoir, De älskande på Cafe de flore, existentialism, feminism

Stefan ska ge fan i mina pengar

Krönikan i City intresserar mig vanligtvis inte nämnvärt, men i samband med en relativt långdragen bussresa kan man lätt bli desperat, när sudokut är löst sedan länge och utsikten slutat vara det minsta intressant.

Dagens krönikör, Stefan Bergmark, är journalist och trött på sitt jobb, och det är Alliansens fel - vilket han inte helt logiskt resonerar sig fram till. Krönikan är ett crescendo som leder fram till forte fortissimot, den stora slutsatsen; vi lever i ett slavsamhälle! Löneslaveriet har tagit över våra liv, och nu är vi marknadens horor (jodå, Bergmark har den goda smaken att jämföra arbete med prostitution).
Varför mår då oftast långtisdarbetslösa dåligt och blir deprimerade? Jo, även detta problem har Bergmark ett svar på; det är för att vår barndoms kreativitet kuvats av 12-20 år i diverse akademiska institutioner.
Lösningen är att fördela bara precis det jobb som behöver göras, och sedan ge alla en massa välbehövlig tid över, till "viktigare saker i livet".

Här vet jag faktiskt inte var jag ska börja. Kanske en snabblektion i marknadsekonomi kan hjälpa. Vad är det för arbete som inte "behövs"? På en fri marknad, vilket nog ändå är en sådan institution som Stefan Bergmark kommit att uppskatta (annars skulle det vara svårt att få tag i en latte på ett trevligt ställe med lite coola frilansarkollegor som också gillar att romantisera Kuba), "behövs" allt arbete. Jag förstår nog att han här menar arbete i stil med läkekonst, kanske renhållning i städer och annat som kan räknas till offentlig sektor. Kanske kan det ses som "viktigare" än att servera kaffe eller utveckla mobiltelefoner, men utan behov - ingen efterfrågan. En ganska enkel ekvation. Är någon villig att betala mig för att sitta 8-10 timmar i veckan utöver mina studier, på ett trångt kontor och testa mobiltelefoner, så behövs det arbetet. Hade det inte behövts, hade de slutat betala mig. Piece of cake.
Sedan står det ju varje normalt funtad person lika klart, att om fler har arbete och därmed större köpkraft, så kommer fler efterfråga nya mobiltelefoner, och jag får mer att göra. Ganska fint det där.

Det finns även en humanistisk/filosofisk aspekt till det här, såväl som ideologisk. Politiker, oavsett nivå, har möjlighet att påverka arbetsmarknaden, och då kan det inte vara fel att förbättra den, iallafall inte i ett marknadsekonomiskt system. Resten av mitt liv ska de ge fan i. Ingen har att göra med vad jag väljer att ägna min fritid åt, vilken orkester jag spelar i eller vilket jaktlag jag tillhör, och absolut inte hur jag och sambon fördelar vår hushållskassa eller tid då vi en dag (God forbid) blir föräldrar - eller ja, kanske i värsta fall kattägare. Ingen politiker ska kunna peka ut hur jag bör utveckla mig kreativt, eller ens om jag bör det.
Det finns dessutom en rätt viktig ekonomisk princip att ta i bejakande; pengarna kommer nånstans ifrån. Vill Bergmark gå hemma hela dagarna och ändå inte svälta är det min surt förvärvade konsultlön han vill ha av. Nog för att jag gillar mitt jobb och finner det oerhört stimulerande - jag vill nog inte ha det som hobby och skänka bättre delen av stålarna till nån dagdrivarjävel, så att han kan "utvecklas kreativt" och ägna sin tid åt "viktigare saker".

Det finns ett val här, och det är mycket enkelt. Vissa yrken kräver mer av en, kompetens men framför allt tid. Är man karriärdriven får man helt enkelt suck it up, de stora stålarna kommer inte av sig självt. Men om ens prioriteringar är annorlunda, och jobbet är sekundärt efter familj och hobbies, ja, då finns det gott om jobb som bara kräver sina 40 timmar i veckan. Och så en hel gråskala av mellanting. Den gode herr Bergmark får helt enkelt välja mellan en viss levnadsstandard - och att kunna "utvecklas kreativt".

Två avslutande kommentarer har jag: om City drivs av Expressen/KvP, hur fan kan en sånhär dårfink ramla genom alla nät? Hur liberala är de där på huvudkontoret egentligen?
Och så minns jag en konversation jag och sambon hade, en natt när vi kom körande mot Kalmar i en mycket högljudd jeep i somras:

- Och här ligger journalisthögskolan...
- Va? Kommunisthögskolan?!
- Hehe, nej... men tja, nästan.

Nyckelord: Alliansen, Bergmark, Stefan Bergmark, krönika, City, marknadsekonomi, politik, ideologi, filosofi, arbete, arbetslinjen, löneslaveri

Universum som hologram

I eftermeddags kom jag över en artikel om Stephen Hawkings senaste genombrott inom teoretisk fysik. Den var förvisso publicerad redan 2003, men läsaren får ursäkta mig för att vara dåligt uppdaterad.

Det handlade iallafall om Hawkings specialitet de senaste åren, svarta hål. De ställer till det i teoretisk fysik, som till stor del består av vetenskaplig och matematisk filosofi, eftersom de är helt informationsförstörande.
Vad som menas med detta är att en grundläggande lag i universum är att ingen information någonsin går förlorad. Vi kan genom att analysera bakgrundsstrålning dra slutsatser om hur Big Bang gick till, och eldar man upp känsliga papper kan man i princip utläsa texten på dem genom att analysera röken och askan (bara för att vi som civilisation inte kan det, skulle det kunna vara möjligt för någon som behärskar kvantfluktuationer etc).
Med svarta hål anses det vara helt annorlunda, då de totalförstör all information som sugs in. Hypoteser har lagts som säger att det bör gå att utläsa ur Hawkingstrålningen som svarta hål antas ge ifrån sig, men eftersom strålningen är av helt annan karaktär än de objekt som sugs in i ett svart hål kan det knappast hjälpa. En egen reflektion är att det borde finnas en "ljussignatur", en bild kvar av objektet precis innan det nådde det svarta hålets händelsehorisont som utgörs av det ljus som precis har tillräckligt med energi för att inte sugas in i hålet, men ändå inte tillräckligt för att fly. En sådan ljussignatur borde i princip gå att analysera.

Men Hawking har en lite mer raffinerad idé. Enligt honom kan ett svart hål bara existera om det är ett hologram. Det kan dock endast existera som hologram i detta universum, om även resten av universum också är ett hologram.
Exakt hur den tankegången gick till stod inget utförligt om i artikeln jag läste, men det verkar som en ganska galen tanke även när första överraskningsmomentet lagt sig. Hawking brukar förvisso inte bara slänga ur sig teorier, och idén om universum som hologram projicerad från en tvådimensionell yta skulle göra jobbet mycket enklare för topologerna. Och dessutom får teorin stöd i observationer och beräkningar som rör supersträngar och sådana kvanta, ett område där hologramtanken länge legat nära till hands. 27 dimensioner ihoprullade i en väldigt liten sträng har svårt att vara mycket annat.

Men alla tvivel åt sidan, det är en teori som lämnar efterdyningar i såväl filosofin som religionen. Modern buddhistisk (såväl som den traditionella) filosofi hävdar att vår fysiska omvärld är en illusion, ett slags hinder för oss att finna sann frid och kopplingen vi har till världssjälen. Hade de rätt redan för ett par tusen år sedan?

Samtidigt får metafysiken (fortfarande i stort en fråga om filosofi) mycket att tänka på. Vad skulle det innebära för vedertagna teorier? Vanlig mekanik?

Drar man det till sin spets (vilket man alltid bör göra, där testas de ädlaste moralfilosofier och de mest invecklade fysikteorier) får det rena konsekvenser för existentialismen. Vad är verklighet? Vad är jag, du, mitt vinglas här jämte mig? Meningen med livet om inget är verkligt?

Självklart är det upp till var och en att bilda en egen uppfattning, och jag ser fram emot en diger lunta mail med tankar.
Men den som först hänvisar till The Matrix får stryk.

Andra bloggar om: Fysik, filosofi, teoretisk fysik, metafysik, Stephen Hawking, svarta hål, Hawkingstrålning, buddhism, religion, existentialism