Nobelpriset i fysik till Hawking!

Jag har länge varit en mycket stor beundrare av professor Stephen Hawking, sen jag för första gången öppnade pärmarna på den mäktiga "A Brief History of Time". Och ungefär lika länge har jag hävdat att han borde få Nobelpriset i fysik. Det fick jag dock sluta med, när min vansinnigt intellektuelle vän Pelle påpekade att det faktiskt är ett kriterie, det här med att komma mänskligheten till gagn. Han hade ju en poäng där.

Men i måndags, Nobeldagen, publicerade Expressens Sidan 4 en artikel författad av en bundsförvant i ämnet, en artikel som förklarar det hela iallafall för mig. Länken finns här.

Det finns inte mycket jag kan säga förutom det som artikelförfattaren redan tar upp. Det är helt klart värt att läsa om man är i vetenskapssvängen.

Dock vill jag gärna nämna att jag inte tycket att årets fysikpris var oförtjänt, absolut inte. Men jag ser det ungefär som den här Astrid Lindgren-grejen. Alla härjade åren innan hennes död om att hon borde få littraturpriset. Själv var jag aldrig någon jättefan av Lindgren. En strålande författare, men utan det djup och den filosofiska insikt som de senaste årens litteraturpristagare visat prov på.
På samma sätt vill jag härja lite för Stephen Hawking, med skillnaden att jag tycker jag har lite mer kött på benen. Han är vår tids stösta fysiker, med eller utan handikapp. Möjligvis kan jag tänka mig att det kan delas med Sir Roger Penrose, men principen bör stå kvar.

Nyckelord: Stephen Hawking, Nobel, Nobelpris, Roger Penrose, fysik, teoretisk fysik, svarta hål

Nobelpriset 2007

Efter en tids sjukdom och en Londonvistelse (mer, med blider, coming soon!) är jag alltså tillbaka hyfsat på banan igen. Den här dagen har jag lagt på tentaplugg, läkarbeskök och TV4's sändningar från Nobelfestligheterna, varav det känns som om det sista varit mest välgörande för intellektet.

Att TV4 tagit över sändningarna känns naturligtvis upplyftande för en tjuskallig public service-vägrare. Under de tillfällen jag kastat ett getöga åt TV'n har de gjort proffsiga intervjuer inom snygg layout och miljö, och även förklarat sådant som jag tror SVT arrogant ansett ligga inom allmänbildningen (personligen ser jag mig som allmänbildad, men hade ingen aning om varför Nobels fredspris delas ut i Oslo. Det vet jag nu).

Angående prisen känns de som vanligt politiskt korrekta, i år till och med lite populistiska. Både kemipriset och fredspriset handlar mer eller mindre direkt om miljökamp, men å andra sidan kan jag inte namnge någon som borde haft det istället. Kanske en dag kan utrikesminister Bildt, en av de bästa diplomater Sverige fostrat i en tradition av många, kan föräras det, men ännu har han nog inte gjort sitt största verk.

Doris Lessing känns fräsch som mottagare av litteraturpriset, trots sina 88 år. Hon verkar vara en författare med lite mer bredd än andra litteraturpristagare, då hon behandlat främst apartheid och kommunism ur en kvinnligare synpunkt. För mig framstår den där särskiljningen mellan manligt och kvinnligt ständigt diffust, men jag litar på Svenska Akademiens motivering.
Lessing har dessutom publicerat en science-fictionroman, vilket alltid uppskattas av den här bloggaren. Och så ett antal verk om katter, enligt Wikipedia.

Mest intresserad är jag så klart av fysikpriset. GMR-teknikens skapare får äntligen det erkännande de förtjänat. Denna teknik möjliggör rekordsnabb och exakt läsning av elektronisk information, vilket i sin tur sett till att massor av information kan sparas på liten yta, och här kan vi alla se användningsområdet i små flashminnen, Mp3-spelare och andra små lagringsmedium med stor kapacitet.

Kvällen ägnas nog åt att se banketten och hoppas att TV4 lyckas smyga in en kamera på efterfesten.

Nyckelord: Nobel, Nobelpriset, teknik, fysik, kemi, Al Gore, IPCC, miljö, Doris Lessing

Universum som hologram

I eftermeddags kom jag över en artikel om Stephen Hawkings senaste genombrott inom teoretisk fysik. Den var förvisso publicerad redan 2003, men läsaren får ursäkta mig för att vara dåligt uppdaterad.

Det handlade iallafall om Hawkings specialitet de senaste åren, svarta hål. De ställer till det i teoretisk fysik, som till stor del består av vetenskaplig och matematisk filosofi, eftersom de är helt informationsförstörande.
Vad som menas med detta är att en grundläggande lag i universum är att ingen information någonsin går förlorad. Vi kan genom att analysera bakgrundsstrålning dra slutsatser om hur Big Bang gick till, och eldar man upp känsliga papper kan man i princip utläsa texten på dem genom att analysera röken och askan (bara för att vi som civilisation inte kan det, skulle det kunna vara möjligt för någon som behärskar kvantfluktuationer etc).
Med svarta hål anses det vara helt annorlunda, då de totalförstör all information som sugs in. Hypoteser har lagts som säger att det bör gå att utläsa ur Hawkingstrålningen som svarta hål antas ge ifrån sig, men eftersom strålningen är av helt annan karaktär än de objekt som sugs in i ett svart hål kan det knappast hjälpa. En egen reflektion är att det borde finnas en "ljussignatur", en bild kvar av objektet precis innan det nådde det svarta hålets händelsehorisont som utgörs av det ljus som precis har tillräckligt med energi för att inte sugas in i hålet, men ändå inte tillräckligt för att fly. En sådan ljussignatur borde i princip gå att analysera.

Men Hawking har en lite mer raffinerad idé. Enligt honom kan ett svart hål bara existera om det är ett hologram. Det kan dock endast existera som hologram i detta universum, om även resten av universum också är ett hologram.
Exakt hur den tankegången gick till stod inget utförligt om i artikeln jag läste, men det verkar som en ganska galen tanke även när första överraskningsmomentet lagt sig. Hawking brukar förvisso inte bara slänga ur sig teorier, och idén om universum som hologram projicerad från en tvådimensionell yta skulle göra jobbet mycket enklare för topologerna. Och dessutom får teorin stöd i observationer och beräkningar som rör supersträngar och sådana kvanta, ett område där hologramtanken länge legat nära till hands. 27 dimensioner ihoprullade i en väldigt liten sträng har svårt att vara mycket annat.

Men alla tvivel åt sidan, det är en teori som lämnar efterdyningar i såväl filosofin som religionen. Modern buddhistisk (såväl som den traditionella) filosofi hävdar att vår fysiska omvärld är en illusion, ett slags hinder för oss att finna sann frid och kopplingen vi har till världssjälen. Hade de rätt redan för ett par tusen år sedan?

Samtidigt får metafysiken (fortfarande i stort en fråga om filosofi) mycket att tänka på. Vad skulle det innebära för vedertagna teorier? Vanlig mekanik?

Drar man det till sin spets (vilket man alltid bör göra, där testas de ädlaste moralfilosofier och de mest invecklade fysikteorier) får det rena konsekvenser för existentialismen. Vad är verklighet? Vad är jag, du, mitt vinglas här jämte mig? Meningen med livet om inget är verkligt?

Självklart är det upp till var och en att bilda en egen uppfattning, och jag ser fram emot en diger lunta mail med tankar.
Men den som först hänvisar till The Matrix får stryk.

Andra bloggar om: Fysik, filosofi, teoretisk fysik, metafysik, Stephen Hawking, svarta hål, Hawkingstrålning, buddhism, religion, existentialism