Existensen existerar!

När jag kommer till Malmö idag vet jag att det är en sådandär "köpa-en-svindyr-latte-fast-jag-inte-kommer-hinna-dricka-upp-den-dag". Hela min tågresa hade jag ägnat åt Sartres Äcklet, och det känns på något sätt oriktigt att ägna de minuter jag har mellan min ankomst och arbetsdagens början åt stress och vettiga saker. Jag köper lunch och slår mig ner på Espresso House ett par minuter för att kontemplera.
Antoine Roquentins inre liv förefaller mig ganska torftigt. Man märker en antydan till ångest, rädsla och den känsla han kallar äcklet, men där finns ingen passion, ingen eld, bara en tyst apati med vissa anomalier. Annars bara samma dimma som täcker gatorna i Bouville.

Hans funderingar kring tingens beskaffenhet för tankarna till Heidegger, en död gammal nazist. Heideggers existentialfilosofiska teorier går mest ut på att klassificera tingen utifrån betraktaren, antingen är de "en-soi" eller "pour-soi". Lite antropocentiskt, eller till och med egocentriskt, kan jag tycka. Det hänger säkert ihop med nazistgrejen. Men tingen och existensen struntar nog blankt i vad jag tycker om dem och deras tillstånd.

För att sväva ut lite kan man dra paralleller till modern buddhistisk filosofi, eller Platons idévärld. Men ingetdera faschinerar mig nämnvärt, jag är helt enkelt för rationell, praktiker ut i fingerspetsarna. Vad spelar det för roll egentligen, teorierna om verklighetens verklighetsgrad, när den är det enda vi känner till, den enda vi kan leva i, och vi dessutom verkar uppleva den hyfsat likadant?

Den enda filosof jag kan uppskatta i frågan är inte helt otippat Ayn Rand. Genom John Galt kör hon helt enkelt över missnöjesexistentialisterna (för vad är det egentligen för fel på den här verkligheten?), och med två påståenden, "A är a" och "Existensen existerar", konstruerar hon ett system för moralfilosofi och ideologi enbart genom rationella resonemang. När man läser det känns det som en evig sanning, en princip eller grundlag som existerar oberoende av mänskliga utövare. Men ibland glömmer hon själva mänskligheten som irrationell variabel, som utövare, domare och bödel.

Den så eftersökta "sanningen" om hur vi bör förhålla oss till världen finns som vanligt någonstans i mitten. Men jag vill absolut hävda att den finns inom ramarna för den här verkligheten!

Skinnfotöljen jag sjunkt ner i börjar bli lite obekväm. Det är ändå dags att ta sig till jobbet. Jag lämnar min svindyra och halvurdruckna latte på bordet, och sätter Mp3-spelaren i örat. En trubadur som snubblat över ett storband sjunger en lättsam sång till en älskad. Han lever i samma verklighet som jag gör för det mesta, och sannolikt har han roligare också, som aldrig läst Sartre, Rand, Descartes eller Heidegger. När jag kommer förbi det stora tegelhuset med en liten parabolantenn går musiken över i skramlig Kent. Är Jocke Berg en-soi eller pour-soi? Normaliteten är snart återställd.

Nyckelord: Filosofi, Jean-Paul Sartre, Sartre, existentialfilosofi, existentialism, Descartes, Heidegger, Ayn Rand, Platon, existens, ideologi