Att falla för grupptrycket

Jo, så har man trillat dit. Det kvittar hur mycket man stretar emot, ignorerar och/eller kör huvudet i sanden, förr eller senare dukar man ändå under, under alla Facebookinviteringar man får i mailen. Först från folk man kanske borde kommit ihåg men låtit bli, sedan från lite mer intressanta vänner som är svåra att hålla reda på när de bestämmer sig för att flytta till New York, och efter ett tag från folk som, come to think of it, faktiskt vore riktigt roliga att återuppta någon slags kontakt med.

Så ja, jag föll offer för grupptrycket, något surmulet bör tilläggas. Men när jag kollar mailen blir jag riktigt glad (man får ett mail för allt som händer, ska det vara så?) när jag upptäcker att Karlshamns-Jocke och min gamla barndomsvän Linda hittat mig, att Pite-Malin skickat ett kul meddelande och att Tha Petter har ett jätteroligt efternamn. Och efter lite runtsurfande blir man lätt överväldigad av mängden gamla polare man kan hitta (men var är ölmannen?).

Ja, jävlar. Jag inser hur det här kan bli beroendeframkallande.

Jag, den komprimerade varianten