Barraggning

En konversation runt ett restaurangbord igår kväll påminde mig om ett nytt fenomen jag upptäckt, och att jag borde belysa det på något sätt.
Jag och sambon har nämligen upptäckt att singelkillar som är ute för att ragga har en sprillans ny teknik - att infiltrera offrets "kompisgäng" hon är där med.

Case 1 - en Måns Möller-kopia på Rauhrackel i Lund. Frågade oss casually om vår intressanta "ölmeter" vi fått in, och koncentrerade uppmärksamheten på Stefan till att börja med. Lite ovvetande om vad vi hade att vänta hade vi en positiv allityd gentemot detta till en början. Det är väl alltid lite kul att träffa nya människor, antar jag. Men han var mest ute efter att stöta på yours truly, vilket blev pinsamt uppenbart efter ett tag.

Case 2 - Random snubbe på Botulfs Bar i Lund. Nästlade sig in ganska bryskt, och blev "kompis" med Tom, som verkar vara den mest väluppfostrade av oss, medan vi andra tre lutade huvudena på sned mot handen och rullade med ögonen åt varandra. Gav inte upp i första taget - imponerade med lines som "Jag är ju stammis här" (det småskabbiga stället vi går till när allt annat är stängt). Extrapoäng för uthållighet. Blev lite desperat när vi mer bryskt började uttrycka att vi helst ville umgås för oss själva, och uttryckte ett litet ode till min strålande skönhet och coola hatt. Tankade vännen var svårare att bli av med, då han somnat i sin stol jämte sin Don Quixote.

Det fanns en tid då sådant här ägde rum i baren, när man står och väntar på sin drink. Det var ändå helt okej. Nån kille kom fram, presenterade sig och bad att få bjuda på en drink, eller kom med nån annan öppningsfras. Man kunde på ett vänligt sätt avböja eventuella inviter som presenterades mellan raderna, och hela grejen var över på ett par minuter. Men den här nya metoden innebär att man i värsta fall kan få dras med ens sprillans nya "polare" i uppåt nån timme, eftersom inget egentligt intresse för ens person i någon som helst romantisk kontext uttryckts - det finns inget att avböja. Och sedan finns ju chansen att ens sällskap faktiskt tycker killen i fråga är ett trevligt inslag (fast i regel inte). Resultatet är att det sköna gänget man ville hänga med en utekväll blir kapat av nån kille som hemskt gärna vill att vi ska känna till hur bra han trivs som undersköterska i äldrevården. En metod jag hittat för att slippa undan dessa individer är att involvera alla i en väldigt intern och intensiv konversation, en annan är att vänligt men bestämt tala om att vi inte setts på länge, och gärna vill umgås mer privat. Att frankt säga något i stil med "Det här är min sambo! Vi har regler för sådant här, och bara sex med varandra!" funkar förvånansvärt nog inte alls.

Tips: Lägg av! Vad var det för fel med barraggandet? Jag är helt cool med att någon snackar med mig ett par minuter i baren (är du alls intressant så räcker det).

För en tid sedan gick det dessutom upp för mig att jag blivit Straussad - uttrycket inspirerat av Neil Strauss bok Spelet. En obehaglig liten skrift som beskriver för män hur de ska bli bättre på att ragga. Metoden går ut på att utstråla mycket självsäkerhet och maktmässigt ställa sig över tjejen de stöter på, vilket oftast sker genom att i konversationen ständigt göra ner henne på olika sätt. Små förolämpningar inlindade i bladguld, oftast som inledningsreplik. Jag förstår på något intellektuellt plan att det kanske funkar ibland, men det är ett ganska fult tillvägagångssätt.

I mitt fall inträffade det hela innan jag hört talas om Neil Strauss och hans bok. En vansinnigt slemmig typ i sidenskjorta och huvudet något bakåtlutat gled upp vid min sida i en bar, beställde två glas champagne, gav mig ett (som jag lät stå orört på bardisken), och körde en liten utläggning om hur han verkligen beundrade att jag vågade stå för mitt mörka födelsemärke jag har på ena kinden, och inte fått det borttaget. Det var lite oväntat, så jag höjde ett ögonbryn och fick fram något i stil med "Eh. Okej. Vi ses." Champagnen fick han behålla.

Nyckelord: Neil Strauss, Spelet, Uteliv, raggningsförsök, raggning

London Calling

Här kommer äntligen storyn om London (med bilder!). Om man vill kan man se det som Ravens Weekend-Guide till London!

I torsdags i förra veckan begav vi oss iväg mot London. Rustade med trendiga kläder och min pappas Priority Pass, som möjliggör alla möjliga luxuiteter på alla flygplatser, tog vi oss först an förstaklassloungen på Kastrup. Gratis öl och glögg är aldrig fel!


Första dagen i London var en rejäl besvikelse. Vi åkte taxi i en timme för att ta oss ut till vårt smått värdelösa hotell mitt ute i ingenstans, bråkade med inderna som skötte det, och fick till sist en hyfsad middag på den lokala puben med billig öl till.

Dag 2, fredagen, lade vi på shopping varvat med pubbesök där vi fann något som såg autentiskt brittiskt ut.
Marknaden på Covent Garden var ohyggligt snyggt julpyntat:

Ett tips bara: om du ska ta med din London-rookie till sambo till Piccadilly Circus... se till att han inte är schlagerfreak. Eller håll för öronen. Jag har fortfarande inte fått ut den jävla låten ur huvudet.

Piccadilly Circus, snyggt dekorerat med futuristiska bubblor som skiftade i olika färger

Och så alla pubar förstås:

Jag är halvblasé med ett glas Jacobs Creek. Jag visste i själva verket inte att Stefan tog ett foto, trodde han pillade med autofokusinställningarna...

Stefan dricker "Old Speckled Hen" i England och är glad för det.

Fredagkvällen spenderade vi på Palace Theatre på West End, med att se Spamalot, Monty Python-musikalen. Efter det var vi rätt trötta, så vi tubade hem till vårt sunkiga lilla hotell.

Lördagen var ägnad åt sightseeing och annat kul. Vi började med British Museum, och på vägen hittade vi en gigantisk Fred Mercury med tomteluva:

Föräldrarna var faktiskt och såg "We Will Rock You"-musikalen för nån månad sen, men hävdade att den sög fett, så jag rekommenderar, på deras inrådan, mot den.

Vi kom iallafall till British Museum, och vart lite uttråkade. tyvärr har vi inga fantastiska bilder därifrån, men man bör absolut åka dit och se rosettstenen och deras Grand Court, världens största "court" under glastak. Men det är stort, så tänk på att inrikta Er på de områden där britterna haft kronkolonier - under de avdelningarna finns mest.

Natural History Museum kan också vara sevärt, med riktigt häftiga dinosaurieskelett och en blåval i naturlig storlek. Och byggnaden är sevärd som den är!

Senare under dagen var vi även på Rainforest Café. Det är inte heller en upplevelse att missa, men återigen är vi dåliga på det här med att ta bilder. Om Du är i London nån gång kan det vara värt att kolla, ta tunnelbanan till Piccadilly Circus och gå en tio-tjugo meter ner längs Shaftesbury Avenue. Det är en fantastisk restaurang, och det känns som att sitta mitt i regnskogen och äta!

På kvällen letade vi upp en pianobar i Kensongton som vi fått rekommenderad, och hade hur kul som helst! Stället var fullt, det var ett sådant ös på pianisten, och efter ett tag dök änglar, herdar och allt möjlig skumt folk upp. De visade sig vara del i en nativity play. Kul var det iallafall, och helt klart värt en kvälls alkoholkonsumtion. Man tar bara tunnelbanan till High Street Kensington, så ligger baren bara över gatan.

Jag och en "Wise Guy"-pimp i Kensington.

Så. Kort sagt: London är fantastiskt runt jul, och missa för allt i världen inte allt som West End har att erbjuda. Och reser Du med en tjejkompis: ta en sväng runt Soho's gayscen. Jag missade det tyvärr denna gång, men så är det när man reser med killar ;)

Ullevi - jag var där

Igår var jag på årets guldmatch, Göteborg mot Trelleborg på Ullevi. 41.471 åskådare, 2-0 och tusentals glada fans som stormade planen efter att slutsignalen gått. Guldet avgjordes (och "kom hem till Göteborg") och hela stan var ganska upprymd. Ja, alla utom jag då.

Jo, jag vet att jag är en klyscha, ingen behöver påminna mig. Flickvännen som släpas med på fotboll och mest gnäller hela tiden. Men jag måste till mitt försvar få förklara att jag till viss del såg fram emot det. Jag har aldrig varit på en allsvensk match (kan knappt erinra mig att jag någonsin varit på någon hel fotbollsmatch), och jag har definitivt aldrig varit det på Ullevi. Som Ullevi-rookie blev man lite lätt tagen av stunden när man kom upp för trappan till läktaren och lät blicken glida över den helt enorma arenan med alla dessa supporters i blått och vitt och plastponchos. Siffror om publikkapacitet kan man rabbla hur mycket man vill, man fattar det inte förrän man ser det.

Facinationen varade i säkert tio sekunder. Sedan blev jag knuffad åt fem håll samtidigt av en enorm mängd göteborgare på liten yta, upplevde en sedan länge glömd torgskräck, och hittade våra helt värdelösa platser. Och - get this - det spöregnade! Det finns inget tak på Ullevi! Jag som är rabiat fotbollshatare satt i två timmar i regnet och blev blötare och kallare än jag någonsin trodde att jag skulle uppleva. Den halvt om halvt värdelösa ponchon, marginellt tjockare än plastfolie, blåste åt alla håll samtidigt, och min sedan länge tjuriga rygg låste sig fullständigt.

Jag har ändå en "ta-ingen-skit"-gormande inre Grynet. En ganska bra egenskap att ha, att ge fan i något om det inte är värt det, och räcka långfingret åt vissa situationer och människor och be dem dra åt helvete och gå hem. Men vart skulle jag ta vägen? Och förresten försöker jag ganska mycket att sätta mig in i, och dela min sambos intressen. Jag läser en bok han älskar nu, till exempel (medan han behövde mycket övertalning för att kanske läsa Lisey's Story). Så då kanske man kan härda ut.

Stefan utanför Ullevi, i ett stadie av behärskad eufori

Två timmar gick förbi olidligt långsamt. Ölen var blaskig och utblandad med regnvatten. Vi satt courtside och när nåt intressant hände så ställde sig alla upp så jag inte såg något iallafall. Själva grejen gav mig just ingenting, förutom kanske att det kan vara lite coolt att kunna berätta om en nära-döden-upplevelse för folk.

Men Stefan har upprepade gånger betygat att han älskar mig och kommer vara min bitch i två veckor framöver, plus följa med på Unholy Alliance eller motsvarande. Nåt bra var jag tvungen att få ut av det hela, så varför inte?

Jag är på jobbet nu*, och bloggar medan min fula lilla laptop försöker fundera ut vad tusan det är jag USB'at ihop den med. Men jag har kommit upp mig! Idag ansvarar jag och endast jag för att kontorets livsviktiga behov av laddade batterier tillgodoses. Vilket i praktiken innebär att jag konstant stövlar mellan skrivbordet med den fula datorn och en ganska imponerande hög (som jag skapat) med mobiltelefoner som sitter ihop med ett oändligt antal SonyEricsson-laddare, och laddar batterier som en skållad iller. Ett jobb som är helt och hållet i onödan, eftersom batteriet laddas när man har telefonen ihopkopplad med datorn. Jag känner att jag gör en verklig insats på kontoret idag, och att min gedigna utbildning och erfarenhet av teknik kommer till god användning.
Och det värsta är att jag bevisligen inte ens är så bra på det.

*Detta skrevs under förmiddagen, och jag var faktiskt på jobbet. Men sen utvecklades vad jag trodde bara var lite småhängighet till en rätt rejäl feber. Två timmar på Ullevi i spöregn är aldrig särskilt begåvat

Andra bloggar om: IFK Göteborg, allsvenskan, Hysén, nära-döden-upplevelse, Ullevi, guld

Raven observerar

Folk i Den Verkliga Världen, utanför Smålandsskogen, fungerar inte riktigt som jag är van vid. Det kanske inte är så konstigt, det föreligger ju skillnader i geografi, kultur, och inte minst befolkningsmängd per ytmått, men den senaste tiden har bekantskapskretsen formligen exploderat av människor som inte har körkort!

Som 18-åring i Nybro (mitt hood) var det mer körkort or bust. Jag fyller år i januari, och mitt körkort är utfärdat 26'e mars 2003, vilket innebär att jag a) fick det två-tre månader efter min 18-års dag, och denna delay berodde mer på Vägverket än huruvida jag var förberedd på ansvaret att framföra ett fordon om ca. 1-2 ton och ett jävla rörelsemoment på allmänna vägar, samt b) jag har snart haft det i fem år.

Anledningen till denna omskakande observation just nu är att jag länge petat, hintat och verbalt sparkat på sambon att få ändan ur vagnen och ta ett eget körkort. Det skulle vara en hobby för oss att dela (att övningsköra)*, det skulle innebära att jag aldrig mer behöver försätta mig i den situationen att själv behöva köra 50 mil på en dag i en pytteliten hyrbil med ungefär lika maffig motor som den jag hade i min moped, och det är ett strålande argument för oss att köpa en bil.

Nu har det iallafall gått vägen hyfsat. Sambon räknar med körkort innan nästa sommar, och även om jag är lite skeptisk till hur tusan det ska gå till, så har vi kommit överens om att iallafall titta på fina Volvosar till våren.

Det faktum att han inte redan hade ett körkort tyckte jag var lite förbryllande. Men efter lite gallups hos bekanta och deras bekanta har jag upptäckt att körkort liksom är... ja, nästan en lyxgrej. De flesta var inte intresserade av det när de var 18, och dessutom rör det sig ju om mycket pengar för körskola, halkbana, uppkörning och Gud vet allt.

Det är väl förvisso logiskt på något sätt. På andra ställen än Smålandsskogen har de ju kollektivtrafik och sånt. Men i Nybro är det där med körkortet något annat. Man kan nästan jämföra det med en slags mandomsritual. Alla har det, och de flesta kan lite till mans byta luftfilter i bilen. Nu tappar jag bokstavligen hakan när jag upptäcker att de flesta vänner jag skaffat sedan jag flyttade hit, även de med körkort, inte har den blekaste aning om hur man kollar att kylarvattnet är som det ska, fyller på olja eller bara spolarvätska!

Egentligen har jag inte så mycket att säga om saken. Jag har inga riktigt bra argument mot att vara bilanalfabet, men jag tycker det är konstigt!

Hur kan större delen av en hel generation missat charmen med friheten, farten, vinden genom håret (eller AC'n på högsta effekt) och den där spontana dårskapen det är att bara fara runt en lördag utan mål? Det är inte helt obesläktat med charmen med berg-och-dalbanor.

Kan någon förklara, lugnt, sansat och pedagogiskt?

När jag skriver och plötsligt tröttnar på att höra min egen röst i huvudet har jag nu surfat runt lite på Blocket efter bensindrivna bilar med manuallåda (för sambons skull) under 20.000, och jag har hittat några riktiga pärlor! Och så annonser som jag favoriserat av helt andra anledningar. Den här, till exempel:

*Efter att jag använt det här argumentet upptäckte jag att det räcker inte med fem år av fläckfritt körkortsanvändande för att få bli körkortshandledare, man måste vara 24 fylld också. Fan.

Och jo, med fläckfritt menar jag att polisen nog är lyckligare i ovetskap.

Att falla för grupptrycket

Jo, så har man trillat dit. Det kvittar hur mycket man stretar emot, ignorerar och/eller kör huvudet i sanden, förr eller senare dukar man ändå under, under alla Facebookinviteringar man får i mailen. Först från folk man kanske borde kommit ihåg men låtit bli, sedan från lite mer intressanta vänner som är svåra att hålla reda på när de bestämmer sig för att flytta till New York, och efter ett tag från folk som, come to think of it, faktiskt vore riktigt roliga att återuppta någon slags kontakt med.

Så ja, jag föll offer för grupptrycket, något surmulet bör tilläggas. Men när jag kollar mailen blir jag riktigt glad (man får ett mail för allt som händer, ska det vara så?) när jag upptäcker att Karlshamns-Jocke och min gamla barndomsvän Linda hittat mig, att Pite-Malin skickat ett kul meddelande och att Tha Petter har ett jätteroligt efternamn. Och efter lite runtsurfande blir man lätt överväldigad av mängden gamla polare man kan hitta (men var är ölmannen?).

Ja, jävlar. Jag inser hur det här kan bli beroendeframkallande.

Jag, den komprimerade varianten

Lyckönskningar

Uppdatering: Har haft lite dåligt med bilder på sistonde. Det här är min käre sambo och hans gode vän Pierre på FlyING -05. Han är skiträdd. Jag älskar den här bilden. Och D-sek's fotoarkiv.

Vännernas kommentarer till min nya framtid som sambo har haglat ganska tätt, och jag är innerligt tacksam för alla fina lyckönskningar och goda råd. Kanske vi ordnar en fest, när allt är klart. Jag lovar ingenting, det beror på väder, monetära medel och andra omständigheter. Och så måste jag nog konsultera Stefan också, han bör ju faktiskt ha lite att säga till om numera =)

Riktigt bra var Malins fina dagboksinlägg på Helgon. Ett par saker om hennes och min relation bör man veta först; Vi träffades när vi jobbade som säljare för Viasat båda två, och på det kontoret utgjorde hennes hamstrar ett ofta återkommande bisarrt inslag i olika sammanhang. Och där fanns även katten Bertil, hela anledningen till att jag är så förtjust i helig birma-katter. Han var för övrigt både smartare, och hade långt mer värdighet, än både jag och Malin tillsammans.

"K! Grattis till beslutet om samboskap. Skaffa katten, skit i sköldpaddan.
Då kan ni lika gärna ha en hamster ( 2 till priset av en!). Katten kan heta nått
coolt som Spawn of Bertil.

Vet inte om du minns hur det är att vara sambo.
Som att din DC mapp helt plötsligt innehåller fullkomligt främmande substanser?
Eller att man plötsligt börjar äta middagar, som kräver pengar inhandling,
tillagning, intag, bortplock och dubbelt så mycket disk?
Att man plötsligt måste dela med sig av sitt godis, annars får man inte nästa gång han har godis men inte du?
Eller att du snart kommer att ”Måsta diskutera det med din sambo” när det ringer någon och säljer digitaltv inför nedsläckningen? (haha)
Men allt vägs upp, för helt plötsligt har du någon att värma dig på när kylan kommer, nån som kliar dig på ryggen, nån som når översta hyllan utan att behöva böka fram en stol, nån som får upp dom satans syltlocken och nån som smyger upp och ger dig en kram när du gör nått jävligt tråkigt, typ diskar. "

Jag känner igen det där till punkt och pricka. Det ska bli svårt att upplåta min dator helt och hållet, och jag har fortfarande inte vant mig vid det här med att äta lagad mat varje kväll (otroligt hur fort den vanan försvinner sen man flyttat hemifrån till ensamhushåll). Men det på andra sidan om myntet ska det bli underbart att dela allt det där, från ansvar för elräkningar och andra världsliga ting, till att ha honom med när jag bestämmer mig för hur min hall ska målas om. Bara att vara sådär nära inpå kan nog vara påfrestande ibland, men mycket oftare härligt och fint.

Residents. Om det blir en honkatt ska hon heta Hera, och en hankatt Diablo. Vi har skakat hand på det.

Samboskap

Ännu en relationsfobiker har fallit till föga. I lördags satt jag och Stefan och åt en skön brunch på Mondo när det slutgiltiga beslutet fattades - att vi ska flytta ihop. Ett väldigt stort steg, som tidigare skulle skrämt mig till andra änden av kommunen, känns naturligt och helt rätt. Så snart han återkommer från Bryssel, om tre veckor ungefär, ska vi börja flyttpacka och greja med det där. Samboavtal ska dras upp, diskussioner om inredning och fördelning i garderober ska avhandlas, lägenheten i Helsingborg ska hyras ut i andra hand, och en imponerande samling om bl.a. 120+ ölflaskor, IFK Göteborg-lakan och synthplancher ska mystiskt gå upp i rök (bara skojar). Och så snart det är klart ska vi skaffa delad vårdnad om en DraughtMaster. Jag har lobbat lite för att skaffa en helig birma, men Stefan vill hellre ha något low-maintenance, sköldpadda tillexempel, men då tycker jag syftet litegranna går om intet (försök kela med en reptil...).

I vilket fall som helst har jag under fyra månader fått min cynism och försiktighet när det gäller förhållanden som varar längre än en natt helt omkullkastad. Från att ha ansträngt mig för att hålla tidigare romanser på armlängds avstånd, har jag gått till att kapitulera fullständigt inför denne fotbollstokige synthnörd med lite taskig hållning och oregelbunden ansiktsbehåring (tänk Mythbusters-Adam). Och inte bara det, han har charmat vanligtvis kritiska vänner och familj totalt. Leeloo blev överförtjust över vårt beslut.

I vanliga fall hade jag gett upp ett avgrundsvrål inför att få min självständighet och min älskade lägenhet kontaminerad av någon med annorlunda smak och värderingar än min perfekta klon. Det här är alltså tjejen som tidigare gjort slut på flera förhållanden med motiveringar som "han skar mitt bröd snett".
Men istället längtar jag så att jag kan dö efter hans prylar i halva min garderob, kvarglömda mjölkpaket på diskbänken och att se samtliga mina kulspetspennor sönderpillade i sina minsta beståndsdelar.

Förresten. Skaffar vi katt får vi se mer av mina vänner, och skaffar vi DraughtMaster får vi se mer av Stefans del av bekantskapskretsen. Decisions, decisions... ;)