Wired: The Mystery Issue

I majnumret av Wired är J.J. Abrams gäst, med resultatet att temat är "The Mystery Issue". Mina vänner är smärtsamt medvetna om att jag alltid tjatar om hur bra Wired är, men den här gången är det riktigt intressant! Star Trek, intervju med Teller (från Penn &...), krypton och en massa annat intressant på temat. Dessutom finns ett dolt "pussel" genom hela numret. En kille sägs ha löst det, jag ska ge mig på det själv nån gång när jag är ledigare. 

På en Pressbyrånhylla nära dig!

Orelaterat men irriterande: jag har en vän från högstadiet/gymnasiet som är grym på poker och kom tvåa i SM förra året (och hon är snygg också, vilket fick mina kollegor från förra sommaren att aldrig sluta tjata om telefonnummer). Idag är hon i Tallinn och spelar i SM igen, och det är naturligtvis intressant! Den enda sporthändelse under året jag är lite intresserad av - och inte en enda av alla mina för många sportkanaler sänder det! Vad ska jag betala för ett Guldpaket då för... 

Raven tipsar: Optimal utekväll i Göteborg

Trots att jag inte varit ute chockerande mycket i Göteborg, går det snabbt att hitta små guldkorn och favoriter i city, och få en riktigt bra utekväll för relativt små medel.

Märk dock att den här rundan är anpassad för att slippa undan högljudda klubbar med kass musik och allt för många "Döööö! Avvenyyyyyn!" när man vill chilla, dricka något gott och/eller billigt i en trevlig miljö. 

Vi börjar i regel på SoHo vid Kungsportsplatsen, i ena änden av Avenyn. En väldigt trevlig winebar med riktigt goda viner i alla prisklasser och smaker. Hemsidan visar många exempel på den rustika och smakfullt nedtonade inredningen, och musiken (som också finns på hemsidan) är skön loungejazz i bakgrunden. Här fann jag senast Cline Cellar Zinfandel, som jag ämnar återkomma till ganska ofta! 

Om man fortfarande är inne på att sitta bekvämt och bara hänga kan man sedan gå en bit upp längs Avenyn och hitta Berså. Senare på kvällen blir det en hipp klubb, men om det ännu är rätt tidigt kan man slå sig ner på glasverandan med utsikt över älven, med en isish coffee om vintern eller ett glas rosé på sommaren. Inredningen är New York-häftig med mycket färger, ljuseffekter och blandade stilar, och det lyckas riktigt bra. När kvällen börjar är musiken fortfarande blandad och lagom hög, men är man som jag kan det vara bra att ta sig vidare hyfsat tidigt. 

Nästa anhalt får inte missas när man är i Göteborg; Diamond Dogs (bild stulen från En hemsida). En riktigt schysst rockbar med ännu schysstare happy hour, två helt okej öl för 60 spänn fram till 23. Stämningen är alltid bra och musiken är gammal rock i stil med Kiss, AC/DC och Billy Idol, bladant med modernare U2 och The Killers. Här brukar iallafall jag bli sittandes ganska länge (tack Adam G för tipset!). 

Som avslutning fick det senast bli Bishops Arms på Park Aveny, längst upp på Kungsportsavenyn. Leta dig längst in till det lilla "biblioteket" med mysiga skinnfåtöljer, ta en avslappnad öl och diskutera svåra filosofiska saker. 

Vi ses där!

Helvetet har en särskild krets för USA's kristna höger

Hittade en artikel på Aftonbladet.se om att Seth McFarlane - ni vet, "Family Guy"-killen - fått kritik av The Parents Television Council. Läser man ovan nämnda artikel kan man nästan förstå att det senaste avsnittet skulle piss off den kristna högern i USA, även om jag personligen tycker de omedelbart borde uppsöka proktolog för att få ut... ni fattar vart jag är på väg med det här va?

Hur som helst, det där var värt en liten surfomväg tyckte jag, och google var som alltid hjälpsamma med att hitta organisationens hemsida. Där finns till och med en väldigt hjälpsam tablå för en vecka, där de olika serierna är betygsatta enligt trafikljusvarianten. Jag gick in på sajten och hade i bakhuvudet nån tanke om att de rödlistade serierna skulle vara rätt grafiska polisserier och typ "The Unit". Sådant fick inte jag heller se när jag var under tio (dock gick "MacGyver" bra, puh!), och det kanske var klokt. Och så skulle kanske sådant som "House" o. dyl. vara gulmarkerat.

Så döm om min oförfalskade jävla förvåning när jag hittar följande bland rödlistade serier: 

• America's Next Top Model
• Numb3rs (matte! det är ju bra!)
• How I Met Your Mother
• The Big Bang Theory
• Scrubs

Man kan klicka på namnet på en serie och få fram en recension ur det här perspektivet. Jag kunde inte begripa varför "The Big Bang Theory" skulle kunna vara skadligt ens för spädbarn, så jag började där. Det hela klarnade ganska snart i en fruktansvärd insikt. Huvudkaraktärerna skämtar om onani, anatomi och sex ibland! Och så händer det att folk ligger med varann (ja, inte så man ser det, men liksom, vaknar ihop och sådär)! Amajgad! 

I språkbruket märks ord som hell, damn, bitch, bastard och ass. 

Och det hela blir bara värre. Här följer helt jävla mind-boggling citat om andra serier:

"This season promises a larger emphasis on sexual issues, with a heavy focus on transgendered model Isis, and discussions of model Elina’s lesbian orientation [...] and later she is seen kissing female model Clark in a hot tub."
- "America's Next Top Model" (problemet är alltså inte att unga tjejer kan få konstiga kroppsideal, det nämns inte)

"Sexual content isn’t very frequent either, but there are unmarried couples carrying on relationships, some living together."
- "Jericho"

Letar jag vidare blir jag nästan garanterat bara deprimerad. Fan ta dig om du knullar med nån innan ni är gifta, och fan ta dig ytterligare lite om du avviker från heteronormen!

Nå, det finns ju gott om wholesome familjeserier som måste gillas, tycker ni. Nä! "America's Funniest Home Videos", "American Idol" och till och med genompräktiga "Smallville" är gullistade!

Så vad är okej? Bara två program den här veckan, "Extreme Makeover: Home Edition" och "Hole In The Wall". Ha det så jävla roligt!

Om det varit ett gäng halvamish på vishan som lika gärna kan sitta och tjura över en bibel där de inte stör nån hade det väl varit en sak. Men den här jävla organisationen har över en miljon medlemmar! Jag blir ju fan både mörkrädd och skäms för mitt lilla kors jag har om halsen. 

Bäst får vara Aftonbladets Seth McFarlane-citat: 

– Det är som att få hatmejl från Hitler. De är bokstavligt talat hemska människor. Jag har läst deras nyhetsbrev och besökt deras hemsida, och de är genomruttna.

– För att vara en organisation som bygger på kristna värderingar tillbringar de väldigt mycket tid med att hata folk. De kan suga min ...

Nyckelord: PTC, Seth McFarlane, TV, Family Guy, kristen höger, USA

Miloo.se

Det är inte ofta jag och Stefan går ut på "hippa" ställen. Vi brukar föredra något hyfsat lugnt ställe med bra utbud i öl och vin. Men ibland händer det ändå att vi finner oss på Kulturkrogen, som bevisligen är hippt (vi orkar med det tills de börjar spela fruktansvärt hög dansmusik, då blir det Bishops istället). Jag gillar ändå lokalen, servicen och atmosfären. Och så är jag på förstanamnsbasis med krögaren, då känner man sig lite VIP. 

Men nästan varenda gång har vi fått en kamera i ansiktet av en vimmelfotograf från Miloo.se. Linslus som man är tackar jag aldrig nej, men nu tänkte jag att det var dags att kolla in vad som egentligen finns där ute. Här är resultatet: 

Här hade vi varit på findejt med teaterbesök, det är därför vi är totalt överdressade. 

Det här var när jag fått en VIP-inbjudan till premiären av Club Pasha, med gratismat och lyxig inredning. Tom och Leeloo var med, men ville inte synas på bild. 

Det här var inte alls länge sen. Jag träffade Kim, Johan och Patrik på Kulturen för en öl, Stefan gjorde oss sällskap direkt från jobbeventet när han fick höra att Kim var med oss. 

Då kvarstår alltså bara frågan: varför ser man alltid fördjävlig ut på sånahär bilder, men hyfsad när det är nån polare med halvkass mobilkamera som tar dem?

Nyckelord: Vimmelbilder, fest, Kulturen, klubb

Förkylning och MSN-virus

Eftersom huvudet är fullt av snor är jag bevisligen för dum i huvudet för att ägna mig åt matristeori och andra "borden" såhär inför tentaveckan. Därför tänkte jag ge det här en chans igen. Sambon står bakom mig och mummlar "och den här veckan är Karin jättearg på... örngott".

Iallafall. För nån vecka sedan kom jag över inlägget "Vem i helvete vill inte se naket?" på bloggen som heter just vemihelvete.se. Anders, som är upphovsmakare till alltsammans, har en liten rant om det här med MSN-virus, vilket inspirerade mig att ha en egen rant på facebook. Jag fick lite positiv respons för det, så här kommer en något bredare återgivning; 

Det är skitroligt det är när man får meddelanden från MSN-kontakter i stil med "hey, check out my naked picture" och en fil som absolut inte är i bildformat, eller en länk till allt annat än flickr. Det är såklart ett virus, och de flesta har nog räknat ut det by now. Men vad som verkligen är underhållande är att ens flyktiga bekant man gav sin mailadress till nån gång, måste gått på den här nyligen! Jag hade en riktigt bra dag för ett par veckor sen när exet jag plockat dän från min lista för tre år sen plötsligt skickade något sådant. Det säger mig två saker;

1) Han är inget vidare på det här med datorer och/eller att vara allmänt virussmart, och

2) Jag ligger kvar på hans MSN-lista! 

Det var ju så underbart snaskigt att jag firade med att köpa svindyrt finkaffe på Espresso House, och fantiserade om att han ibland kollar upp min numera sovande blogg, googlar mig (trots att jag är ogooglingsbar, Carlsson FTW!) eller kollar in Facebookprofilen ibland. 

Och om det nu, mot oddsen, är så;

Hej! Jag hoppas du har det bra söderöver och att studierna går fint. Attans trevligt land, jag har börjat resa dit, men jag gillar fortfarande inte de jäkla katrinplommonen. Det är bra här, jag har coolt jobb och en ny sambo. Han har ingen sexig uniform, men väl en stilig frack, teknologmössa och mantel, och han har aldrig slitit av min handbromsvajer. 

Hör av dig om du är i Skåne så bjuder jag på en fika med eller utan spättekaka!

Bildbevis

Nyckelord: MSN, virus, teknik

Vaf..?

Såhär dags på dagen är det dags för min första av många kaffepauser. Medan livet sakta återvänder till min höstsega lekamen slår jag ihjäl tiden med att desperat leta julklappar. En googling förde in mig på sajten hittajulklappar.se, där man kan söka på julklappar enligt vissa parametrar om mottagaren. Eftersom min karl är envist skitsvår att hitta julklappar till, så började jag söka på julklappstips till "pojkvän, 24 år, prisintervall 300-1000 kr". Sökningen returnerade en massa tips på saker man kan köpa, men eftersom jag nu känner oss båda två ganska bra vet jag att jag kommer gilla en ny multitool, ett nytt duschdraperi med en dödskalle på, eller en bibel man kan gömma en plunta i, mest.

Nåja, lite kul var det allt, så jag gjorde en ny sökning på julklappstips till "flickvän, 23, 300-3000 kr" (man får väl drömma?). Och satte kaffet så åt helvete i vrångstrupen. En nalle, en coffeetablebok om hästar (är det inte en kokbok är jag inte intresserad) och lite annat gulligt skräp (jag sa 23, inte 12). Men värst var ändå följande:

"Nästan" likadan ring. "Nästan" being the operative word here...

Vet Internet något jag inte fått reda på eller??!

Om Aftonbladet ringer tänker jag meddela dem att jag rasar. Sådär slentrianrasar och är lite slentriankränkt, men iallafall.

Nyckelord: Julklappar, julklappstips, jul

Hur dagis gör dig överviktig

Temat med barndomstrauman fortsätter. Jag har en hittills 20-årig beef med dagisfröknar, eller shall I say bittra, underbetalda sossetanter, som kör beiga Volvo 240's vintage sent 70-tal och som i hemlighet hatar ungjävlarna som blir lämnade i SUV'ar med plåtar som börjar med "T" (eventuella dagisfröknars i läsekretsen arga kommentarer kommer ignoreras, jag vet att det är en grov generalisering, och att Du säkert är en jättefin människa).

Nu gör de oss feta också, enligt en studie från Cornell University Food and Brand Lab.

På mitt dagis, där jag växte upp i den lnågot vrickade kommunen Hultsfred under sent 80-tal, rådde stalinistiskt uppätningstvång eller deportering till Gulag (dvs. man fick sitta kvar i timme efter timme tills man ätit upp, medan barnen som förlorat sin kampvilja lekte utomhus), en regel som upprätthölls med luddiga bortförklaringar om barnen i Afrika eller whatev.

Jag förstår fortfarande inte varför just beteendet att äta upp all maten skulle gynna oss på något sätt, enligt någon vettig teori. Det där med att prova allt och inte vara petig med maten är enbart idiotiskt. Det är fan instinkt, har evolutionen lärt oss vara misstänksamma mot champinjoner ur burk är det nästan garanterat smart att undvika dem. Förresten är jag nu 23 och kan välja själv vad jag vill och inte vill äta, och jag är jävligt frisk och välanpassad (och smal!).
Det har ju dessutom visat sig att jag haft rätt sen jag var två bast. Det där jävla påhittet om att äta upp maten är alltså så hardwired i våra redan lite förstörda Generation Y-psyken att det är en bidragande orsak till att vi allihop släpar runt rejält trinda arslen.

Vad forskarna på Cornell gjorde var ett fiffigt practical joke - en massa försökspersoner delades in i två grupper och fick tomatsoppa i en skål. Hälften hade vanliga soppskålar, och de andra hade "bottenlösa" skålar, de var kopplade till stora tankar fulla med tomatsoppa, så att de fylldes på hela tiden utan försökspersonernas vetskap. Resultatet var att den hälft som fått de sneaky, självpåfyllande skålarna åt hela 73% mer soppa än de med vanliga. Eftersom det fanns soppa kvar registrerade hjärnan inte alls att de redan stoppat i sig motsvarande en hel tunna (-ish), då vi som sagt är programmerade att äta tills vi ser botten på tallriken.

I och med detta kan jag ensam, på rak arm diagnosticera alla de där tjocka emobrudarna man ser överallt som skriver värdelös poesi om att/hur/varför de är olyckliga, som de sedan ser till att få publicerade på någon av tidningarnas ungdomssidor. Dagistrauma. Var är mitt Nobelpris i psykologi?

Nyckelord: Dagis, övervikt, vetenskap, trauma, psykologi

Intressant?

Resumé

Det kanske kan vara på plats att kort tala om vad jag haft för mig under mitt blogguppehåll.

Jag har älskat, bett om förlåtelse på mina bara knän, sökt djupt i mitt hjärta för att finna förlåtelse att ge, utvecklats som ledare, lärt mig nya färdigheter, fått skapa något fint ur ingenting genom mitt team och mitt svett, varit sjuk, hittat tillbaka till Gud, getts ovärderliga chanser och tagit dem, roat mig, försökt knyta kontakter över avgrundsdjupa kulturskillnader, öppnat mitt hjärta på vid gavel, lärt känna mig själv bättre, funnit en djup ödmjukhet inför skapelsen, blivit mer välbalanserade, och utvecklat ett djupare förakt för en person än jag trodde jag hade i mig.

Jag har även börjat träna. Yes, that's right, jag tränar. Jag och mina bästa vänner har börjat med yoga på Gerdahallen här i Lund. Men just nu sitter jag och debatterar med mig själv om det är något jag borde påa i ett hyfsat publikt forum. Yoga är mer än en träningsform för mig, det är en filosofi och en livsstil. Och jag vill verkligen inte pracka på någon en livsstil som inte passar dem, då vore jag inte bättre än de där läskiga mormonerna som dyker upp med likadana slipsar med jämna mellanrum. Så jag säger såhär: jag har lärt mig mycket av yogan i kombination med modern buddhistisk filosofi. Det har gjort mig till en bättre människa. Om Du vill veta mer svarar jag hemskt gärna på frågor, och jag diskuterar mer än gärna filosofin som sådan. Men hey, whatever is your poison, liksom.

Hursomhelst har jag blivit lite bättre, lite klokare, och lite mer ödmjuk sen sist. Jag trodde jag var stadig och självsäker innan, men jag har upptäckt nya, fantastiska dimensioner hos mis själv som gjort mig mer välrotad i marken. Och jag har samlat ovärderliga insikter och erfarenheter.

Så det är med ro och glädje jag möter en mörkare årstid. Jag kommer fortsätta blogga, och jag kommer fortsätta hitta saker att vara riktigt arg på every now and then. I mitt hjärta bor en cyniker som jag inte riktigt lyckats ta död på, en arg liten Grynet som fortsätter vara bränsle åt min passion. Jag hoppas att ni kommer gilla henne.

I övrigt vill jag bara säga att jag hittat ett perfekt soundtrack till hösten. I min playlist har jag... je, egentligen en massa låtar, men det är två som går på repeat; Viva la Vida av Coldplay och Emma Essingers Say, Say, Say. Coldplaylåten börjar helt underbart med fantastiska stråkar och en så perfekt balanserad produktion att jag nästan vill jämföra det med ett fint rödvin, och Emma Essinger har ett otroligt drag i saxofonen i sitt intro. Lyssna, jag lovar att ni kommer känna igen låten från ett känt humorprogram i TV4. Hursomhelst värmer båda låtarna bättre än varm choklad.

Nyckelord: Coldplay, Emma Essinger, yoga, livsstil, cynism, höst, erfarenhet

Vårfirande

Ja, man kanske skulle förklara varför ingeting hänt här överhuvudtaget. Jag har ett nytt bloggprojekt, lite mer nichat i förhoppning om att kunna tjäna pengar på det, och det har tagit min tid på sistonde.

Men det kommer fortfarande ske uppdateringar här, och det tänkte jag fira (?) med lite foton från TLTH's vårbal igår!

I vår stökiga lägenhet, precis när alla förberedelser är klara

På fördrink hos Pierre och Malin

En bild med Pierre också

Hela sällskapet uppradat

Med Christian, LUNA-ordf

Håller ställningarna med Kim och Pierre.

Fler bilder på Facebook (länken funkar utan inlogg).

Schlageryra -08

Ja, nyårslöftet gick ju ut på att vara lite mer öppen för saker och ting, och inte avfärda dem för att de var mainstream eller något sådant som jag tidigare inte velat beblanda mig med för att jag inte tyckt de varit "min grej" (utan att testa först).

Så igår var det alltså dags för schlagerfestival, den svenska finalen. I och med att sambon spenderat helgen på lyxkonferens och jag är nyopererad unnade jag mig att åka hem till föräldrarna i skogen. Lyckligtvis sammanföll detta med att mina bästa vänner också var hemma och hälsade på i Nybro, så de kom över. Den församlade skaran var alltså denna:

Pappa. Status: Ointresserad.
Läste en bok och halvsov under tiden. Couldn't care less.

Mamma. Status: Aktivist
Bakgrundsstoryn lyder som följer; Mamma älskar Rix Morronzoo, RixFM's morgonradio, där Gert Fylking är en av tre programledare. Hon hävdade starkt att Gerts kommentar om Carola kostat henne en finalplats ett par veckor tidigare. Under veckan som gått har Gert haft i uppdrag att få Christer Sjögren till Belgrad, med alla till buds stående medel. Bland annat hade han tryckt upp t-shirts, men skrivit fel, med resultatet att det stod "Christer till Bagdad" på alla. Mamma hoppades iallafall att Gert skulle ha tillräcklig makt över svenska folket för att faktiskt genomföra detta. Själv såg hon det som lite civil olydnad, en slags revolt mot hela schlagergrejen. Och röstade fem gånger, på Christer.

Tom. Status: Schlagerbög
Tom Johanneson har under många år levt ett dubbelliv. För att dölja sin perversion har han tvingats ut på den yttersta motstående kanten, med metal, tatueringar och piercings. I hemlighet har han försökt få utlopp för sitt stora schlagerintresse med en ABBA-plansch på insidan av garderobsdörren, och Never let it go varvat med Take me to your heaven i mp3-spelaren.
Men trogen sitt dubbelspel hejade han igår på Nordman, med en halvtaskig motivering om att den enda dansaren faktiskt gjorde en betydelsefull balett, och knappt hörbart mummel om Lordi.

Leeloo. Status: Begeistrad
Leeloo har en underbar egenskap som går ut på att hon är öppen för det mesta på ett sätt som vi andra bara kan drömma om. Hon gillade nog det mesta, sa inte mycket kritiskt (förutom att Sibels klänning var konstig som var kort fram och hade släp bak), och drog slugt godisskålen närmre sig under kvällen. Men hon är inte så positiv att hon kan gå med på att gilla Christer Sjögren, där gick nog fan gränsen.

Raven. Status: Newbie
Som helt ny i sammanhanget var jag så öppen jag bara kunde. Inte ens jag kunde hitta något positivt i Sjögrens I love Europe, utan satt mest och gapade åt de katastrofala dansarna. Annars kom jag mest med putslustiga kommentarer om klädsel, samtidigt som jag påade min schlagerfest. Mer om denna nedan.

Mitt omdöme lyder väl så här: Fel låt vann, men rätt låt segrade. Charlotte Perelli hade en intetsägande låt som vi hört tusen gånger förut, men det är nog det som går hem i Belgrad. Hon är ju ändå vansinnigt glammig, lite osvenskt på ett härligt sätt.
Balladerna höll jag på att spy på. Sanna Nielsen och Sibel är bra artister, men smäktande ballader är verkligen inte min grej.
Nordman visade inte helt otippat på noll förnyelse, så det har vi redan sett förr.
BWO kommer för alltid ha en viss homoerotisk stämning över sig, vilket väl inte för sig är negativt, men under närbilderna på Alexander Bard såg det ut som om han höll på att drunkna i ett skumbad. Vi kan det där nu, hur länge ska man egentligen kunna hitta nya chock-designers?

Omnämnande måste bara ges Maia Hirasawa, som gjorde en fantastisk tolkning av förra årets The worrying kind, med lite Björk i rösten. Fantastiskt!

Av bidragen hejade jag på Rongedal. Kanske inte så schlager. Nån nöjesvetare i Aftonbladet tyckte det var för käckt, och det är nog sant. Men det var en låt som gjorde en glad på ett sprudlande sätt, med precis lagom mycket Mika-flirt. Och så är det något med tvillingar som gör mig... ja, hrrm.

Och så schlagerfesten. När Europafinalen går blir det fest här. Klädsel ska vara glittrig och vulgär, och en och annan medtagen vinflaska uppskattas. I gengäld lovar jag drag, vackra människor och champagne! 24 maj är det som gäller, skaffa VIP-biljett genom att höra av dig NU!

Här är iallafall de käcka, men underbara Rongedal:



- Raven, er orädda reporter bland omotiverade tonartshöjningar

Äktenskap och dess betydelse

Jag har under många år varit förespråkare för att gaylobyn ska få det de vill ha - en könlös äktenskapslagstiftining. dvs. att homosexuella par ska tilldelas rätten att ingå äktenskap, och inte "bara" partnerskap.
Men sedan läste jag Kalle Bäcks reflektioner i Captus tidning. Och frågan, i och med detta, kommer genast till ett vägskäl. Ska vi tillgodose vuxnas inbillade 'rättigheter' i den här frågan, eller ska vi ta de 'vuxnas' intressen som våra egna?

Sorry. Jag gillar inte barn i stort, men det är en princip jag har, att alltid stå på de svagas sida. Och om man läser Bäcks kolumn (ovan) enligt dessa deviser, så är det barnens sida man måste stå på.

Nyckelord: Barn, FN, barnkonventionen, politik

Barraggning

En konversation runt ett restaurangbord igår kväll påminde mig om ett nytt fenomen jag upptäckt, och att jag borde belysa det på något sätt.
Jag och sambon har nämligen upptäckt att singelkillar som är ute för att ragga har en sprillans ny teknik - att infiltrera offrets "kompisgäng" hon är där med.

Case 1 - en Måns Möller-kopia på Rauhrackel i Lund. Frågade oss casually om vår intressanta "ölmeter" vi fått in, och koncentrerade uppmärksamheten på Stefan till att börja med. Lite ovvetande om vad vi hade att vänta hade vi en positiv allityd gentemot detta till en början. Det är väl alltid lite kul att träffa nya människor, antar jag. Men han var mest ute efter att stöta på yours truly, vilket blev pinsamt uppenbart efter ett tag.

Case 2 - Random snubbe på Botulfs Bar i Lund. Nästlade sig in ganska bryskt, och blev "kompis" med Tom, som verkar vara den mest väluppfostrade av oss, medan vi andra tre lutade huvudena på sned mot handen och rullade med ögonen åt varandra. Gav inte upp i första taget - imponerade med lines som "Jag är ju stammis här" (det småskabbiga stället vi går till när allt annat är stängt). Extrapoäng för uthållighet. Blev lite desperat när vi mer bryskt började uttrycka att vi helst ville umgås för oss själva, och uttryckte ett litet ode till min strålande skönhet och coola hatt. Tankade vännen var svårare att bli av med, då han somnat i sin stol jämte sin Don Quixote.

Det fanns en tid då sådant här ägde rum i baren, när man står och väntar på sin drink. Det var ändå helt okej. Nån kille kom fram, presenterade sig och bad att få bjuda på en drink, eller kom med nån annan öppningsfras. Man kunde på ett vänligt sätt avböja eventuella inviter som presenterades mellan raderna, och hela grejen var över på ett par minuter. Men den här nya metoden innebär att man i värsta fall kan få dras med ens sprillans nya "polare" i uppåt nån timme, eftersom inget egentligt intresse för ens person i någon som helst romantisk kontext uttryckts - det finns inget att avböja. Och sedan finns ju chansen att ens sällskap faktiskt tycker killen i fråga är ett trevligt inslag (fast i regel inte). Resultatet är att det sköna gänget man ville hänga med en utekväll blir kapat av nån kille som hemskt gärna vill att vi ska känna till hur bra han trivs som undersköterska i äldrevården. En metod jag hittat för att slippa undan dessa individer är att involvera alla i en väldigt intern och intensiv konversation, en annan är att vänligt men bestämt tala om att vi inte setts på länge, och gärna vill umgås mer privat. Att frankt säga något i stil med "Det här är min sambo! Vi har regler för sådant här, och bara sex med varandra!" funkar förvånansvärt nog inte alls.

Tips: Lägg av! Vad var det för fel med barraggandet? Jag är helt cool med att någon snackar med mig ett par minuter i baren (är du alls intressant så räcker det).

För en tid sedan gick det dessutom upp för mig att jag blivit Straussad - uttrycket inspirerat av Neil Strauss bok Spelet. En obehaglig liten skrift som beskriver för män hur de ska bli bättre på att ragga. Metoden går ut på att utstråla mycket självsäkerhet och maktmässigt ställa sig över tjejen de stöter på, vilket oftast sker genom att i konversationen ständigt göra ner henne på olika sätt. Små förolämpningar inlindade i bladguld, oftast som inledningsreplik. Jag förstår på något intellektuellt plan att det kanske funkar ibland, men det är ett ganska fult tillvägagångssätt.

I mitt fall inträffade det hela innan jag hört talas om Neil Strauss och hans bok. En vansinnigt slemmig typ i sidenskjorta och huvudet något bakåtlutat gled upp vid min sida i en bar, beställde två glas champagne, gav mig ett (som jag lät stå orört på bardisken), och körde en liten utläggning om hur han verkligen beundrade att jag vågade stå för mitt mörka födelsemärke jag har på ena kinden, och inte fått det borttaget. Det var lite oväntat, så jag höjde ett ögonbryn och fick fram något i stil med "Eh. Okej. Vi ses." Champagnen fick han behålla.

Nyckelord: Neil Strauss, Spelet, Uteliv, raggningsförsök, raggning

SciFi-nördande

Det händer att sambon kallar mig nörd, och att jag fräser något om att så verkligen inte är fallet. Bara för att man tycker om att snöa in på grafikkort och att koppla ihop precis allt hemma som är smartare än brödrosten, samt olägligt nog pluggar till civilingenjör, är man ohjälpligt nörd menar han, utan mitt medhåll. Och man kan bevisligen inte få minuspoäng i nördighet i och med bilintresse och jägarexamen.

Fast härom veckan blev jag väl överbevisad med råge. När TV4 började köra trailers om nya kanalen TV4 Science Fiction började munnen vattnas på oss båda. Själv utnyttjade jag tillfället att genast dra ett beslut om digital-TV-abonnemang ur min tvekande roomie, som i stort sett på stående fot gick med på ett Viasat Guld-abonnemang via bredbandet, och ringde Bredbandsbolaget. Vi har varit stolta innehavare av 45 nya fina kanaler med perfekt bild i lite mer än en vecka nu.

Vi har alltså kunnat fastslå att nya kanalen kommer distribueras av Viasat. Lyckan är enorm. Tidigare har jag behövt få min fix genom att försöka hålla mig hemma mitt på dagen när TV6 kör Star Trek: The Next Generation, men det är i regel svårt att åstadkomma. Och det känns väl tungt att ladda hem en hel serie eller köpa en svindyr DVD-box (även om jag har dreglat över Next Generation-boxen på Videomix tidigare).

Problemet är väl allt man missar. Om SciFi kommer fungera som t.ex TV4 Fakta, och börja sända först 15.00, kan det gå an. Annars måste jag nog begära flextid och försumma föreläsningar. Eller lägga en halv förmögenhet på inspelningsbara media och säga upp kontakten med omvärlden på helgerna.

E24 har iallafall fastslagit att det hela är en snäv, men bra affärsidé. Och kanske, kanske, kan det bli moderiktigt med Starfleetuniform i baren.

För att knyta an till inläggets början, kan väl bara sägas att Stefan nog kan sägas ha rätt i vår tvist. Jag är inte bara nörd, jag är fanimig Trekkie.

Café de Flore

Sent omsider har jag tagit mig tid att se "De älskande på Café de Flore", en vecka eller två efter att SVT visade den. Det är en ganska utsökt dramadokumentär om Simone de Beauvoirs liv, från hennes första möte med Jean-Paul Sartre till publiceringen av hennes berömda "La deuxieme sexe".

För en varm beundrare av "La deuxieme sexe" var det intressant och tidvis riktigt gripande att se. Dokumentären går intimt under huden på de Beauvoir, och frågan uppstår naturligtvis om hur nära sanningen man kommer, och hur mycket som rör sig om filmarens tolkning. Men det ger ett nytt perspektiv på alla de småtorra fakta man tidigare lyckats tillgodogöra sig om hennes och Sartres liv.

Förhållandet med Sartre definieras tidigt efter hans villkor. Porträttet av en etetiskt lagd man är ganska slående - när estetin, författarskapet och den starka existentialismen växer sig för starkt. På något sätt känns han igen i vad vi idag skulle kalla en excentriker, och han fastställer snabbt reglerna för hur de båda ska kunna leva - mest tydligt i och med att han vägrar hålla sig till en kvinna. Om existentialismen ska hårddras kan väl bara frihet uppnås genom polygami - i det här fallet en älskad "livskamrat" men flera sexpartners.

Villkoren för kärleken går hårt åt de Beauvoir, och samtidigt som en känsla av underkastelse pockar på ens uppmärksamhet, så vänder hon tvärt och agerar hårt mot sina egna älskarinnor. Det är inte svårt att få känslan av svartsjuka, dolt av en stark önskan att leva ett autentiskt liv, samtidigt som hon utagerar sin frustration mot älskarinnorna.

Efter ett par år utlyser hon avhållsamhet mellan sig och Sartre. Villkoren är desamma, men sexualiteten måste dö för att hon ska orka. Hennes nya villkor markerar en slags nystart för de Beauvoir. Frågan jag spontant ställer mig är om samma himlastormande kärlek kan finnas där genom en sådan livsstil. Och finns det någon poäng längre med att ha en "livskamrat", om man inte har sex med varandra, men däremot med en massa andra människor?

På något sätt får man känslan av att de Beauvoir var en slags lärling till Sartre, och kom att besegra honom på hans egen hemmaplan när hon mognat till uppgiften. I början är hon en ung kvinna, som intellektuellt förstår och tilltalas av existentialismen, men ännu inte lärt sig att leva det autentiska livet, med allt vad det innebär. Medan åren går svalnar hon inför Sartres nycker. Frågan är om inte hennes en gång starka kärlek till honom övergår i en varm vänskap. Denna mognad - eller kanske till och med kamp för emotionell frihet - korrelerar väldigt väl med "La deuxieme sexe". Inte helt utan att man får känslan av att poletten en dag trillade ner för henne, och hon bestämde sig för att göra litteratur av det.

Man får genast en tankeställare kring sitt eget liv. Ingen som kan Sartre bland mina vänner kan tänka sig något annat än autentiskt liv, men finns det verkligen ingen gråskala? Jag tog upp komplikationerna med min filosofianalfabete sambo - hur den gamla hederliga monogamin stämmer överens med existentialfilosofin - och fick svaret "Det väljer man väl själv?".
En ganska fin sammanfattning. Men tyvärr hamnar man snart i ett cirkelresonemang. Tanken att ta mig en älskare då jag varit i ett förhållande med någon har aldrig slagit mig, och självklart har jag ställt samma krav på mina pojkvänner. Samtidigt innebär det ju en slags inskränkning i min frihet, och i hans. Om han träffar en kvinna han måste ha, vad har jag då för rätt att förbjuda honom? Och om vi inte kan enas i frågan måste vi gå isär, men med nästa livspartner blir frågan densamme - då jag valt på grunderna av att han inte får ha andra kvinnor kan ju jag inte rimligtvis ta mig andra män. Och så är min frihet inskränkt, och så går vi runt igen.

Kanske inte tillräckligt för att falsifiera existentialfilosofin. Och jag måste väl sällar mig fortfarande till skaran som tycker att autentiskt liv är en jäkla bra idé.

Existentialismen är håst sammanflätat med de Beauvoirs feminism, men även här känns tanken dragen ut in absurdum. Vad är det att göra sig fri, om man inte kan leva tillsammans på lika villkor?

Hur som helst borde de flesta se "De älskande vid Café de Flore".

Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Sartre, de Beauvoir, De älskande på Cafe de flore, existentialism, feminism

My 15 minutes of fame II

Nu är jag tillfällig kändis igen! Lundagårds nätupplaga har just startat en ny artikelserie om Lunds bloggare, och i morse blev jag intervjuad av Isabelle, en väldigt trevlig journalist. Hon satte ihop en riktigt bra artikel om mig och mitt bloggande, så jag kan inte annat än rekommendera den, och hoppas att Ni skriver bra kommentarer och "favoritar":

Blogg om svarta hål i cyberrymden

Kanske dock borde nämna att det finns ett visst faktafel. Jag har inte 500.000 besökare på en dag någonsin, riktigt så fantastisk är jag inte. Det skulle vara 500-1000 besökare på en dag, och felet beror nästan garanterat på att jag är så otydlig på morgonen =)

Anledningen till att jag namnger det här inlägget som en sequal är för att jag skrev ett liknande för ganska exakt ett år sedan. Det finns här, och handlar om hur jag, Malin och Maria blev superheta för en dag i och med en KvP-artikel. Jag rekommenderar särskilt kommentarerna, med en vänskaplig nick till Malin och Mats/Igus.
Och man behöver inte mobba mig för min bashing av andra deltagande klaner och mitt val av nuvarande sambo, jag är mycket starkt medveten om vad jag skrev =)

London Calling

Här kommer äntligen storyn om London (med bilder!). Om man vill kan man se det som Ravens Weekend-Guide till London!

I torsdags i förra veckan begav vi oss iväg mot London. Rustade med trendiga kläder och min pappas Priority Pass, som möjliggör alla möjliga luxuiteter på alla flygplatser, tog vi oss först an förstaklassloungen på Kastrup. Gratis öl och glögg är aldrig fel!


Första dagen i London var en rejäl besvikelse. Vi åkte taxi i en timme för att ta oss ut till vårt smått värdelösa hotell mitt ute i ingenstans, bråkade med inderna som skötte det, och fick till sist en hyfsad middag på den lokala puben med billig öl till.

Dag 2, fredagen, lade vi på shopping varvat med pubbesök där vi fann något som såg autentiskt brittiskt ut.
Marknaden på Covent Garden var ohyggligt snyggt julpyntat:

Ett tips bara: om du ska ta med din London-rookie till sambo till Piccadilly Circus... se till att han inte är schlagerfreak. Eller håll för öronen. Jag har fortfarande inte fått ut den jävla låten ur huvudet.

Piccadilly Circus, snyggt dekorerat med futuristiska bubblor som skiftade i olika färger

Och så alla pubar förstås:

Jag är halvblasé med ett glas Jacobs Creek. Jag visste i själva verket inte att Stefan tog ett foto, trodde han pillade med autofokusinställningarna...

Stefan dricker "Old Speckled Hen" i England och är glad för det.

Fredagkvällen spenderade vi på Palace Theatre på West End, med att se Spamalot, Monty Python-musikalen. Efter det var vi rätt trötta, så vi tubade hem till vårt sunkiga lilla hotell.

Lördagen var ägnad åt sightseeing och annat kul. Vi började med British Museum, och på vägen hittade vi en gigantisk Fred Mercury med tomteluva:

Föräldrarna var faktiskt och såg "We Will Rock You"-musikalen för nån månad sen, men hävdade att den sög fett, så jag rekommenderar, på deras inrådan, mot den.

Vi kom iallafall till British Museum, och vart lite uttråkade. tyvärr har vi inga fantastiska bilder därifrån, men man bör absolut åka dit och se rosettstenen och deras Grand Court, världens största "court" under glastak. Men det är stort, så tänk på att inrikta Er på de områden där britterna haft kronkolonier - under de avdelningarna finns mest.

Natural History Museum kan också vara sevärt, med riktigt häftiga dinosaurieskelett och en blåval i naturlig storlek. Och byggnaden är sevärd som den är!

Senare under dagen var vi även på Rainforest Café. Det är inte heller en upplevelse att missa, men återigen är vi dåliga på det här med att ta bilder. Om Du är i London nån gång kan det vara värt att kolla, ta tunnelbanan till Piccadilly Circus och gå en tio-tjugo meter ner längs Shaftesbury Avenue. Det är en fantastisk restaurang, och det känns som att sitta mitt i regnskogen och äta!

På kvällen letade vi upp en pianobar i Kensongton som vi fått rekommenderad, och hade hur kul som helst! Stället var fullt, det var ett sådant ös på pianisten, och efter ett tag dök änglar, herdar och allt möjlig skumt folk upp. De visade sig vara del i en nativity play. Kul var det iallafall, och helt klart värt en kvälls alkoholkonsumtion. Man tar bara tunnelbanan till High Street Kensington, så ligger baren bara över gatan.

Jag och en "Wise Guy"-pimp i Kensington.

Så. Kort sagt: London är fantastiskt runt jul, och missa för allt i världen inte allt som West End har att erbjuda. Och reser Du med en tjejkompis: ta en sväng runt Soho's gayscen. Jag missade det tyvärr denna gång, men så är det när man reser med killar ;)

Jag - en nålmes

Innan jag börjar beskriva höstens strapatser vill jag bara klargöra en sak - jag är fan stentuff. Jag kör cross, jag har jägarexamen och jag kör bil som en vettvilling om jag är ensam. Jag kan byta det mesta under en motorhuv och har sysslat med både styling, tuning och streetrace. I sambons bekantskapskrets är jag upphovsman till det smått legendariska citatet "Visst, de är ju söta, men de måste dö" (i sitt sammanhang är det inte fullt lika morbidt... är det ett ord?).

Så. Är alla med på Lara Croft-imagen jag försöker måla upp här? Okej. Stentuff, alltså.

Utom på en punkt. Det är nämligen så att jag haft mycket att göra med Lunds vårdapparat under hösten. Sen pappa hade sin lungemboli och det till råga på allt visat sig att det hela är ärftligt, har jag haft mycket att göra. Har man nu det här genfelet ska man inte äta p-piller, så det var bara att byta till spiral, med enda resultatet att jag blev anemisk (slå upp det på wikipedia och tänk till, jag behåller alla äckliga detaljer för mig själv) och fick plocka ut den. Och så ska det ju testas om jag faktiskt har ovan nämnda genfel, plus en hel massa andra smådetaljer man aldrig kunnat tänka sig när man satte igång hela processen.

En sak jag upptäckt kring detta förutom att det krävs en hel massa gynekologiskt rotande, är att varenda gång man dyker upp på vårdcentralen för något steg i processen, så vill de dräna en på ens blod! Och det är precis där skon klämmer, jag är skiträdd för nålar! När jag väl sitter där i den något tillbakalutade stolen med en rem hårt runt överarmen är jag världens största mes. All vårdpersonal är ju vansinnigt förstående, men det hjälps inte. De är i full gång med att köra in en jävla metallstav i armvecket på mig, och mina instinkter illskriker att det är hemskt onaturligt. Kan tyckas vara konstigt för någon som inte räds vare sig köttsår eller frakturer när jag dånar fram på smala skogsstigar i 80-90 pinn med en glödhet motor mellan benen, men så är det.

En liten tröst är att jag hittat en metod för att ta mig igenom dessa hemska erfarenheter. Den första sköterskan att genomföra detta vansinnigt naturstridiga ingrepp bad mig tänka på något annat, och det första som dök upp i huvudet var Beach Boys gamla "Wouldn't it be nice". Sen dess har jag spelat den på hög volym i huvudet varje gång, medan jag känt all ansiktsfärg blekna till en whiter shade of pale.

- Såja, då ska jag bara desinficera här...
- Mhm... (WOULDN'T IT BE NICE IF WE WERE OLDER)
- Sådär, vill du att jag ska säga till innan jag sticker?
- Nej, för helv... eh, överraska mig (THEN WE WOULDN'T HAVE TO WAIT SO LONG)
- Okej...
- (AND WOULDN'T IT BE) AJ som... gnyyyy...
- Så ja, du var ju jätteduktig!
- Mmh...

Detta har ju lett till en och annan existentiell frågeställning. Kan man egentligen upprätthålla en Lara Croft-image om man egentligen är en jävla mes när det gäller sprutor och nålar? Och kan de inte liksom effektivisera det här litegranna?

Per vad jag förstått är inte samarbetet mellan olika avdelningar sådär fantastiskt, men hur svårt ska det behöva vara egentligen? De sparar helt enkelt första provet i en frys nånstans i sex månader till ett år. Sen testar de på det! CSI-folket behöver ju inte mycket blod alls för att konstatera allt möjligt om den som "donerat". Kanske inte är tillbörligt när det gäller infektionssjukdomar och så, men det borde definitivt vara det när man ska testa hormonnivåer (i vissa fall, ändå) eller ärftliga fel.

En annan lösning är denna: för ett par år sen var jag inlagd på sjukhus under en dag för ett mindre ingrepp, och då satte de en kateter i armen på mig. Hur praktiskt som helst! Ett stick, sen kan de föra in och ut substanser bäst de vill. En mer permanent sådan skulle jag gärna ha. Risken att gå runt och känna sig som en vandrande bag-in-box kan jag leva med.

Anledningen till att detta dykt upp just nu är att jag ska göra en provtagning till imorgon. Vill någon följa med, hålla mig i handen och säga att jag egentligen är jättetuff?

Nyckelord: Vård, emboli, preventivmedel, p-piller, kopparspiral, provtagning, blodprov, fobi

Att falla för grupptrycket

Jo, så har man trillat dit. Det kvittar hur mycket man stretar emot, ignorerar och/eller kör huvudet i sanden, förr eller senare dukar man ändå under, under alla Facebookinviteringar man får i mailen. Först från folk man kanske borde kommit ihåg men låtit bli, sedan från lite mer intressanta vänner som är svåra att hålla reda på när de bestämmer sig för att flytta till New York, och efter ett tag från folk som, come to think of it, faktiskt vore riktigt roliga att återuppta någon slags kontakt med.

Så ja, jag föll offer för grupptrycket, något surmulet bör tilläggas. Men när jag kollar mailen blir jag riktigt glad (man får ett mail för allt som händer, ska det vara så?) när jag upptäcker att Karlshamns-Jocke och min gamla barndomsvän Linda hittat mig, att Pite-Malin skickat ett kul meddelande och att Tha Petter har ett jätteroligt efternamn. Och efter lite runtsurfande blir man lätt överväldigad av mängden gamla polare man kan hitta (men var är ölmannen?).

Ja, jävlar. Jag inser hur det här kan bli beroendeframkallande.

Jag, den komprimerade varianten

Mobil: Beach -07

Stranddag på västkusten. Mobilen är såklart med, så jag kan streama Amy Winehouse i högtalarna. Semestern är allt mer modern. Fotot är ett strandragg jag hittade bland dynerna.