Dude looks like a lady

"Okej, Raven... du dricker öl, race'ar med den snabbaste trimmade Volvon i stan, kan spela Tekken och har precis ägt mig och John i poker... du är ju för fan en kille!"
Per E, John och jag satt och drack för mycket öl och kollade på Eyes Wide Shut någonstans i suburbia för två-tre år sen, när Per ställde ovanstående diagnos. Just då funderade jag inte så mycket över det, men det är ett citat jag minns ibland i olika sammanhang.

Oskulden vs. Slampan

Jag satt och filosoferade med Joel i fredags kväll, över en flaska Zinfandel på Gräddhyllan. Joel lade fram sin teori om dualiteten tjejer i vår generation möter i sin jakt efter kärleken; killar vill vara ihop med, och visa upp, oskulden, men vill ligga med slampan.
Själv har jag inte försökt spela rollen som oskulden på väldigt länge. Inte min grej. Men samtidigt är jag inte slampan heller, jag försöker hålla mig runt någon slags Carrie Bradshaw-aktig mittpunkt. Jag är jag, take it or leave it.
Men jag tror det här är en del av mitt problem. Varför ska jag utveckla om en liten stund.

Kompisparadoxen

Om man tittar på min skara över vänner finns där många unga män, men bara tre-fyra tjejer. Jag trivs bättre bland killar, med ärligare interaktioner och oftare samtalsämnen jag kan relatera till. Eftersom de flesta av mina intressesfärer traditionellt anses vara manliga är det bara naturligt att jag hellre umgås med dem. Och de uppskattar bevisligen de egenskaperna hos mig - jag kan byta det mesta under huven på en Volvo, jag har byggt min egen monsterdator, och jag kan skära upp buken på ett nyligen dräpt rådjur utan att spy.
Jag har inga problem med att träffa eller ta kontakt med killar - problemet är att jag snabbt klassificeras som "bra kompis". Jag blir 'en av killarna', och det är ju naturligtvis jättekul, men har man väl hamnat där är det omöjligt att uppgradera sig till flickvänsstatus. Istället är jag den schyssta polaren som fixar ens dator eller bil när de krånglar, hänger med ut på en pubrunda, eller lyssnar på historier om den gångna helgens en-natts-erövringar utan att bli chockad.

Slutsats

Jag har fått intrycket av att killar letar efter en typiskt kvinnlig tjej när de letar partner, och empiriska undersökningar bekräftar det ganska bra. Jag är way off. Men jag varken vill eller kan kompromissa bort vem jag är, vad jag gillar eller ägnar mig åt.
Och slampig vill jag väl inte hävda att jag är, men det är klart jag gillar sex. Och jag är inte rädd för att tala om det. Någon påpekade att det var ännu en faktor som gjorde min framtoning mer maskulin, stereotypa tjejer brukar aldrig prata om sex.

Jag vet inte om det är generellt, eller bara gäller just de killar jag själv träffat. Men jag undrar vad det beror på. Och, om jag nu i min analys har rätt, varför feminina killar går hem så bra hos tjejer.
Jag undrar också om det finns fler därute som jag, fast som håller sig till stereotypen av det feminina, fast de egentligen mest skulle vilja löka ihop i soffan en hel söndag till F-1 med en kall öl i näven istället för att städa. Kanske är det fler än man tror...

Nåja. Nu anser jag mig inte särskilt handikappad av min personlighet. Vad som står mellan mig och kärleken brukar snarare vara min ibland inte så vattentäta perception av händelseförlopp. En kvinnlig egenskap jag ännu inte gjort mig av med är att jag analyserar sönder saker tills jag glömt bort var det var jag började nånstans. Det är inte omöjligt att det blir nyårslöfte på att träna bort det =)