Manlig kontra kvinnlig vänskap

eller; Why fix it if it ain't broken?

Jag och en manlig vän diskuterade vänskap häromdagen. Jag har alltid varit faschinerad av vänskap mellan män och hur de interagerar med varandra - speciellt den aldrig uttalade men ständigt närvarande hierarkin som infinner sig efter ett per minuters spänd interaktion. Min teori är att det är mönster och instinkter som finns i de evolutionärt riktigt gamla generna - bland annat lejonhannar, apor och vargar beter sig precis likadant, enligt Animal Planet.

När ett antal (behöver inte vara fler än två) hannar samlas under förutsättningen att socialt umgås uppstår initialt en liten strid om vem som är mest värdig alfahanneskapet. Det gäller att väga in alla premisser - bland annat ålder, coola hobbies (extremsporter ger höga poäng i de flesta konstellationer, till exempel), och vem som kan kopplas till den mest eftertraktade honan. Denna rit är vanligtvis över på ett par minuter, men kan i vissa fall fortsätta långt längre.
När hierarkin väl är klar för alla inblandade lättar stämningen avsevärt, alla vet sin 'plats' och hur man kan och inte kan bemöta andra individer i gruppen. Systemet kan hållas intakt ganska länge, men när premisserna ändras (en ny 'medlem', någon som tillgodogjort sig någon egenskap som borde ge högre ställning, etc.) blir det en ny strid. Och så fortsätter det i oändlighet...

Ett liknande fenomen finns bland tjejer, men inte alls lika utbrett. Till en viss grad finns en drivkraft att utse en 'ledare', men sällan blir det något av det. Nej, vänskap mellan kvinnor är mycket mer komplicerad enligt ett system jag i ärlighetens namn aldrig lärt mig förstå mig på. Det finns vissa universella regler man ska hålla sig till, saker man absolut aldrig ska prata om och en gängmentalitet som kan vara farlig i extrema situationer - har man gjort sig ovän med en tjej har man snart tio stycken emot sig, varav de flesta man inte ens behöver ha träffat.

Nej, jag föredrar det manliga sättet att umgås - det förefaller mig ärligare, och mindre komplicerat. Dessutom har det fungerat bra för flockdjur genom evolutionens senare del, så varför inte nu? Ett argument där är att vi intellektuellt står långt över djuren, och det är förvisso sant. Vi har vetenskaper som teoretiskt och praktiskt beskriver och kan manipulera vår omvärld, och vi är den enda arten förutom delfinerna som har sex för nöjes skull. Men det verkar som om vi i någon mening ändå inte helt gjort oss av med vårt ursprung. Hade sådant beteende på något sätt varit negativt skulle det sannolikt enligt Darwinistiska principer försvunnit för länge sedan.
Why fix it if it ain't broken?
Och - en bonus - känner man bara till de bakomliggande principerna är det ett fantastiskt underhållande beteende att iaktta =)