Jag - en nålmes

Innan jag börjar beskriva höstens strapatser vill jag bara klargöra en sak - jag är fan stentuff. Jag kör cross, jag har jägarexamen och jag kör bil som en vettvilling om jag är ensam. Jag kan byta det mesta under en motorhuv och har sysslat med både styling, tuning och streetrace. I sambons bekantskapskrets är jag upphovsman till det smått legendariska citatet "Visst, de är ju söta, men de måste dö" (i sitt sammanhang är det inte fullt lika morbidt... är det ett ord?).

Så. Är alla med på Lara Croft-imagen jag försöker måla upp här? Okej. Stentuff, alltså.

Utom på en punkt. Det är nämligen så att jag haft mycket att göra med Lunds vårdapparat under hösten. Sen pappa hade sin lungemboli och det till råga på allt visat sig att det hela är ärftligt, har jag haft mycket att göra. Har man nu det här genfelet ska man inte äta p-piller, så det var bara att byta till spiral, med enda resultatet att jag blev anemisk (slå upp det på wikipedia och tänk till, jag behåller alla äckliga detaljer för mig själv) och fick plocka ut den. Och så ska det ju testas om jag faktiskt har ovan nämnda genfel, plus en hel massa andra smådetaljer man aldrig kunnat tänka sig när man satte igång hela processen.

En sak jag upptäckt kring detta förutom att det krävs en hel massa gynekologiskt rotande, är att varenda gång man dyker upp på vårdcentralen för något steg i processen, så vill de dräna en på ens blod! Och det är precis där skon klämmer, jag är skiträdd för nålar! När jag väl sitter där i den något tillbakalutade stolen med en rem hårt runt överarmen är jag världens största mes. All vårdpersonal är ju vansinnigt förstående, men det hjälps inte. De är i full gång med att köra in en jävla metallstav i armvecket på mig, och mina instinkter illskriker att det är hemskt onaturligt. Kan tyckas vara konstigt för någon som inte räds vare sig köttsår eller frakturer när jag dånar fram på smala skogsstigar i 80-90 pinn med en glödhet motor mellan benen, men så är det.

En liten tröst är att jag hittat en metod för att ta mig igenom dessa hemska erfarenheter. Den första sköterskan att genomföra detta vansinnigt naturstridiga ingrepp bad mig tänka på något annat, och det första som dök upp i huvudet var Beach Boys gamla "Wouldn't it be nice". Sen dess har jag spelat den på hög volym i huvudet varje gång, medan jag känt all ansiktsfärg blekna till en whiter shade of pale.

- Såja, då ska jag bara desinficera här...
- Mhm... (WOULDN'T IT BE NICE IF WE WERE OLDER)
- Sådär, vill du att jag ska säga till innan jag sticker?
- Nej, för helv... eh, överraska mig (THEN WE WOULDN'T HAVE TO WAIT SO LONG)
- Okej...
- (AND WOULDN'T IT BE) AJ som... gnyyyy...
- Så ja, du var ju jätteduktig!
- Mmh...

Detta har ju lett till en och annan existentiell frågeställning. Kan man egentligen upprätthålla en Lara Croft-image om man egentligen är en jävla mes när det gäller sprutor och nålar? Och kan de inte liksom effektivisera det här litegranna?

Per vad jag förstått är inte samarbetet mellan olika avdelningar sådär fantastiskt, men hur svårt ska det behöva vara egentligen? De sparar helt enkelt första provet i en frys nånstans i sex månader till ett år. Sen testar de på det! CSI-folket behöver ju inte mycket blod alls för att konstatera allt möjligt om den som "donerat". Kanske inte är tillbörligt när det gäller infektionssjukdomar och så, men det borde definitivt vara det när man ska testa hormonnivåer (i vissa fall, ändå) eller ärftliga fel.

En annan lösning är denna: för ett par år sen var jag inlagd på sjukhus under en dag för ett mindre ingrepp, och då satte de en kateter i armen på mig. Hur praktiskt som helst! Ett stick, sen kan de föra in och ut substanser bäst de vill. En mer permanent sådan skulle jag gärna ha. Risken att gå runt och känna sig som en vandrande bag-in-box kan jag leva med.

Anledningen till att detta dykt upp just nu är att jag ska göra en provtagning till imorgon. Vill någon följa med, hålla mig i handen och säga att jag egentligen är jättetuff?

Nyckelord: Vård, emboli, preventivmedel, p-piller, kopparspiral, provtagning, blodprov, fobi