Saxat ur gårdagens Metro, Skåne edition. Jag tror bara jag har en kommentar:

duh...

Är det synd om svenskarna?

I Metro från i torsdags kan man läsa om att bankrånare allt oftare är en "Svensson", en tidigare ostraffad men desperat gärninsgman ur vad som typiskt kallas för medelklassen.
Är det fler än jag som gärna drar paralleller till det politiska och ekonomiska klimatet?

För någon generation sedan var det möjligt för en vanlig industiarbetare eller skogsarbetare att försörja sin familj och äga sitt hus på en lön. Man kanske inte kunde unna sig dyra kläder eller lyxig mat, men behövde inte heller leva i fattigdom eller i en beroendesituation.
Numera är så inte alls fallet. Snarare är det svårt att försörja en normalstor familj på två kollektivavtalsreglerade löner utan att vända varenda krona. Det är inte alls konstigt att allt fler "Svenssons" i desperation tar till extrema medel.

Alla politiker, från vänster till höger, talar om att "det går bra för Sverige" nu. Det verkar dock ännu inte börjat märkas i de svenska hushållen, och i så fall kan det ju kvitta. Vad ska nationell ekonomisk framgång vara bra för, om inte för att till syvende och sist höja standarden för "kreti och pleti"? Jobben har inte blivit fler, standarden har inte blivit högre, skatten har inte sänkts.

Jag, och många med mig, anser att det beror på politisk misskötsel. Borta är tiden då svensken kunde reda sig själv utan socialhjälp, borta är efterkrigstidens ekonomiska försprång. Men bör man tycka synd om medelsvensson?

Socialdemokraterna har utan tvekan sin stösta väljarbas bland LO-medlemmarna, bland "arbetarna", i det lite väl breda begreppet medelklassen. Intressant nog de som drabbats hårdast av inkompetent och ogenomtänkt politik och maktmissbruk. SAP använder varje valår samma taktik - om det blir borgerlig regering kommer det bli mycket svårare att klara sig om man inte redan har ett fett arv att vänta, klassklyftor, bara 'de rika' (en mycket svårdefinierad och mystisk samhällsgrupp) kommer ha råd med bra skolor och bra/snabb sjukvård, blablabla.
Well, newsflash: Det ÄR bara höginkomsttagare som har råd med bra skolor och sjukvård i tid, i dagsläget. Har man bara cash kan ens avkomma gå i fina privatskolor med en saftig terminsavgift, och kan man hosta upp vad det kostar kan man helt kringgå den krångliga, tidsödande och oengagerade landstingsapparaten, och köpa vård privat.
Det här är ingen samhällsstruktur vi moderater skapat, det är socialdemokraterna. I förra valrörelsen blev vi som var engagerade i ungdomsförbundet bombaderade med kritik för den skol-, och vårdpolitik vi företrädde. Våra förslag för dessa båda 'grenar' var väldigt snarlika; låt privata entreprenörer starta friskolor, sjukhus, vårdcentraler och äldreboende bäst de vill. Ge sedan varje ungdom en 'skolpeng' och varje medborgare en statligt finansierad sjukförsäkring, och låt sedan var och en välja skola/vårdgivare själv. Vald skola/sjukhus får de öronmärkta pengarna som 'hör till' eleven/patienten. Sund konkurrens uppstår, alla blir nöjda.
Men det var ju inte alls bra. Jag minns att jag lyssnade på en (s)-tjej i min klass när hon uttryckte sin mening om förslaget och hon formulerade sig ungefär såhär: "Det låter ju jättebra, men det kommer till sist säkert innebära att bara de rika har råd med bra vård och skola ändå... på något sätt".
"På något sätt". Aj, den sved. Genomtänkt kritik at it's best. Jag sätter gärna mitt studiebidrag här och nu, på att hon, i sitt brinnande engagemang, inte hade en aning om de möjligheter till vård och skola en hög med stålar innebär, som jag redogjorde för ovan. Det är ju inte så bra om det når väljarkåren.

Ointelligent eller bara ogenomtänkt? Ja, inte vet jag. Men ett är säkert; det är inte "rika människor" som har mest att vinna på borgerlig politik.

Mission: Impossible

Häromveckan satt jag och småräknade på min privatekonomi, och räknade för skojs skull ut vad min nikotinlast kostar mig om året. Jag föll nästan av stolen när min TI-83 visade en nästan astronomisk summa. Så jag bestämde mig där och då att nu fick det fan räcka, det är ju för patetiskt att vara slav under en liten blåguldig dosa. Det passar ganska bra just nu också, när jag inte behöver koncentrera mig på LTH på ett par veckor (två och en halv veckas Spring Break, jag älskar LTH!)
Och let me tell you this; det är tamejfan det svåraste jag gjort på länge! Jag går runt som ett halvt nervvrak, ägnar mig enbart åt mycket lugna och stressfria aktiviteter (sudoku är optimalt), mediterar, lyssnar på Enya, småäter mer än jag borde och tuggar tuggummi som en gnu. Och så dessa förbannade nikotindepotplåster! En hel vetenskap i sig själva...

Iallafall. Jag tyckte det kunde vara bäst att outa det här, ju fler människor som vet om det, desto större press att inte misslyckas. Så, wish me luck!

Kvinnor är från Venus, män har ingen aning - the Sequel

I november skrev jag ett inlägg som blev vilt omdebatterat i min umgängeskrets - det kan du hitta här - och den debatten har fortfarande inte dött. Senast kom jag och tre manliga kursare att diskutera min grundläggande jämförelse, Cosmopolitan vs. Slitz, över ett par öl. Alex, en så kallad 'helt vanlig kille' med kanin, sambo och favoritfotbollslag, tyckte jag hade fel, och lovade mig ett nummer av Slitz som enligt utsago skulle falsifiera min ståndpunkt. Naturligtvis antog jag utmaningen, eftersom jag vill ha bra på benen innan jag börjar argumentera, och det enkla faktum att jag helt enkelt inte vill ha rätt i min tidigare uppfattning om denna tidskrift.

Innan jag börjar analysera på allvar vill jag klargöra ett par saker, så att det inte blir några missförstånd: Jag har ingenting whatsoever emot Bingo Rimér-expon på vackra/snygga/sexiga kvinnor utan kläder. Jag har full förståelse för att det är jättekul att titta på. Med detta inte sagt att jag eventuellt inte skulle bli sårad om en potentiell pojkvän storkonsumerade sådana, även världens största ego kan bli djupt sårat av känslan av att inte räcka till i något avseende, men just ovanstående exempel är lyckligtvis inte en situation jag funnit mig själv i ännu. Men jag delar alltså inte Skuggefeministernas argument om att det på något sätt är nedvärderande mot kvinnor som 'grupp'.
Jag vill också påpeka att jag inte gett mig in i detta med någon som helst avsikt att såga alltsammans - som jag påpekade ovan ville jag gärna finna att det var ett himla bra magasin som inte på något sätt kan tänkas fuck up unga killars eventuellt redan lite skeva genusperspektiv.
Jag har gjort det hela så 'vetenskapligt' som möjligt, för att ingen ska kunna anklaga mig för något annat. Självklart har jag här och där vävt in egna reflektioner - annars vore det ju inte ett dugg intressant - men eftersträvat att ha bra argument för dem.
Nåja. Let's get this party started.

Sex

I mitt inlägg från i november (länk ovan) påpekade jag att det finns en väldans massa relationsdetaljer som de flesta killar inte har någon som helst koll på, och några av dessa detaljer rörde sex. Det var primärt detta som Alex reagerat på, och därför startade jag min analys med artikeln han visade mig; Hitta rätt bland kvinnans hemliga skrymslen och vrår. Den är skriven av Mikaela Stenström, vilket jag fick påpekat för mig upprepade gånger när vi häromdagen diskuterade det över frukost - att en kvinna faktiskt ryckt in och författat en artikel på ämnet.
I vilket fall som helst är den himla bra, och tar upp alla dessa ställen som killar bara inte har en aning om kan vara otroligt sensuella, och beskriver hur man bäst behandlar dem. Allt som allt 14 (!) olika delar av vår kropp! Dock ingen beskrivning av var g-punkten är, men hey, jag förväntar mig inga mirakel.
Allt som allt en väldigt bra artikel - som jag är lite benägen att scanna in, göra en broschyr av och dela ut till alla mina manliga vänner, bekanta och potentiella sexpartners. Härmed drar jag tillbaka alla anklagelser om att Slitzkillar inte kan tillfredställa oss.

Relationer

Det är här nånstans min uppfattning blir lite sämre. Eller nej, den blir rentav riktigt negativ. Jag jämförde med ett par nummer av Cosmopolitan - där 'Cosmokvinnan' kan finna tips och råd om hur man ska hantera sin karl och hur man ska få relationen att bli harmonisk. I artikeln Kommer ditt förhållande att hålla? Forskarna vet! i aprilnumret 2006 lär vi oss bland annat att en majoritet av männen där ute är väldigt stolta, och om vi bara lär oss det kan vi identifiera det och hantera det (naturligtvis finns det en guide även till detta) utan att någon av parterna i förhållandet måste 'lida' på något sätt. Ganska bra, och nyttigt för kvinnor att veta.

Något riktigt motsvarande hittar jag inte i Slitz, men något närliggande och inom kategorin finner jag en liten text om hur man hanterar parmiddagar. Jag är medveten om att det är något som vi tjejer hittar på allt som oftast och släpar med våra partners på. Och, om man ska tro Slitz, så är det hell on earth. Deras lilla analys är att vi vill 'bekräfta relationen och jämföra den gentemot yttre faktorer'. Vi vill visa våra bekanta att våra karlar kan 'utföra enklare trick som att kallprata och hålla gaffeln i vänster hand'. Sedan följer en liten guide till hur man hanterar det hela. Slitzläsarna får veta att det inte lönar sig att bete sig allmänt grisigt, för då får man inget sex. Nej, det bästa är att se det hela som ett belöningssystem. När 'din kvinna' gjort något bra för dig, till exempel inte gnällt när du tittat på 'backhoppning från Garmisch-Partenkirshen i ett stadium av rigor mortis' (pluspoäng för roliga formuleringar, I'll give'em that), då kan du som karl belöna henne med att följa med på en parmiddag.

Tillåt mig, som i min avsaknad av Y-kromosom har ett och annat att säga om saken, att klargöra detta litegrann. För det första visste jag inte att parmiddagar var så jäkla hemska, och skulle vilja be både Christian och CarlFredrik om ursäkt, för att jag utsatt Er för denna skärseld, och tillägga att jag, efter denna upplysning, verkligen uppskattar Er medverkan.

Och så till den stora frågan varför. Slitz har liksom inte fattat. Vi presenterar inte vem som helst för våra vänner, oh no. När vi väl gör det är det för att glänsa lite. Ni vet den där känslan av inbillad respekt man får när man glider gatan fram i en dyr bil? Det är ganska närbesläktat. När vi tar med er på sådana saker är det för att signalera att 'kolla vilket jävla kap jag hittat!'. Men allra mest är det för att kolla hur bra han faktiskt funkar ihop med våra vänner. Vi planerar för framtiden, och våra vänner gör vi oss inte av med i första taget. Funkar inte mannen i vårt liv ihop med våra vänner, tja, då är det ett ganska stort problem för oss - som är spoonfed med den himla trevliga Vänner-tillvaron från amerikansk TV.
Man kanske kan se detta som lite ondskefullt, särskilt min första anledning, men ni Y-kromosomare om några borde väl förstå oss, med era prylar, bilar och kläder till höger och vänster?
Så varför då just prefixet par-aktivitet? Det är mycket enkelt, och beror på att det är lite svårare att umgås i grupper om tre, varav två har en romantisk relation till varandra. Det är svårt för båda parter, dels paret - som vill få singeln att känna sig uppskattad trots, ja, singelheten, och dels 'det tredje hjulet' - som antingen a) vill sätta en gaffel i ögat på paret som bara är sådär svinigt lyckliga med varandra eller b) blir lätt deprimerad av att bli påmind om sin ensamhet. Det är möjligt att a) och b) är besläktade.
Och förresten - vi träffar mer än gärna era vänner, i illusionen att ni har något seriöst i tanken när ni presenterar oss (se min anledning till en vänskaplig prestentation ovan). Och jävlar vad vi kan stå ut med för er skull! Jag hade en pojkvän som gjorde slut med mig, och efter ett par dagar av sorg kom jag på mig själv med att tänka "fan vilken tur, nu behöver jag aldrig mer umgås med/vara trevlig mot den där nollan *namn på kompis, här censurerat*".

Iallafall. Jag hittar även krönikören jag reagerade på förra gången. So. We meet again.
Den här gången är 'Jensen' på vippen att flytta ihop med sin 'lilla sexdocka Susanna'. Ond som hon är tvingade honom honom ta beslutet medan hon masserade hans kronjuveler med tungan (liiite ondskefullt, okejdå). I vilket fall som helst är det en skildring av hur man som karl blir mer och mer 'whipped' i ett samboförhållande och - hör och häpna - kanske inte får sex varenda kväll! Oh no!! Intressant nog jämför han samboskapet med en haj. Därför att båda är 'komplett livsfarliga'.
Jag vet inget om Susanna, men jag tror nog hon har någon annan talang än det här med att ha sex. Om hon inte från början är prostituerad, och det skulle förvisso inte förvåna mig det minsta, med tanke på hennes blivande sambo. Men hon kan garanterat något intressant, kanske har hon till och med en Masters i något, och om så inte är fallet så kanske hon är bra på filmrepliker, estetik, inredning, rocktrivia eller vad som helst. Har 'Jensen' alls upptäckt detta? Eller kanske funderat över hur himla trevligt det kan vara att ha någon på hemmaplan som kan hålla om en när jobbet suger, diskutera saker med en, kanske till och med lära en något utifrån hennes egna upplevelser om livet?

Jag försöker tänka tillbaka på de män jag älskat, eller iallafall tyckt mycket om, genom tiderna. Kan jag tänka mig att hänvisa till någon av dem som 'min toyboy' eller liknande? Nej, absolut inte. Som exempel tänker jag ta det senaste (enklast så). Ja, jag tyckte mycket om honom, men varför? Visst hade vi fantastiskt sex, men det kan jag hitta på vilken nation som helst om jag vill. Nej, jag uppskattade honom för hans talanger och allt han kunde lära mig, och för hur roligt vi hade när vi drack öl och smågnabbades om huruvida filmen vi just sett var bra eller inte. Han utmanade mig intellektuellt, och jag älskade det.
Är det här en skillnad mellan manligt och kvinnligt jag bara inte sett? Att vi vill ha intellektuell/emotionell stimulans, medan karlarna bara letar efter en 'sexdocka'? Jag kan bara inte tro att det är sant.

Mannen med stort M

Alla så kallade livsstilsmagasin förmedlar - mer eller mindre tydligt - en bild av hur idealläsaren är, så även Cosmopolitan som jag själv läser. Jag får väldigt snabbt bilden av att Slitzmannen är en äkta player. Han har på något sätt råd med dyra prylar (judging by the prylreviews), men älskar ingen kvinna. Snarare anser han att kvinnor, de är bara till för sex, och i övrigt är de en riktig pain in the ass. Han lever sitt liv lite som John McClaine eller James Bond, alfahannen, och susar vidare i sin snabba bil utan att bry sig om värden förutom de ytliga. Dhalai Lama kan dra åt helvete. Något emotionellt stöd behöver han inte, för livet är aldrig svårt. Det gäller bara att hitta gräddfilen. Baserat på mina ganska undermåliga psykologiska kunskaper så har han ett svårt förhållande till sin mamma.

I det stora hela

Många av artiklarna tyckte jag var ganska roliga och lärorika - jag uppskattade särskilt En actionhjältes handbok om hur man hanterar diverse kniviga situationer, som till exempel hur man överlever ett misslyckat fallskärmshopp, brottas med en alligator, flyr från en bil som hänger över ett stup (inleds lite komiskt med orden "Det här är något som händer alla förr eller senare") eller kontrollerar en skenande kamel. Ett per sekunder tänkte jag, att män måste vara något enfaldiga och Hollywoodbländade om de någonsin tror de någonsin ska ha nytta av de här tipsen, men så tittade jag upp och blicken föll på boken En actionhjältinnas handbok (ja, den heter faktiskt så) i min bokhylla. Jag ger mig på den punkten.

Det fanns även seriösa intervjuer med Håkan Nesser och John Travolta, en guide till hur man bakar kanelbullar (med en yppig, inmjölad och halvnaken blondin på bilderna, bör i och för sig tilläggas) och test av dataspel, prylar, skivor och allt möjligt. Kanon.

Men när det gäller hur man ska förhålla sig till det fagrare könet faller Slitz. Det är inte utan att jag känner mig lite förolämpad och kränkt när kvinnor inte är så mycket annat än något att ha sex med, eller iallafall titta på och fantisera om att ha sex med (som redan påpekat, det här baserar jag inte på expona, utan texter och artiklar). Så fort våra andra - emotionella och mentala - kvaliteter nämns så utmålas vi som 'fienden' på något sätt, och vår mission är att se till att våra karlar ska tämjas, friseras och medsläpas på parmiddagar. Och piskad är den man som låter sin kvinna ta initiativet till att flytta ihop. Dock presenteras sällan motiv till dessa ondskefulla handlingar, nej, vi kvinnor är bara onda av naturen. Synd bara att vi är så sexiga, men onda som vi är vet vi om det, och använder det som vårt vapen.

Nåja, jag vet att det finns killar där ute som kan ta det hela med en nypa salt. Min ovan nämnda kursare Alex till exempel, en begåvad ung man med en sambo som verkar ha skinn på näsan - i en ganska harmonisk relation. Jag vet att han respekterar sin sambo, mig och alla andra kvinnor han möter på passande manér. Men det finns alltid idioter och killar som aldrig hört talas om ordet 'källkritik'. De tar till sig budskapet och eftersträvar Slitzidealet fullt ut, och innan man vet ordet av spelar inte min kunskap om någonting nån roll (och med en blygsam b-kupa kommer jag nog inte långt).
Jag är inte feminist enligt Fi-definitionen. Men jag förväntar mig att bli mött med respekt, och att mina åsikter ska spela roll. Jag förväntar mig att kunna spela på samma arena som vilken karl som helst. Kan detta bli möjligt bland de äkta Slitzkillarna?

I mitt allra första inlägg skrev jag om en av mina närmre vänninor, som av någon anledning stannar i ett förhållande med en - ja, ursäkta språket - komplett idiot. Han är Slitzprenumerant. Coincidence?

Nästa vecka ska jag försöka övertala några manliga vänner att läsa varsitt nummer av Cosmopolitan. Inte för att jag tror de kommer hitta något de finner kränkande, men för vetenskapen, liksom. Övertalningsprocessen kan bli långvarig, men om jag lyckas kommer jag presentera mina findings här. Jag vill gärna få ett annat perspektiv på saken.