Schlageryra -08

Ja, nyårslöftet gick ju ut på att vara lite mer öppen för saker och ting, och inte avfärda dem för att de var mainstream eller något sådant som jag tidigare inte velat beblanda mig med för att jag inte tyckt de varit "min grej" (utan att testa först).

Så igår var det alltså dags för schlagerfestival, den svenska finalen. I och med att sambon spenderat helgen på lyxkonferens och jag är nyopererad unnade jag mig att åka hem till föräldrarna i skogen. Lyckligtvis sammanföll detta med att mina bästa vänner också var hemma och hälsade på i Nybro, så de kom över. Den församlade skaran var alltså denna:

Pappa. Status: Ointresserad.
Läste en bok och halvsov under tiden. Couldn't care less.

Mamma. Status: Aktivist
Bakgrundsstoryn lyder som följer; Mamma älskar Rix Morronzoo, RixFM's morgonradio, där Gert Fylking är en av tre programledare. Hon hävdade starkt att Gerts kommentar om Carola kostat henne en finalplats ett par veckor tidigare. Under veckan som gått har Gert haft i uppdrag att få Christer Sjögren till Belgrad, med alla till buds stående medel. Bland annat hade han tryckt upp t-shirts, men skrivit fel, med resultatet att det stod "Christer till Bagdad" på alla. Mamma hoppades iallafall att Gert skulle ha tillräcklig makt över svenska folket för att faktiskt genomföra detta. Själv såg hon det som lite civil olydnad, en slags revolt mot hela schlagergrejen. Och röstade fem gånger, på Christer.

Tom. Status: Schlagerbög
Tom Johanneson har under många år levt ett dubbelliv. För att dölja sin perversion har han tvingats ut på den yttersta motstående kanten, med metal, tatueringar och piercings. I hemlighet har han försökt få utlopp för sitt stora schlagerintresse med en ABBA-plansch på insidan av garderobsdörren, och Never let it go varvat med Take me to your heaven i mp3-spelaren.
Men trogen sitt dubbelspel hejade han igår på Nordman, med en halvtaskig motivering om att den enda dansaren faktiskt gjorde en betydelsefull balett, och knappt hörbart mummel om Lordi.

Leeloo. Status: Begeistrad
Leeloo har en underbar egenskap som går ut på att hon är öppen för det mesta på ett sätt som vi andra bara kan drömma om. Hon gillade nog det mesta, sa inte mycket kritiskt (förutom att Sibels klänning var konstig som var kort fram och hade släp bak), och drog slugt godisskålen närmre sig under kvällen. Men hon är inte så positiv att hon kan gå med på att gilla Christer Sjögren, där gick nog fan gränsen.

Raven. Status: Newbie
Som helt ny i sammanhanget var jag så öppen jag bara kunde. Inte ens jag kunde hitta något positivt i Sjögrens I love Europe, utan satt mest och gapade åt de katastrofala dansarna. Annars kom jag mest med putslustiga kommentarer om klädsel, samtidigt som jag påade min schlagerfest. Mer om denna nedan.

Mitt omdöme lyder väl så här: Fel låt vann, men rätt låt segrade. Charlotte Perelli hade en intetsägande låt som vi hört tusen gånger förut, men det är nog det som går hem i Belgrad. Hon är ju ändå vansinnigt glammig, lite osvenskt på ett härligt sätt.
Balladerna höll jag på att spy på. Sanna Nielsen och Sibel är bra artister, men smäktande ballader är verkligen inte min grej.
Nordman visade inte helt otippat på noll förnyelse, så det har vi redan sett förr.
BWO kommer för alltid ha en viss homoerotisk stämning över sig, vilket väl inte för sig är negativt, men under närbilderna på Alexander Bard såg det ut som om han höll på att drunkna i ett skumbad. Vi kan det där nu, hur länge ska man egentligen kunna hitta nya chock-designers?

Omnämnande måste bara ges Maia Hirasawa, som gjorde en fantastisk tolkning av förra årets The worrying kind, med lite Björk i rösten. Fantastiskt!

Av bidragen hejade jag på Rongedal. Kanske inte så schlager. Nån nöjesvetare i Aftonbladet tyckte det var för käckt, och det är nog sant. Men det var en låt som gjorde en glad på ett sprudlande sätt, med precis lagom mycket Mika-flirt. Och så är det något med tvillingar som gör mig... ja, hrrm.

Och så schlagerfesten. När Europafinalen går blir det fest här. Klädsel ska vara glittrig och vulgär, och en och annan medtagen vinflaska uppskattas. I gengäld lovar jag drag, vackra människor och champagne! 24 maj är det som gäller, skaffa VIP-biljett genom att höra av dig NU!

Här är iallafall de käcka, men underbara Rongedal:



- Raven, er orädda reporter bland omotiverade tonartshöjningar

Antligen!

Jaaaa!

Gör om, gör rätt

En kvinna i medelåldern och tillika en av mina trogna fans (mamma) ringde igår för att avreagera sig lite på det senaste intressanta mediala tilltaget i den politiska kampen. Det visade sig att en annons i SvD i gårdagens upplaga har väckt debattstorm i "bloggosfären" och på landets ledarsidor. Ett ganska imponerande antal prominenta medborgare och tillika borgare har tillsammans hostat upp i runda slängar 100.000 svenska riksdaler för att i stor stil få kritisera alla möjliga aspekter av alliansregeringen. Huvudpoängen är att Reinfeldt och en hel rad andra statsråd borde avgå, och som ny statsminister föreslås Maud Olofsson.

Det här tilltaget är enormt oprofessionellt, till och med lite löjeväckande. Annonsen är ganska fult utformad, till att börja med, och som Per Westberg framhåller är det ovanligt naivt. För att fortsätta på Westbergs linje är det så här det blir när en text har 15 avsändare - texten spretar åt alla håll. Från akademikerförakt till Reinfeldts avgång hinner de nämna att ett stort antal icke namngivna statsråd är rena plantor. Frågan man med en gång ställer sig är denna - en majoritet uppräknade punkterna som är på väg åt helvete i texten faller under Anders Borgs juridiktion, varför då inte kräva hans avgång?

Det känns tryggare med ekonomer och andra former av akademiker i ledningen, och inte ledare som lyckats komma upp sig genom ett livslångt fackligt engagemang men helt utan kunskaper om samhällsekonomisk analys. Men om man ändå tycker att det kan vara bra att blanda, så har väl alliansen helgarderat med Sven-Otto Littorin?

Skämt åsido, regeringen bör inte gå okritiserad. Särskilt de egna väljarleden måste kunna poängtera fel och kritisera sina valda. Men det finns lättare metoder än att punka ut med en hel massa tusenlappar för att få igenom sin poäng.

Personligen tycker jag att det största felet regeringen gång på gång begår är att de helt missat all mediekontakt. Mer Reinfeldt i tidningarna, mer pressrealeaser om statistik och lyckade pilotprojekt! Det finns en annan sida av myntet, och det är att om så en och annan politisk redaktion runt om i landet än är högerinriktad, så är de faktiskt nyhetsrapporterande journalisterna direkt plockade från kommuni... förlåt, journalisthögskolan - en fantastisk grogrund för dammiga röda idéer. Kanske jag kommer ifrån ämnet, men det bör nämnas oftare.

Ständiga faktafel genomsyrar annonsen, närstan inga källhänvisningar står att finna och så naturligtvis poängen om att man knappast vinner politiskt inflytande genom att finansiera en annons i SvD - vilket politiskt insatta vet.

Och till sist måste jag poängtera detta; avsändarna har undertecknat med namn, titel och härkomst. Och det är inga lokalvårdare, mattanter eller undersköterskor. Jag misstänker att tanken kan ha varit att ta med avsändarnas titlar därför att en advokat, en läkare eller en adjunkt "borde" anses som en slags intellektuell elit, och därmed vinna mer kraft bakom sina uttalanden. Huruvida detta är sant eller inte är inte vad den här passusen handlar om. Vad jag menar är detta - man kan inte uttrycka akademikerförakt och sedan flasha med sin fina titel för att vinna mer pondus. Det blir en rätt stor oxymoron av det hela, och poof, annonsen försvinner i ett moln av logik. Eller? Hur var det med verklighetsförankring?

Till annonsörerna

Nyckelord: Politik, Reinfeldt, SvD, akademiker, akademikerförakt, verklighetsförankring

Äktenskap och dess betydelse

Jag har under många år varit förespråkare för att gaylobyn ska få det de vill ha - en könlös äktenskapslagstiftining. dvs. att homosexuella par ska tilldelas rätten att ingå äktenskap, och inte "bara" partnerskap.
Men sedan läste jag Kalle Bäcks reflektioner i Captus tidning. Och frågan, i och med detta, kommer genast till ett vägskäl. Ska vi tillgodose vuxnas inbillade 'rättigheter' i den här frågan, eller ska vi ta de 'vuxnas' intressen som våra egna?

Sorry. Jag gillar inte barn i stort, men det är en princip jag har, att alltid stå på de svagas sida. Och om man läser Bäcks kolumn (ovan) enligt dessa deviser, så är det barnens sida man måste stå på.

Nyckelord: Barn, FN, barnkonventionen, politik

Barraggning

En konversation runt ett restaurangbord igår kväll påminde mig om ett nytt fenomen jag upptäckt, och att jag borde belysa det på något sätt.
Jag och sambon har nämligen upptäckt att singelkillar som är ute för att ragga har en sprillans ny teknik - att infiltrera offrets "kompisgäng" hon är där med.

Case 1 - en Måns Möller-kopia på Rauhrackel i Lund. Frågade oss casually om vår intressanta "ölmeter" vi fått in, och koncentrerade uppmärksamheten på Stefan till att börja med. Lite ovvetande om vad vi hade att vänta hade vi en positiv allityd gentemot detta till en början. Det är väl alltid lite kul att träffa nya människor, antar jag. Men han var mest ute efter att stöta på yours truly, vilket blev pinsamt uppenbart efter ett tag.

Case 2 - Random snubbe på Botulfs Bar i Lund. Nästlade sig in ganska bryskt, och blev "kompis" med Tom, som verkar vara den mest väluppfostrade av oss, medan vi andra tre lutade huvudena på sned mot handen och rullade med ögonen åt varandra. Gav inte upp i första taget - imponerade med lines som "Jag är ju stammis här" (det småskabbiga stället vi går till när allt annat är stängt). Extrapoäng för uthållighet. Blev lite desperat när vi mer bryskt började uttrycka att vi helst ville umgås för oss själva, och uttryckte ett litet ode till min strålande skönhet och coola hatt. Tankade vännen var svårare att bli av med, då han somnat i sin stol jämte sin Don Quixote.

Det fanns en tid då sådant här ägde rum i baren, när man står och väntar på sin drink. Det var ändå helt okej. Nån kille kom fram, presenterade sig och bad att få bjuda på en drink, eller kom med nån annan öppningsfras. Man kunde på ett vänligt sätt avböja eventuella inviter som presenterades mellan raderna, och hela grejen var över på ett par minuter. Men den här nya metoden innebär att man i värsta fall kan få dras med ens sprillans nya "polare" i uppåt nån timme, eftersom inget egentligt intresse för ens person i någon som helst romantisk kontext uttryckts - det finns inget att avböja. Och sedan finns ju chansen att ens sällskap faktiskt tycker killen i fråga är ett trevligt inslag (fast i regel inte). Resultatet är att det sköna gänget man ville hänga med en utekväll blir kapat av nån kille som hemskt gärna vill att vi ska känna till hur bra han trivs som undersköterska i äldrevården. En metod jag hittat för att slippa undan dessa individer är att involvera alla i en väldigt intern och intensiv konversation, en annan är att vänligt men bestämt tala om att vi inte setts på länge, och gärna vill umgås mer privat. Att frankt säga något i stil med "Det här är min sambo! Vi har regler för sådant här, och bara sex med varandra!" funkar förvånansvärt nog inte alls.

Tips: Lägg av! Vad var det för fel med barraggandet? Jag är helt cool med att någon snackar med mig ett par minuter i baren (är du alls intressant så räcker det).

För en tid sedan gick det dessutom upp för mig att jag blivit Straussad - uttrycket inspirerat av Neil Strauss bok Spelet. En obehaglig liten skrift som beskriver för män hur de ska bli bättre på att ragga. Metoden går ut på att utstråla mycket självsäkerhet och maktmässigt ställa sig över tjejen de stöter på, vilket oftast sker genom att i konversationen ständigt göra ner henne på olika sätt. Små förolämpningar inlindade i bladguld, oftast som inledningsreplik. Jag förstår på något intellektuellt plan att det kanske funkar ibland, men det är ett ganska fult tillvägagångssätt.

I mitt fall inträffade det hela innan jag hört talas om Neil Strauss och hans bok. En vansinnigt slemmig typ i sidenskjorta och huvudet något bakåtlutat gled upp vid min sida i en bar, beställde två glas champagne, gav mig ett (som jag lät stå orört på bardisken), och körde en liten utläggning om hur han verkligen beundrade att jag vågade stå för mitt mörka födelsemärke jag har på ena kinden, och inte fått det borttaget. Det var lite oväntat, så jag höjde ett ögonbryn och fick fram något i stil med "Eh. Okej. Vi ses." Champagnen fick han behålla.

Nyckelord: Neil Strauss, Spelet, Uteliv, raggningsförsök, raggning