Ullevi - jag var där

Igår var jag på årets guldmatch, Göteborg mot Trelleborg på Ullevi. 41.471 åskådare, 2-0 och tusentals glada fans som stormade planen efter att slutsignalen gått. Guldet avgjordes (och "kom hem till Göteborg") och hela stan var ganska upprymd. Ja, alla utom jag då.

Jo, jag vet att jag är en klyscha, ingen behöver påminna mig. Flickvännen som släpas med på fotboll och mest gnäller hela tiden. Men jag måste till mitt försvar få förklara att jag till viss del såg fram emot det. Jag har aldrig varit på en allsvensk match (kan knappt erinra mig att jag någonsin varit på någon hel fotbollsmatch), och jag har definitivt aldrig varit det på Ullevi. Som Ullevi-rookie blev man lite lätt tagen av stunden när man kom upp för trappan till läktaren och lät blicken glida över den helt enorma arenan med alla dessa supporters i blått och vitt och plastponchos. Siffror om publikkapacitet kan man rabbla hur mycket man vill, man fattar det inte förrän man ser det.

Facinationen varade i säkert tio sekunder. Sedan blev jag knuffad åt fem håll samtidigt av en enorm mängd göteborgare på liten yta, upplevde en sedan länge glömd torgskräck, och hittade våra helt värdelösa platser. Och - get this - det spöregnade! Det finns inget tak på Ullevi! Jag som är rabiat fotbollshatare satt i två timmar i regnet och blev blötare och kallare än jag någonsin trodde att jag skulle uppleva. Den halvt om halvt värdelösa ponchon, marginellt tjockare än plastfolie, blåste åt alla håll samtidigt, och min sedan länge tjuriga rygg låste sig fullständigt.

Jag har ändå en "ta-ingen-skit"-gormande inre Grynet. En ganska bra egenskap att ha, att ge fan i något om det inte är värt det, och räcka långfingret åt vissa situationer och människor och be dem dra åt helvete och gå hem. Men vart skulle jag ta vägen? Och förresten försöker jag ganska mycket att sätta mig in i, och dela min sambos intressen. Jag läser en bok han älskar nu, till exempel (medan han behövde mycket övertalning för att kanske läsa Lisey's Story). Så då kanske man kan härda ut.

Stefan utanför Ullevi, i ett stadie av behärskad eufori

Två timmar gick förbi olidligt långsamt. Ölen var blaskig och utblandad med regnvatten. Vi satt courtside och när nåt intressant hände så ställde sig alla upp så jag inte såg något iallafall. Själva grejen gav mig just ingenting, förutom kanske att det kan vara lite coolt att kunna berätta om en nära-döden-upplevelse för folk.

Men Stefan har upprepade gånger betygat att han älskar mig och kommer vara min bitch i två veckor framöver, plus följa med på Unholy Alliance eller motsvarande. Nåt bra var jag tvungen att få ut av det hela, så varför inte?

Jag är på jobbet nu*, och bloggar medan min fula lilla laptop försöker fundera ut vad tusan det är jag USB'at ihop den med. Men jag har kommit upp mig! Idag ansvarar jag och endast jag för att kontorets livsviktiga behov av laddade batterier tillgodoses. Vilket i praktiken innebär att jag konstant stövlar mellan skrivbordet med den fula datorn och en ganska imponerande hög (som jag skapat) med mobiltelefoner som sitter ihop med ett oändligt antal SonyEricsson-laddare, och laddar batterier som en skållad iller. Ett jobb som är helt och hållet i onödan, eftersom batteriet laddas när man har telefonen ihopkopplad med datorn. Jag känner att jag gör en verklig insats på kontoret idag, och att min gedigna utbildning och erfarenhet av teknik kommer till god användning.
Och det värsta är att jag bevisligen inte ens är så bra på det.

*Detta skrevs under förmiddagen, och jag var faktiskt på jobbet. Men sen utvecklades vad jag trodde bara var lite småhängighet till en rätt rejäl feber. Två timmar på Ullevi i spöregn är aldrig särskilt begåvat

Andra bloggar om: IFK Göteborg, allsvenskan, Hysén, nära-döden-upplevelse, Ullevi, guld

Stefan ska ge fan i mina pengar

Krönikan i City intresserar mig vanligtvis inte nämnvärt, men i samband med en relativt långdragen bussresa kan man lätt bli desperat, när sudokut är löst sedan länge och utsikten slutat vara det minsta intressant.

Dagens krönikör, Stefan Bergmark, är journalist och trött på sitt jobb, och det är Alliansens fel - vilket han inte helt logiskt resonerar sig fram till. Krönikan är ett crescendo som leder fram till forte fortissimot, den stora slutsatsen; vi lever i ett slavsamhälle! Löneslaveriet har tagit över våra liv, och nu är vi marknadens horor (jodå, Bergmark har den goda smaken att jämföra arbete med prostitution).
Varför mår då oftast långtisdarbetslösa dåligt och blir deprimerade? Jo, även detta problem har Bergmark ett svar på; det är för att vår barndoms kreativitet kuvats av 12-20 år i diverse akademiska institutioner.
Lösningen är att fördela bara precis det jobb som behöver göras, och sedan ge alla en massa välbehövlig tid över, till "viktigare saker i livet".

Här vet jag faktiskt inte var jag ska börja. Kanske en snabblektion i marknadsekonomi kan hjälpa. Vad är det för arbete som inte "behövs"? På en fri marknad, vilket nog ändå är en sådan institution som Stefan Bergmark kommit att uppskatta (annars skulle det vara svårt att få tag i en latte på ett trevligt ställe med lite coola frilansarkollegor som också gillar att romantisera Kuba), "behövs" allt arbete. Jag förstår nog att han här menar arbete i stil med läkekonst, kanske renhållning i städer och annat som kan räknas till offentlig sektor. Kanske kan det ses som "viktigare" än att servera kaffe eller utveckla mobiltelefoner, men utan behov - ingen efterfrågan. En ganska enkel ekvation. Är någon villig att betala mig för att sitta 8-10 timmar i veckan utöver mina studier, på ett trångt kontor och testa mobiltelefoner, så behövs det arbetet. Hade det inte behövts, hade de slutat betala mig. Piece of cake.
Sedan står det ju varje normalt funtad person lika klart, att om fler har arbete och därmed större köpkraft, så kommer fler efterfråga nya mobiltelefoner, och jag får mer att göra. Ganska fint det där.

Det finns även en humanistisk/filosofisk aspekt till det här, såväl som ideologisk. Politiker, oavsett nivå, har möjlighet att påverka arbetsmarknaden, och då kan det inte vara fel att förbättra den, iallafall inte i ett marknadsekonomiskt system. Resten av mitt liv ska de ge fan i. Ingen har att göra med vad jag väljer att ägna min fritid åt, vilken orkester jag spelar i eller vilket jaktlag jag tillhör, och absolut inte hur jag och sambon fördelar vår hushållskassa eller tid då vi en dag (God forbid) blir föräldrar - eller ja, kanske i värsta fall kattägare. Ingen politiker ska kunna peka ut hur jag bör utveckla mig kreativt, eller ens om jag bör det.
Det finns dessutom en rätt viktig ekonomisk princip att ta i bejakande; pengarna kommer nånstans ifrån. Vill Bergmark gå hemma hela dagarna och ändå inte svälta är det min surt förvärvade konsultlön han vill ha av. Nog för att jag gillar mitt jobb och finner det oerhört stimulerande - jag vill nog inte ha det som hobby och skänka bättre delen av stålarna till nån dagdrivarjävel, så att han kan "utvecklas kreativt" och ägna sin tid åt "viktigare saker".

Det finns ett val här, och det är mycket enkelt. Vissa yrken kräver mer av en, kompetens men framför allt tid. Är man karriärdriven får man helt enkelt suck it up, de stora stålarna kommer inte av sig självt. Men om ens prioriteringar är annorlunda, och jobbet är sekundärt efter familj och hobbies, ja, då finns det gott om jobb som bara kräver sina 40 timmar i veckan. Och så en hel gråskala av mellanting. Den gode herr Bergmark får helt enkelt välja mellan en viss levnadsstandard - och att kunna "utvecklas kreativt".

Två avslutande kommentarer har jag: om City drivs av Expressen/KvP, hur fan kan en sånhär dårfink ramla genom alla nät? Hur liberala är de där på huvudkontoret egentligen?
Och så minns jag en konversation jag och sambon hade, en natt när vi kom körande mot Kalmar i en mycket högljudd jeep i somras:

- Och här ligger journalisthögskolan...
- Va? Kommunisthögskolan?!
- Hehe, nej... men tja, nästan.

Nyckelord: Alliansen, Bergmark, Stefan Bergmark, krönika, City, marknadsekonomi, politik, ideologi, filosofi, arbete, arbetslinjen, löneslaveri

Raven observerar

Folk i Den Verkliga Världen, utanför Smålandsskogen, fungerar inte riktigt som jag är van vid. Det kanske inte är så konstigt, det föreligger ju skillnader i geografi, kultur, och inte minst befolkningsmängd per ytmått, men den senaste tiden har bekantskapskretsen formligen exploderat av människor som inte har körkort!

Som 18-åring i Nybro (mitt hood) var det mer körkort or bust. Jag fyller år i januari, och mitt körkort är utfärdat 26'e mars 2003, vilket innebär att jag a) fick det två-tre månader efter min 18-års dag, och denna delay berodde mer på Vägverket än huruvida jag var förberedd på ansvaret att framföra ett fordon om ca. 1-2 ton och ett jävla rörelsemoment på allmänna vägar, samt b) jag har snart haft det i fem år.

Anledningen till denna omskakande observation just nu är att jag länge petat, hintat och verbalt sparkat på sambon att få ändan ur vagnen och ta ett eget körkort. Det skulle vara en hobby för oss att dela (att övningsköra)*, det skulle innebära att jag aldrig mer behöver försätta mig i den situationen att själv behöva köra 50 mil på en dag i en pytteliten hyrbil med ungefär lika maffig motor som den jag hade i min moped, och det är ett strålande argument för oss att köpa en bil.

Nu har det iallafall gått vägen hyfsat. Sambon räknar med körkort innan nästa sommar, och även om jag är lite skeptisk till hur tusan det ska gå till, så har vi kommit överens om att iallafall titta på fina Volvosar till våren.

Det faktum att han inte redan hade ett körkort tyckte jag var lite förbryllande. Men efter lite gallups hos bekanta och deras bekanta har jag upptäckt att körkort liksom är... ja, nästan en lyxgrej. De flesta var inte intresserade av det när de var 18, och dessutom rör det sig ju om mycket pengar för körskola, halkbana, uppkörning och Gud vet allt.

Det är väl förvisso logiskt på något sätt. På andra ställen än Smålandsskogen har de ju kollektivtrafik och sånt. Men i Nybro är det där med körkortet något annat. Man kan nästan jämföra det med en slags mandomsritual. Alla har det, och de flesta kan lite till mans byta luftfilter i bilen. Nu tappar jag bokstavligen hakan när jag upptäcker att de flesta vänner jag skaffat sedan jag flyttade hit, även de med körkort, inte har den blekaste aning om hur man kollar att kylarvattnet är som det ska, fyller på olja eller bara spolarvätska!

Egentligen har jag inte så mycket att säga om saken. Jag har inga riktigt bra argument mot att vara bilanalfabet, men jag tycker det är konstigt!

Hur kan större delen av en hel generation missat charmen med friheten, farten, vinden genom håret (eller AC'n på högsta effekt) och den där spontana dårskapen det är att bara fara runt en lördag utan mål? Det är inte helt obesläktat med charmen med berg-och-dalbanor.

Kan någon förklara, lugnt, sansat och pedagogiskt?

När jag skriver och plötsligt tröttnar på att höra min egen röst i huvudet har jag nu surfat runt lite på Blocket efter bensindrivna bilar med manuallåda (för sambons skull) under 20.000, och jag har hittat några riktiga pärlor! Och så annonser som jag favoriserat av helt andra anledningar. Den här, till exempel:

*Efter att jag använt det här argumentet upptäckte jag att det räcker inte med fem år av fläckfritt körkortsanvändande för att få bli körkortshandledare, man måste vara 24 fylld också. Fan.

Och jo, med fläckfritt menar jag att polisen nog är lyckligare i ovetskap.

Att falla för grupptrycket

Jo, så har man trillat dit. Det kvittar hur mycket man stretar emot, ignorerar och/eller kör huvudet i sanden, förr eller senare dukar man ändå under, under alla Facebookinviteringar man får i mailen. Först från folk man kanske borde kommit ihåg men låtit bli, sedan från lite mer intressanta vänner som är svåra att hålla reda på när de bestämmer sig för att flytta till New York, och efter ett tag från folk som, come to think of it, faktiskt vore riktigt roliga att återuppta någon slags kontakt med.

Så ja, jag föll offer för grupptrycket, något surmulet bör tilläggas. Men när jag kollar mailen blir jag riktigt glad (man får ett mail för allt som händer, ska det vara så?) när jag upptäcker att Karlshamns-Jocke och min gamla barndomsvän Linda hittat mig, att Pite-Malin skickat ett kul meddelande och att Tha Petter har ett jätteroligt efternamn. Och efter lite runtsurfande blir man lätt överväldigad av mängden gamla polare man kan hitta (men var är ölmannen?).

Ja, jävlar. Jag inser hur det här kan bli beroendeframkallande.

Jag, den komprimerade varianten