Ex-boyfriend memorabilia

Jag blev så himla glad när jag letade igenom garderoben idag, och hittade den gamla ROP-03-tshirten. Min gamla sambo och hans kursare tryckte upp likadana helveteiskt tighta t-shirts med texten "Med ett vinnande sätt, och ett fördelaktigt utseende" på ryggen och kursloggan på bröstet, och matchade det med pilotbrillor och likadana skinnjackor. Det var innan min tid, så jag fick aldrig se det, men jag kan bara tänka mig hur oerhört... gay det måste sett ut. 10 killar som tagna ur en Günther-video. Minnet får mig alltid att skratta lite för mig själv.

Det är inte utan att man blir lite småsentimental, och framför allt känner för att "take a walk down memory lane". Minnen från gamla förhållanden är alltid bra i retrospektiv, när man förträngt eller bara glömt allt dåligt.

Hur som helst har alla dessa relationer, i varierande betydelsegrad, lärt mig något. I vissa fall något fundamentalt om livet, universum och allting, och i andra fall bidragit till min allmänbildning. Men en sak vet jag säkert; jag har haft vansinnigt roligt along the way!

Därför tillägnar jag alla mina gamla, nya och framtida ex Carly Simons Nobody does it better. Live well and prosper.

Nyckelord: Ex-pojkvänner

Ännu mer saker jag inte visste att jag behövde

Jag är en produkt av västvärlden, ett barn av 80-talet, en tekniknörd och lite ytlig; alltså gillar jag prylar! Här är det senaste skojiga jag hittat:

• Jag bor i en etta, alltså har jag ett pyttelitet kök - ungefär 'gå in backa ut'. Därför BEHÖVER jag ett Clever Kitchen. Det roterar! Och det finns plats för allt; diskho, spis, micro, och en massa saker jag inte ens får in i nuläget.

• Det är nästan så att man blir sugen på ett gothigt synfel när man undersöker dessa glasögon, som man alltså piercar fast i huden vid näsroten! Läckert...
• Jag är ändå ganska vetenskapligt lagd, men jag kan inte för mitt liv förstå hur hörlur-sladden till Mp3-spelaren alltid lyckas trassla ihop sig så till den milda grad, när man lade dem i handväskan ganska prydligt. I vilket fall som helst har jag nu blivit bönhörd; det här är en både enkel och smart lösning!
• Jo... jag vet att det är en barncykel. Men jag har otaliga kursare, vänner och nu senast även syskon som cyklat omkull omkull på fyllan. De kan behöva en sådanhär.

När jag ändå är igång med att lista saker som folk bara är halvt om halvt intresserade av, kan jag ju passa på att skänka lite utrymme åt Erik Rydemans snygga banner (tyvärr något ihoptryckt, det funkade inte så bra med min layout):

Nyckelord: Deathgame, prylar

Kvällens mest läsvärda

Har upptäckt en underbar blogg, Närabögenupplevelser. Ska väl erkännas att jag inte studerat den i detalj än, men i det stora hela är det väl vardagliga händelser och interaktioner ur en gaykilles perspektiv, med lite humor, och - så som säkert uppkommer i sammanhanget vare sig man vill eller inte - ett och annat mycket vettigt inlägg i debatten kring homosexualitet.

Men så har upphovsmannen, Fred, dessutom lagt ut sin komma-ut-story. Jag kan inte hitta superlativ nog att beskriva det, så see for yourselves. Väldigt starkt, och absolut något som alla bör läsa. Här är del I.

Seså!

Nyckerord: homosexualitet, komma ut

White and Nerdy

Först och främst skulle jag vilja berätta en liten anekdot: I våras nån gång hade jag lyckats snubbla över en F-nörd (läs: student vid LTH's Teknisk Fysik-program. Som Tore i FCZ!), vilken jag även gick på en dejt med. Han hade sina fördelar, men det finns en mycket god anledning till att en dejt fick räcka. Han berättade om sitt närmast sjukliga intresse för Star Trek, en TV-serie jag aldrig liksom fattat vad som är så bra med den. Så jag tyckte jag skulle vara lite rolig och höll upp högenhanden i en sådandär Vulcan-hälsning och sa något i stil med "Resistance is futile! All your base are belong to us!". Kul, tyckte jag. Det gjorde inte han. Han surnade till litegranna och förklarade ilsket precis hur det låg till; 'resistance is futile'-grejen var ju faktiskt The Borg (?) och 'all your base..' är ju faktiskt från ett gammalt japanskt Atari-spel. Visste jag INGENTING!? Sedan tror jag han muttrande förolämpade mig på klingonska.
Jovisst vet jag hur det ligget till. Men jag bestämde mig ändå för att det var smartast att bara be om notan.

Så när jag surfade runt på YouTube (all my love!) idag snubblade jag över Weird Al Yankovics comebacklåt; White and Nerdy, och kom osökt att tänka på den där F'aren. Eller ja, hela LTH till viss del. Även jag och min faiblesse för A Brief History of Time fick väl en känga =).



På tal om fenomenet "roliga videos på Internet" har jag även funderat lite på den där stackars killen som spelade in sig själv sjungandes Aisha. Per vad jag hört var tanken att han skulle skicka den till sitt nyblivna ex, men tjong, så var han Internetkändis istället. Jag har även hört att han tog livet av sig kort efter det. Kan någon tala om för mig hur det egentligen låg till?

Andra bloggar om: Aisha, LTH, Yankovic

Men... HÅLL KÄFTEN!

Min (första) kommentar till valutgången: Jag förstår helt och hållet om sossarna och resten av den samlade vänstern är lite ledsna över valresultatet. Det är okej, det var jag också, 2002. Och nog gnällde jag lite inför goda vänner, påpekade att svenskarna var lite lätt hjärntvättade efter en himla lång period av sossestyre. Bittrade ihop lite, helt enkelt.
Men rent medialt märktes inga utspel från högerhållet. Vi höll käft och respekterade demokratin.

Men det där är något som vänstermänniskor av tradition har lite svårt för. Demokrati, alltså. Och det blir smärtsamt tydligt nu, veckan efter valet. Inte en dag har gått utan att jag läst oerhört bittra insändare i Metro (pendlar man så pendlar man), alla på samma tema, ungefär "Hur jävla dum i huvudet får man vara, alltsammans kommer gå åt helvete, Alliansen kommer slakta alla förstfödda och sno gamla tanters rullatorer, kom inte och gnäll, ni som röstade blått".

Tja. Särskilt onda är vi inte, vi som röstade på/verkar inom Alliansen. Rent utav tycker jag att det är ett sundhetstecken hos svenskarna - lite mer tänk, lite mer övervägande av alternativen. Det är bra gjort av ett traditionellt socialistiskt folk! Och förhoppningsvis kommer vi få se mer av det framöver.

Men sådant är ju fel i en socialistisk stat. Plötsligt har alla Alliansväljare 'gjort fel'. Valt fel, alltså. Skit också, menar ni det? Men kan vi inte bara göra så att något slags ledare med mycket pondus helt enkelt talar om för oss vad vi ska tycka? Så vi slipper välja själva? Alls? Valet och ångesten känns så himla jobbigt... Nej, vänta! Det är ju så vi haft det hittills!

Äh, dra åt helvete. Folket har valt. Kanske kommer några väljare inse att det inte stämde överens med deras värderingar, i så fall kommer ingen under pistolhot tvinga dem rösta på oss igen. Inte heller kommer vi medialt kalla dem dumma i huvudet. Varför? Jo, för att vi respekterar demokratin. Sug på den!

Och får jag höra ett ord till om 'stadskupp' kommer jag go bananas. Med min ovanligt överdimensionerade slangbella (ett framtida inlägg).

Ondskan

Ibland är det väldigt svårt att utröna vem som är 'the bad guy' i ett givet sammanhang. Särskilt i historien om Natascha Kampusch, österrikiskan som kidnappades för åtta år sedan och flydde för en knapp månad sedan. Expressen har under de senaste dagarna gett luft åt teorier om att hela grejen skulle vara en bluff.

Vad gäller relationen mellan Priklopil och Kampusch ger jag inte så mycket för konspirationteoretikernas påståenden. Det är med sådanadär saker som med teorin kring singulariteter i den teoretiska fysiken - svarta hål. De kända naturlagarna bryts ner och upphör helt att gälla bortom händelsehorisonten. På samma sätt blir det väl med det mänskliga psyket i extrema situationer. Alla har vi väl hört talas om Stockholmssyndromet, till exempel - jag tror till och med att jag hade en släng av det ett tag.

Men i vilket fall som helst är det något makabert med hela storyn, oavsett vad den ofalsifierade versionen är. Antingen har någon gjort något närmast extremt för riktigt mycket pengar, och det är lightvarianten. Det andra alternativet - det alternativet som får oss att köpa tidningar utifrån löpsedlar vareviga dag, och som verkar vara så olidligt intressant för det mänskliga psyket (tänk mediestormen runt Niklas Lindgren, "Hagamannen") - är att riktigt, riktigt stor ondska varit inblandad. Oavsett om 'den onde' är Priklopil eller Kampuschs mamma. I det sistnämnda fallet är det till och med långväga värre än originalsammanhanget.

Jag vet inte hur mycket sanning som finns i påståendena som nu börjat dyka upp i media. Men jag tror att mycket av det kan ha sin rot i att Priklopil, precis som Lindgren, helt enkelt inte ser tillräckligt ondskefull ut. Terminator II-skurken, eller Peter Stormare som knarkryss i vilken amerikansk actionfilm som helst, där börjar vi närma oss någon som är ond. Men de där killarna ser ju helt normala ut! Det stämmer inte!

Jo, tyvärr gör det det. Och - utan att på något sätt försöka ge resonemanget en religiös spin - ondskan finns överallt. Sällan förpackad som vi tror den är.

Årets jazzplatta

Har nyligen inhandlat årets bästa icke-metalskiva; Blacknuss & Norrbotten Big Band On Tour. En helt underbar blandning av soul, hiphop och jazz (det funkar mycket bättre än man tror). Blacknuss' största hits inspelade live med ett av Sveriges skickligaste storband. Man bör inte missa Getaway, Last Night A DJ Saved My Life, eller Hiphop Ballad. Och ursköna Dinah med flygelhornsolo får nackhåren att resa sig. Ut och köp!

Maktskifte!

För att vara måndag är det en ovanligt vacker sådan. Trots mulet väder är det den bästa måndagen jag sett på mycket länge. Det blåser varma högervindar.

Jag spenderade valvakan inatt hemma hos Malin, en jobbarkompis som röstat på Vänsterpartiet. Där var även hennes mamma, som lagt sin röst på Centern, och Lalle, en urhärlig dreadsprydd medievetare, som i och med logistiska problem inte röstat alls. Det var inte alls en dum idé, oavsett hur det gick skulle ju nån av oss bli väldigt glad. Ett tag var jag bitter över att missa MUF-vakan, men jag hade inte velat ha det any other way. Skönt att fira ihop med "opolitiska" väljare med lite ny syn på alltsammans. Vi drack rosévin och skruvade ihop IKEA-möbler. Hur trevligt som helst!

Idag firar jag bland annat genom att vara lite extra finklädd på jobbet, i min finaste sammetskjol och ett par underbara, hittills oinvigda handskar jag hittade på Shock. Och jag kommer ta mig an dagen med min trademarked kickass-attityd. Idag känns det som om allt är möjligt. Kontorsbitchen gör bäst i att sitta ner och hålla käften ;)

Gratisreklam

"So I'm-a spread my wings and take off into the night

I never felt more alive than the day I died"

- Sebastian Benjamin

Bästa rhymsen i Skåne. Ganska irländsk snubbe som blivit dissad av Snook (låten "17 juni"), från hooden i Höör (jag erkänner, jag har ingen koll alls på slanguttrycken), och som fått en stor grupp människor att tro jag är vampyr. Inte missa!

En weekend i Umeå




Jag vet att jag inte brukar blogga om små, insignifikanta vardagshändelser. Men nu måste jag bara få berätta om min Norrlandsresa jag tog för mig. Vanlig dumsnålhet och brist på service förstörde alltsammans; jobbigare resa har jag aldrig varit med om.

Brorsan har just flyttat till Umeå för att plugga till jägmästare, och i helgen hade jag föresatt mig att åka dit och hälsa på honom. Och så försökte jag passa in själva resan så gott jag kunde med jobb och ekonomin. Det hela slutade med följande plan; Nattåg från Lund till Stockholm fredag natt-lördag morgon, sedan tåg till Sundsvall och därefter Kustbussen som Piteå-Malin på jobbet tipsat om. Hem skulle det bli flight från Umeå till Arlanda, transfer in till centralstationen i Stockholm och sedan X2000 hem. Det hela verkade väldigt överkomligt när jag såg siffrorna framför mig på min LCD-skärm, jag skulle inte behöva ta ledigt några timmar på fredagen, och det var en billig lösning dessutom.

Men som vanligt är det milsvid skillnad mellan praktik och teori. Nattåget var särskilt smärtsamt, jag hamnade bland en massa japaner, och inte sovkupé direkt heller. Och en sak har jag upptäckt om japaner; de snarkar med fler decibel än hela Gransjöverken. Inte mycket sovet där, alltså, så fem i sex var jag inte på mitt bästa humör när jag ankom till Stockholm C. Inte heller var jag riktigt på humör att vara positivt inställd till Stockholmare (den enda stad i Sverige där man kan ta 45 spänn för en latte och låtsas som det regnar), men alla var överraskande trevliga. En kille erbjöd sig till och med att bära min väska. Fan ta dem.
Därifrån var resan förvisso komfortabel, men långrandig. X2000 till Sundsvall var över förväntan, trevlig personal och gott kaffe. Kustbussen därifrån var också okej - men jag var inte riktigt beredd på dels det faktum att de bara visade Bette Midler-filmer från 80-talet, dels att det skulle ta fyra timmar till Umeå! Ville inte minnas att det tog så lång tid när vi bilade upp där i somras, men å andra sidan är ju min pappa något av en fartdåre.

Själva Umeåvistelsen var jättetrevlig - vid ankomst fick jag en balja kaffe och en låååång välförtjänt dusch hos brorsan. Sedan var vi ute och gjorde Norrland osäkert. Men vad trevliga norrlänningarna är! Inte en enda gång råkade jag ut för ett "Öh! Bruuuuden!". Ett och annat väluppfostrat raggningsförsök kanske, men inget som störde.

I söndags var det bara att packa ihop igen. Skulle alltså flyga hem, ett helt projekt i sig. Dels hade det börjat redan när jag bokade biljetterna - bevisligen kan man inte flyga med SAS om man inte har ett MasterCard eller Visa. Jag fick dock använda Patriks, min jobbarkompis, med löfte om en gratislunch. Väl ombord på planet kunde jag knappt klämma ner min J-Lo-rumpa mellan armstöden - och jag anses vara spinkig! WTF?!

Fyra timmar på Arlanda och en mycket dyr tranfer senare befann jag mig, förvirrad och med en varmkorv i näven, på Stockholm C igen, spår 11 den här gången. Därifrån skulle 17.35-tåget mot Malmö gå, men där stod ett X2000, med samma destination men fel avgångstid. Tyckte dock att det var bättre att komma på eventuellt fel tåg än att inte komma på något tåg alls, så jag chansade. Självklart var det fel tåg, vilket jag upptäckte efter att ha trängt mig igenom tre vagnar med en jävligt tung väska och ovan nämnda varmkorv. Fick byta i Norrköping. Bara en sådan sak!

Kom äntligen hem 21.33 till Lund, trött som en gnu och i övrigt ganska ofräsch igen. Fan, nästa gång flyger jag hela vägen. Även om jag måste skaffa mig ett MasterCard, sitta i obekväma stolar och ta ett par timmar ledigt från jobbet. Det går iallafall fort.

Förresten... I

Jag har medvetet låtit bli att blogga politik under valrörelsen, men här kommer ett ställningstagande; fan vad jag gillar Marit Paulsen! När FP behövde ett lyft kallade de såklart in henne, för som hon säger själv; ibland behövs det en stor fet morsa. Coolast på politikerscenen.

Förresten... II

Marcus utmanade mig i LaserDome med motiveringen att hans vänner skulle vara bättre fighters än mina vänner. Så kan vi ju inte ha det, så jag har så smått börjat samla ihop ett schysst lag. Hittills har jag en fjälljägare, en lajvande kampsportsnörd, en campare (inte i husvagnsbemärkelsen) och en norrlänning. Vill Du vara med? Hör av dig. Rydeman, vad säger du? Jag kan behöva en purjolöksninja.


Danskarna på bilden har ingenting med vare sig Sverok, Svenska armén, Deathgame eller Norrland att göra.