Kristi födelse och mammondyrkan

Så var julen över, och som vanligt har sedan första advent hörts protester från bortre vänsterkanten. Det måste vara svårt att se hela Sveriges befolkning, som annars är så mysigt kollektivistisk, förfalla till vad de föraktar så hårt; materialister och fullblodskapitalister.

Jag kan hålla med om att den kristna biten fallit bort fullständigt från julfirandet, men varför ska vi ens ha det kvar? Som den ende kristne jag kan nämna på rak arm firar jag för mig själv med julmässa och valda bibelstycken, men jag skulle aldrig drömma om att pådyvla någon annan mitt koncept.
Nej, få av mina bekanta firar jul i dess ursprungliga betydelse, men so what? Överallt firar människor, medvetandes eller inte, samhällets starkaste och mest betydelsefulla kraft; kapitalismen och marknadsekonomin. Eller för att citera en stor filosof;

"The best aspect of christmas is the aspect usually decriped by the mystics: the fact that christmas has been commercialized. The gift-buying stimulates an enormous outpouring of ingenuity in the creation of products devoted to a single purpose: to give men pleasure. And the street decorations put up by department stores and other institutions --- the christmas trees, the winkling lights, the glittering colours --- provide the city with a spectacular display, which only "commercial greed" could afford to give us."
- Ayn Rand, The Objectivist Calender, Dec 1976

Kapitalismen är hela anledningen till att svenskarna, och andra västerlänningar, överhuvudtaget har förutsättningar att fira jul som vi gör. Intressant i sammanhanget är att summorna som går till välgörenheten når en hög topp under julkommersen - jag tror inte på välgörenhet. Missuppfatta mig rätt, jag har nog donerat iallafall 250 surt ihopsparade CSN-kronor den här julen. Att lägga pengar i en Röda Korset-bössa hjälper någon, någonstans att överleva, men det är en högst temporär lösning. Det enda som kommer innebära någon ljusning i dessa länder i längden är en fri marknadsekonomi. Lär en man att fiska, så att säga.

Samma princip har vi sett verka här; efter andra världskriget låg Europa som bekant i ruiner. Något förenklat delades ju hela Europa i två vitt skilda system, och det är ju bara att undersöka hur det gick. Efter ett par decennier blomstrade västeuropa igen, medan östeuropa fortfarande låg i ruiner. Kapitalism kontra sans-kapitalism. Om jag inte vetat bättre, och inte haft stor respekt för de drabbade, hade jag gärna sett det hela som ett väldigt stort politiskt experiment. I övrigt låter jag historieböckerna tala för sig själva.

Gatorna i Kalmar var idag fullpackade av människor som försökte spendera vad som kan finnas kvar på sina konton efter julhandeln, på alla butikers mellandagsreor. Jag och bror min var absolut inte 'bättre'; vi armbågade oss fram i trånga butiker, slogs om varor i 'begränsad upplaga' (vilket säkert inte är annat än en smart försäljningsstrategi) och rusade Kaggensgatan fram för att inte missa en enda pryl. På väg hem (i husets mest politiskt ickekorrekta bil, en stadsjeep) kontemplerade vi kapitalismens smygseger. Han lade fram sin teori om att kapitalismen inte är så mycket ett ekonomiskt system som någonting i människans natur. Jag tror han har rätt. Vi kräver valfrihet, och det är bara kapitalismen som kan ge oss det.

Ikväll tänder jag ett ljus för marknadsekonomin och globaliseringen, och läser ur Atlas Shrugged av Ayn Rand.

Antihjältar

Jag tycker mig skönja en förändring i samhället och vår kultur. Just nu handlar det kanske inte om någon revolution, men jag tror det kan komma att få stor betydelse på lång sikt. I vilket fall som helst jublar jag.

Statiska ideal

Det finns vissa faktorer jag intresserar mig för när jag studerar en främmande kultur, bland annat vad som anses vara humor (till exempel behöver man bara slå på Kanal 5 för att märka att det är stor skillnad på afroamerikansk och judisk humor), synen på familjens betydelse, vilka värden och kvaliteter som hyllas, och dess ideal. Just idealdelen varierar sällan - och det kan ses när man studerar på de olika kulturernas hjältar och jämför dem med mer moderna. De första kulturerna som finns utforskade - till exempel antikens Grekland - har mytologier fullpackade med hjältar som exemplariskt uppfyller ideal som egentligen inte är fullt lika nödvändiga i ett någorlunda fungerande samhälle, som de var i jägar/samlarkonstellationer. Det är starka, vackra och modiga, och kan bekämpa både havsmonster och trojaner. Kvinnorna är undersköna, fruktbara och protesterar bara i komedier som Lysistrate. Jag kan förvisso förstå att styrka och mod var önskvärda dygder hos krigare - de som försvarade nationen och beskyddade dess invånare - men i övrigt är det ganska obefogat. Vad ett fungerande samhälle behöver - nu i ännu högre grad än då - är intelligenta, utbildade individer för att utvecklingen ska gå framåt - både för demokratins, teknologins och välfärdens skull.

Tillhörande en subkultur inbillar jag mig att jag kan observera samhället av idag från ett utanförperspektiv. Och länge har idealen varit statiska - jag syftar här främst på mansidealet. Styrka och storlek har premierats, medan intelligens och tekniskt kunnande (just detta ligger mig så klart varmt om hjärtat, eftersom jag själv läser på en teknisk högskola och tog nördexamen när jag byggde min dator själv) getts den något nedsättande benämningen 'nördigt'. Men glädjande nog tror jag trenden är på väg att vända.

FC Z

När ZTV drog igång FC Z någon gång i höstas protesterade jag vilt. Jag vägrade ställa upp på konceptet så som jag uppfattat det, och bojkottade alltsammans. Jag trodde det handlade om att förudmjuka ett gäng 'nördar' som aldrig sett en enda fotbollsmatch, och låta fotbollsnationen Sverige roa sig kungligt på deras bekostnad. Dessutom har jag alltid instinktivt ogillat fotboll. Men det visade sig att min familj fastnat för serien fullständigt, så till sist gick det bara inte att undvika under helger då jag hälsade på där. Jag blev positivt överraskad! Effekten jag motsatt mig så hårt uteblev, och istället märkte jag att man utvecklade stark sympati för de här killarna, gladde sig för deras framgångar och kände medlidande i motgångarna.
Och många reagerade som jag, visar ett antal spridda Gallup jag gjort, naturligtvis inom massor av olika demografiska segment.
Kanske kan man här dock använda ännu ett motargument - att idén kännetecknas av någon slags kollektivism. Om du intresserar dig mer för lajv eller sci-fi än fotboll passar du inte riktigt in i mallen, och bör därför anpassas därefter snarast, verkar Viasat signalera. Och kanske det ligger något i det, kanske inte, men egentligen är det inte väsentligt i sammanhanget. Vad som min diskussion ovan handlar om är snarare gemene mans perception av det hela.

Diskussion (och ganska personlig reflektion)

Kanske är succén med FC Z ett tecken på att idealen håller på att förändras - att idéalbilden av mannen som stark och krigare blivit smått föråldrad? Kanske är det killarna i overaller som tjejerna inom en överskådlig framtid kommer hänga runt i barer och på nationer?
Själv har jag länge föredragit människor som faller långt utanför idealen. Och vill man imponera på mig kommer man inte långt med karlakarlstuket - det där fixar jag själv (gick lös på en präktig bit metall med en vinkelslip idag, till exempel). Jag är mer attraherad av någon som läst filosofi eller relativitetsteori, och kan debattera med mig långt in på småtimmarna.

Tolerant mot de toleranta

Så var Åke Green friad av HD, och för en gångs skull är jag inte tvärsäker på var jag står. Därför kommer jag här debattera både för och emot. Lite förvirrande kanske - men bear with me here.

Karin M. Ekelund skrev ett bra bloginlägg där hon försvarade beslutet under åsiktsfrihetens stolta fana. Och ja - åsiktsfriheten är väldigt viktig! Samma sak med religionsfriheten - hur idiotiskt man än må tycka att någons trossats är, så har vederbörande ändå all rätt att tro på detta, och det bör man respektera. Ur rent historisk synvinkel är det så klart ännu mer relevant att denna princip bibehålls - många folkmord har utförts i religionens namn.

Men så undrar jag förstås vad som krävs för att någon ska dömas för hets mot folkgrupp. Om jag försökte starta en organisation, och uppviglade till någon slagt kollektivt hat mot - säg - rödhåriga, skulle jag nog ganska snart ha myndigheterna på mig. Men om det hela uttalas i en kyrka, med stöd av en luddig tolkning av Bibeln, verkar det vara okej.

Självklart är jag förbannad på Green, och paradoxalt nog tror jag han har - tyvärr - fördjupat samhällets fördomar gentemot frikyrkor. Men sett ur ett samhällsperspektiv undrar jag vad HD sänder oss för meddelande. Media har blåst upp högre instanser som den största orsaken till Greens friande dom - att en fällande dom i HD troligtvis ändå skulle leda till en friande i Europadomstolen. Det är ett dumt, dumt skäl att fatta ett så prejudicerande beslut. Kan det ha med svenskars kollektiva flathet att göra? Men nåja, det är en annan diskussion.

Vad som kanske skulle kunna tänkas ske i samhället just nu är en kulturkrock. De flesta av oss är 'upplysta' och toleranta (även om jag tycker 'tolerant' är ett dåligt ordval i debatten - att tolerera något är att underförstått mena att man inte gillar det, men inte heller gnäller över det) gentemot olika minoriteter - homosexuella, invandrare etc. Men samtidigt finns det fundamentalister av den gamla skolan, ofta ur den äldre generationen, som helt enkelt vägrar ställa upp på 'nymodiga' idéer om jämlikhet, individualism och lika rättigheter. Och lösningen på problemet är sannolikt inte att fängsla en gammal inskränkt pingstpastor från Öland.
Nej, Åke Green är kanske inget fall för domstolarna - men absolut för debatterna. Det är genom debatter i media och ute i samhället som man vänder opinionen, och upplyser de oupplysta.

För att återgå till juridiken igen - eftersom jag inte är ett dugg lärd inom området skulle jag gärna vilja att någon talade om för mig vad för omständigheter som krävs för en fällande dom med rubriceringen hets mot folkgrupp. Hatpropaganda - så som media ofta benämner tal och uppviglingar från nazistiska formationer? Nazister ses väl som överhuvudtaget 'onda' i den allmäna opinionen. Det finns ingen som talar om nationaldemokraterna in terms of 'nej, jag håller inte med om deras åsikter, men i övrigt är de väl helt okej' - som om man bara pratade om något så harmlöst som miljöpartiet. Därför att, som sagt, nazister är onda, och det vet vi allihop. Så när det kommer från en sådan institution som pingstkyrkan blir folk plötsligt förvirrade - eftersom ingen har något större problem med pingstkyrkan. De brukar ju inte vara onda?
Kanske är det lite väl radikalt att jämföra Åke Green med nazister, men någonstans känns det ändå som om vi inte alla är lika inför lagen ändå.

Instinktivt vill jag gärna att se att karl'n blir straffad, men ur ett vidare perspektiv kan det nog inte bota samhällets verkliga cancersvulst - inskränkta religiösa fundamentalister - bara stilla min personliga blodtörst och hämndlystnad. Och dessutom - det sista jag vill är att göra Green till någon slags martyr. Kanske spelar inte HD's dom någon roll, men en sak har jag klart för mig - jag kommer aldrig tolerera intolerans (jag inser hur långt man kan filosofera över mitt ordval här, och få det att försvinna i ett litet moln av logik - jag hoppas bara den här parentesen förhindrar att sådant initieras).

Vad Åke Green sade från sin predikstol var avskyvärt, och för det hoppas jag Herren straffar honom på yttersta dagen. Men något gott har ändå kommit ur det hela - en nationwide debatt. Och jag kommer inte ge mig förrän den siste jävla intoleranta idioten har förstått att det inte finns någon skillnad på vår kärlek och deras kärlek.

Dude looks like a lady

"Okej, Raven... du dricker öl, race'ar med den snabbaste trimmade Volvon i stan, kan spela Tekken och har precis ägt mig och John i poker... du är ju för fan en kille!"
Per E, John och jag satt och drack för mycket öl och kollade på Eyes Wide Shut någonstans i suburbia för två-tre år sen, när Per ställde ovanstående diagnos. Just då funderade jag inte så mycket över det, men det är ett citat jag minns ibland i olika sammanhang.

Oskulden vs. Slampan

Jag satt och filosoferade med Joel i fredags kväll, över en flaska Zinfandel på Gräddhyllan. Joel lade fram sin teori om dualiteten tjejer i vår generation möter i sin jakt efter kärleken; killar vill vara ihop med, och visa upp, oskulden, men vill ligga med slampan.
Själv har jag inte försökt spela rollen som oskulden på väldigt länge. Inte min grej. Men samtidigt är jag inte slampan heller, jag försöker hålla mig runt någon slags Carrie Bradshaw-aktig mittpunkt. Jag är jag, take it or leave it.
Men jag tror det här är en del av mitt problem. Varför ska jag utveckla om en liten stund.

Kompisparadoxen

Om man tittar på min skara över vänner finns där många unga män, men bara tre-fyra tjejer. Jag trivs bättre bland killar, med ärligare interaktioner och oftare samtalsämnen jag kan relatera till. Eftersom de flesta av mina intressesfärer traditionellt anses vara manliga är det bara naturligt att jag hellre umgås med dem. Och de uppskattar bevisligen de egenskaperna hos mig - jag kan byta det mesta under huven på en Volvo, jag har byggt min egen monsterdator, och jag kan skära upp buken på ett nyligen dräpt rådjur utan att spy.
Jag har inga problem med att träffa eller ta kontakt med killar - problemet är att jag snabbt klassificeras som "bra kompis". Jag blir 'en av killarna', och det är ju naturligtvis jättekul, men har man väl hamnat där är det omöjligt att uppgradera sig till flickvänsstatus. Istället är jag den schyssta polaren som fixar ens dator eller bil när de krånglar, hänger med ut på en pubrunda, eller lyssnar på historier om den gångna helgens en-natts-erövringar utan att bli chockad.

Slutsats

Jag har fått intrycket av att killar letar efter en typiskt kvinnlig tjej när de letar partner, och empiriska undersökningar bekräftar det ganska bra. Jag är way off. Men jag varken vill eller kan kompromissa bort vem jag är, vad jag gillar eller ägnar mig åt.
Och slampig vill jag väl inte hävda att jag är, men det är klart jag gillar sex. Och jag är inte rädd för att tala om det. Någon påpekade att det var ännu en faktor som gjorde min framtoning mer maskulin, stereotypa tjejer brukar aldrig prata om sex.

Jag vet inte om det är generellt, eller bara gäller just de killar jag själv träffat. Men jag undrar vad det beror på. Och, om jag nu i min analys har rätt, varför feminina killar går hem så bra hos tjejer.
Jag undrar också om det finns fler därute som jag, fast som håller sig till stereotypen av det feminina, fast de egentligen mest skulle vilja löka ihop i soffan en hel söndag till F-1 med en kall öl i näven istället för att städa. Kanske är det fler än man tror...

Nåja. Nu anser jag mig inte särskilt handikappad av min personlighet. Vad som står mellan mig och kärleken brukar snarare vara min ibland inte så vattentäta perception av händelseförlopp. En kvinnlig egenskap jag ännu inte gjort mig av med är att jag analyserar sönder saker tills jag glömt bort var det var jag började nånstans. Det är inte omöjligt att det blir nyårslöfte på att träna bort det =)

Oh my god! They killed Raven! You bastards!

Min mamma, mina vänner, många av pojkarna i mitt liv och en massa folk vars åsikt jag egentligen inte bryr mig om har ett gemensamt; de tycker att jag har konstiga hobbies. Det kanske är sant, vad vet jag, själv har jag alltid rättfärdigat det hela genom att peka på Tom och rustningen har har putsat på i nästan en månad.
Min nya grej jag upptäckt är Deathgame. Jag överlevde i hela tre dagar. Efter en hård vecka tänkte jag ägna lördagen åt att se alla Owen Wilson-filmer DC har att erbjuda, kanske få lite sömn (jag funkar inte bra dagtid), och överhuvudtaget släppa alla plikter. Men aldrig får man som man vill (jag är ett levande exempel på Murphys Lag). Jag sov sött under pläden, när Erik Rydeman ringde in en mordbrand. Tack som fan. Jag gjorde en modig kontraattack med en handgranat, vilket inte funkade så himla bra. Det hela slutade med min undergång. Kaststjärnor, need I say more? Note to self: det är inte smart att kaxigt deklarera att man vet var någon ur SL (spelledningen) bor, på ett ställe som Google hittar =)

I vilket fall som helst ringde nån kille som presenterade sig som Niffe några timmar senare, och ville absolut ha adressen (den är ganska svårhittad). Men han han och hans kumpan misslyckades de också, from what I've heard. Tyvärr fick jag ingen cred för adressen, men man kan ju inte få allt här i världen.

Till nästa omgång får jag nog helt enkelt övertala Tom att vara med, och möjligtvis flytta in här en månad. Jag behöver en allierad...

Sorg och självförakt

En tjej i min klass omkom förra veckan, i en fruktansvärd olycka. Jag fick reda på vad som hade hänt samma dag, men fick inte besked om vem det var, eller ens att hon var någon ur min sektion, förrän dagen efter, då en mycket förvirrad och osammanhängande Joel ringde mig.
Jag kan inte göra mig några pretantioner om att jag kände henne, men jag gillade henne skarpt - instinktivt av nån anledning. Bättre än majoriteten av de andra tjejerna i klassen (som jag inte direkt har någon åsikt om, i regel). Kanske för att hon alltid var glad och trevlig, kanske för att hon var från staden där jag är född, kanske för att hon påminde om Annie, och att min - så här till jul - accelererande hemlängtan och nostalgi tycker om saker som påminner om faktorer jag gillar med Nybro.
I vilket fall som helst går min sympati och mina tankar till hennes familj. Det är klart det aldrig finns ett bra tillfälle, men att det hände så här års gör knappast saken bättre.
Jag ser hennes vänner, de hon lärde känna och bli god vän med, i korridorerna på LTH och på en och annan matteföreläsning. Om hon genom bara några enstaka samtal och sitt sällskap på någon occational matteövning lyckades röra vid nånting inom mig, så är det logiskt att anta att hon kom att betyda väldigt mycket för dem. Jag vill göra något för dem, säga något så att det blir lite bättre, ta en del av bördan. Men jag kan inte. Jag kan inte komma på någon handling, eller någon kombination av ord som hjälper dem.
Så istället gör jag ingenting. Jag försöker se förstående ut, möta deras blickar med sympati, men vad hjälper det? Jag vill så gärna, men jag gör inget, och för det föraktar jag mig själv.