My 15 minutes of fame II

Nu är jag tillfällig kändis igen! Lundagårds nätupplaga har just startat en ny artikelserie om Lunds bloggare, och i morse blev jag intervjuad av Isabelle, en väldigt trevlig journalist. Hon satte ihop en riktigt bra artikel om mig och mitt bloggande, så jag kan inte annat än rekommendera den, och hoppas att Ni skriver bra kommentarer och "favoritar":

Blogg om svarta hål i cyberrymden

Kanske dock borde nämna att det finns ett visst faktafel. Jag har inte 500.000 besökare på en dag någonsin, riktigt så fantastisk är jag inte. Det skulle vara 500-1000 besökare på en dag, och felet beror nästan garanterat på att jag är så otydlig på morgonen =)

Anledningen till att jag namnger det här inlägget som en sequal är för att jag skrev ett liknande för ganska exakt ett år sedan. Det finns här, och handlar om hur jag, Malin och Maria blev superheta för en dag i och med en KvP-artikel. Jag rekommenderar särskilt kommentarerna, med en vänskaplig nick till Malin och Mats/Igus.
Och man behöver inte mobba mig för min bashing av andra deltagande klaner och mitt val av nuvarande sambo, jag är mycket starkt medveten om vad jag skrev =)

London Calling

Här kommer äntligen storyn om London (med bilder!). Om man vill kan man se det som Ravens Weekend-Guide till London!

I torsdags i förra veckan begav vi oss iväg mot London. Rustade med trendiga kläder och min pappas Priority Pass, som möjliggör alla möjliga luxuiteter på alla flygplatser, tog vi oss först an förstaklassloungen på Kastrup. Gratis öl och glögg är aldrig fel!


Första dagen i London var en rejäl besvikelse. Vi åkte taxi i en timme för att ta oss ut till vårt smått värdelösa hotell mitt ute i ingenstans, bråkade med inderna som skötte det, och fick till sist en hyfsad middag på den lokala puben med billig öl till.

Dag 2, fredagen, lade vi på shopping varvat med pubbesök där vi fann något som såg autentiskt brittiskt ut.
Marknaden på Covent Garden var ohyggligt snyggt julpyntat:

Ett tips bara: om du ska ta med din London-rookie till sambo till Piccadilly Circus... se till att han inte är schlagerfreak. Eller håll för öronen. Jag har fortfarande inte fått ut den jävla låten ur huvudet.

Piccadilly Circus, snyggt dekorerat med futuristiska bubblor som skiftade i olika färger

Och så alla pubar förstås:

Jag är halvblasé med ett glas Jacobs Creek. Jag visste i själva verket inte att Stefan tog ett foto, trodde han pillade med autofokusinställningarna...

Stefan dricker "Old Speckled Hen" i England och är glad för det.

Fredagkvällen spenderade vi på Palace Theatre på West End, med att se Spamalot, Monty Python-musikalen. Efter det var vi rätt trötta, så vi tubade hem till vårt sunkiga lilla hotell.

Lördagen var ägnad åt sightseeing och annat kul. Vi började med British Museum, och på vägen hittade vi en gigantisk Fred Mercury med tomteluva:

Föräldrarna var faktiskt och såg "We Will Rock You"-musikalen för nån månad sen, men hävdade att den sög fett, så jag rekommenderar, på deras inrådan, mot den.

Vi kom iallafall till British Museum, och vart lite uttråkade. tyvärr har vi inga fantastiska bilder därifrån, men man bör absolut åka dit och se rosettstenen och deras Grand Court, världens största "court" under glastak. Men det är stort, så tänk på att inrikta Er på de områden där britterna haft kronkolonier - under de avdelningarna finns mest.

Natural History Museum kan också vara sevärt, med riktigt häftiga dinosaurieskelett och en blåval i naturlig storlek. Och byggnaden är sevärd som den är!

Senare under dagen var vi även på Rainforest Café. Det är inte heller en upplevelse att missa, men återigen är vi dåliga på det här med att ta bilder. Om Du är i London nån gång kan det vara värt att kolla, ta tunnelbanan till Piccadilly Circus och gå en tio-tjugo meter ner längs Shaftesbury Avenue. Det är en fantastisk restaurang, och det känns som att sitta mitt i regnskogen och äta!

På kvällen letade vi upp en pianobar i Kensongton som vi fått rekommenderad, och hade hur kul som helst! Stället var fullt, det var ett sådant ös på pianisten, och efter ett tag dök änglar, herdar och allt möjlig skumt folk upp. De visade sig vara del i en nativity play. Kul var det iallafall, och helt klart värt en kvälls alkoholkonsumtion. Man tar bara tunnelbanan till High Street Kensington, så ligger baren bara över gatan.

Jag och en "Wise Guy"-pimp i Kensington.

Så. Kort sagt: London är fantastiskt runt jul, och missa för allt i världen inte allt som West End har att erbjuda. Och reser Du med en tjejkompis: ta en sväng runt Soho's gayscen. Jag missade det tyvärr denna gång, men så är det när man reser med killar ;)

Nobelpriset i fysik till Hawking!

Jag har länge varit en mycket stor beundrare av professor Stephen Hawking, sen jag för första gången öppnade pärmarna på den mäktiga "A Brief History of Time". Och ungefär lika länge har jag hävdat att han borde få Nobelpriset i fysik. Det fick jag dock sluta med, när min vansinnigt intellektuelle vän Pelle påpekade att det faktiskt är ett kriterie, det här med att komma mänskligheten till gagn. Han hade ju en poäng där.

Men i måndags, Nobeldagen, publicerade Expressens Sidan 4 en artikel författad av en bundsförvant i ämnet, en artikel som förklarar det hela iallafall för mig. Länken finns här.

Det finns inte mycket jag kan säga förutom det som artikelförfattaren redan tar upp. Det är helt klart värt att läsa om man är i vetenskapssvängen.

Dock vill jag gärna nämna att jag inte tycket att årets fysikpris var oförtjänt, absolut inte. Men jag ser det ungefär som den här Astrid Lindgren-grejen. Alla härjade åren innan hennes död om att hon borde få littraturpriset. Själv var jag aldrig någon jättefan av Lindgren. En strålande författare, men utan det djup och den filosofiska insikt som de senaste årens litteraturpristagare visat prov på.
På samma sätt vill jag härja lite för Stephen Hawking, med skillnaden att jag tycker jag har lite mer kött på benen. Han är vår tids stösta fysiker, med eller utan handikapp. Möjligvis kan jag tänka mig att det kan delas med Sir Roger Penrose, men principen bör stå kvar.

Nyckelord: Stephen Hawking, Nobel, Nobelpris, Roger Penrose, fysik, teoretisk fysik, svarta hål

Jag - en nålmes

Innan jag börjar beskriva höstens strapatser vill jag bara klargöra en sak - jag är fan stentuff. Jag kör cross, jag har jägarexamen och jag kör bil som en vettvilling om jag är ensam. Jag kan byta det mesta under en motorhuv och har sysslat med både styling, tuning och streetrace. I sambons bekantskapskrets är jag upphovsman till det smått legendariska citatet "Visst, de är ju söta, men de måste dö" (i sitt sammanhang är det inte fullt lika morbidt... är det ett ord?).

Så. Är alla med på Lara Croft-imagen jag försöker måla upp här? Okej. Stentuff, alltså.

Utom på en punkt. Det är nämligen så att jag haft mycket att göra med Lunds vårdapparat under hösten. Sen pappa hade sin lungemboli och det till råga på allt visat sig att det hela är ärftligt, har jag haft mycket att göra. Har man nu det här genfelet ska man inte äta p-piller, så det var bara att byta till spiral, med enda resultatet att jag blev anemisk (slå upp det på wikipedia och tänk till, jag behåller alla äckliga detaljer för mig själv) och fick plocka ut den. Och så ska det ju testas om jag faktiskt har ovan nämnda genfel, plus en hel massa andra smådetaljer man aldrig kunnat tänka sig när man satte igång hela processen.

En sak jag upptäckt kring detta förutom att det krävs en hel massa gynekologiskt rotande, är att varenda gång man dyker upp på vårdcentralen för något steg i processen, så vill de dräna en på ens blod! Och det är precis där skon klämmer, jag är skiträdd för nålar! När jag väl sitter där i den något tillbakalutade stolen med en rem hårt runt överarmen är jag världens största mes. All vårdpersonal är ju vansinnigt förstående, men det hjälps inte. De är i full gång med att köra in en jävla metallstav i armvecket på mig, och mina instinkter illskriker att det är hemskt onaturligt. Kan tyckas vara konstigt för någon som inte räds vare sig köttsår eller frakturer när jag dånar fram på smala skogsstigar i 80-90 pinn med en glödhet motor mellan benen, men så är det.

En liten tröst är att jag hittat en metod för att ta mig igenom dessa hemska erfarenheter. Den första sköterskan att genomföra detta vansinnigt naturstridiga ingrepp bad mig tänka på något annat, och det första som dök upp i huvudet var Beach Boys gamla "Wouldn't it be nice". Sen dess har jag spelat den på hög volym i huvudet varje gång, medan jag känt all ansiktsfärg blekna till en whiter shade of pale.

- Såja, då ska jag bara desinficera här...
- Mhm... (WOULDN'T IT BE NICE IF WE WERE OLDER)
- Sådär, vill du att jag ska säga till innan jag sticker?
- Nej, för helv... eh, överraska mig (THEN WE WOULDN'T HAVE TO WAIT SO LONG)
- Okej...
- (AND WOULDN'T IT BE) AJ som... gnyyyy...
- Så ja, du var ju jätteduktig!
- Mmh...

Detta har ju lett till en och annan existentiell frågeställning. Kan man egentligen upprätthålla en Lara Croft-image om man egentligen är en jävla mes när det gäller sprutor och nålar? Och kan de inte liksom effektivisera det här litegranna?

Per vad jag förstått är inte samarbetet mellan olika avdelningar sådär fantastiskt, men hur svårt ska det behöva vara egentligen? De sparar helt enkelt första provet i en frys nånstans i sex månader till ett år. Sen testar de på det! CSI-folket behöver ju inte mycket blod alls för att konstatera allt möjligt om den som "donerat". Kanske inte är tillbörligt när det gäller infektionssjukdomar och så, men det borde definitivt vara det när man ska testa hormonnivåer (i vissa fall, ändå) eller ärftliga fel.

En annan lösning är denna: för ett par år sen var jag inlagd på sjukhus under en dag för ett mindre ingrepp, och då satte de en kateter i armen på mig. Hur praktiskt som helst! Ett stick, sen kan de föra in och ut substanser bäst de vill. En mer permanent sådan skulle jag gärna ha. Risken att gå runt och känna sig som en vandrande bag-in-box kan jag leva med.

Anledningen till att detta dykt upp just nu är att jag ska göra en provtagning till imorgon. Vill någon följa med, hålla mig i handen och säga att jag egentligen är jättetuff?

Nyckelord: Vård, emboli, preventivmedel, p-piller, kopparspiral, provtagning, blodprov, fobi

Nobelpriset 2007

Efter en tids sjukdom och en Londonvistelse (mer, med blider, coming soon!) är jag alltså tillbaka hyfsat på banan igen. Den här dagen har jag lagt på tentaplugg, läkarbeskök och TV4's sändningar från Nobelfestligheterna, varav det känns som om det sista varit mest välgörande för intellektet.

Att TV4 tagit över sändningarna känns naturligtvis upplyftande för en tjuskallig public service-vägrare. Under de tillfällen jag kastat ett getöga åt TV'n har de gjort proffsiga intervjuer inom snygg layout och miljö, och även förklarat sådant som jag tror SVT arrogant ansett ligga inom allmänbildningen (personligen ser jag mig som allmänbildad, men hade ingen aning om varför Nobels fredspris delas ut i Oslo. Det vet jag nu).

Angående prisen känns de som vanligt politiskt korrekta, i år till och med lite populistiska. Både kemipriset och fredspriset handlar mer eller mindre direkt om miljökamp, men å andra sidan kan jag inte namnge någon som borde haft det istället. Kanske en dag kan utrikesminister Bildt, en av de bästa diplomater Sverige fostrat i en tradition av många, kan föräras det, men ännu har han nog inte gjort sitt största verk.

Doris Lessing känns fräsch som mottagare av litteraturpriset, trots sina 88 år. Hon verkar vara en författare med lite mer bredd än andra litteraturpristagare, då hon behandlat främst apartheid och kommunism ur en kvinnligare synpunkt. För mig framstår den där särskiljningen mellan manligt och kvinnligt ständigt diffust, men jag litar på Svenska Akademiens motivering.
Lessing har dessutom publicerat en science-fictionroman, vilket alltid uppskattas av den här bloggaren. Och så ett antal verk om katter, enligt Wikipedia.

Mest intresserad är jag så klart av fysikpriset. GMR-teknikens skapare får äntligen det erkännande de förtjänat. Denna teknik möjliggör rekordsnabb och exakt läsning av elektronisk information, vilket i sin tur sett till att massor av information kan sparas på liten yta, och här kan vi alla se användningsområdet i små flashminnen, Mp3-spelare och andra små lagringsmedium med stor kapacitet.

Kvällen ägnas nog åt att se banketten och hoppas att TV4 lyckas smyga in en kamera på efterfesten.

Nyckelord: Nobel, Nobelpriset, teknik, fysik, kemi, Al Gore, IPCC, miljö, Doris Lessing