Hur dagis gör dig överviktig

Temat med barndomstrauman fortsätter. Jag har en hittills 20-årig beef med dagisfröknar, eller shall I say bittra, underbetalda sossetanter, som kör beiga Volvo 240's vintage sent 70-tal och som i hemlighet hatar ungjävlarna som blir lämnade i SUV'ar med plåtar som börjar med "T" (eventuella dagisfröknars i läsekretsen arga kommentarer kommer ignoreras, jag vet att det är en grov generalisering, och att Du säkert är en jättefin människa).

Nu gör de oss feta också, enligt en studie från Cornell University Food and Brand Lab.

På mitt dagis, där jag växte upp i den lnågot vrickade kommunen Hultsfred under sent 80-tal, rådde stalinistiskt uppätningstvång eller deportering till Gulag (dvs. man fick sitta kvar i timme efter timme tills man ätit upp, medan barnen som förlorat sin kampvilja lekte utomhus), en regel som upprätthölls med luddiga bortförklaringar om barnen i Afrika eller whatev.

Jag förstår fortfarande inte varför just beteendet att äta upp all maten skulle gynna oss på något sätt, enligt någon vettig teori. Det där med att prova allt och inte vara petig med maten är enbart idiotiskt. Det är fan instinkt, har evolutionen lärt oss vara misstänksamma mot champinjoner ur burk är det nästan garanterat smart att undvika dem. Förresten är jag nu 23 och kan välja själv vad jag vill och inte vill äta, och jag är jävligt frisk och välanpassad (och smal!).
Det har ju dessutom visat sig att jag haft rätt sen jag var två bast. Det där jävla påhittet om att äta upp maten är alltså så hardwired i våra redan lite förstörda Generation Y-psyken att det är en bidragande orsak till att vi allihop släpar runt rejält trinda arslen.

Vad forskarna på Cornell gjorde var ett fiffigt practical joke - en massa försökspersoner delades in i två grupper och fick tomatsoppa i en skål. Hälften hade vanliga soppskålar, och de andra hade "bottenlösa" skålar, de var kopplade till stora tankar fulla med tomatsoppa, så att de fylldes på hela tiden utan försökspersonernas vetskap. Resultatet var att den hälft som fått de sneaky, självpåfyllande skålarna åt hela 73% mer soppa än de med vanliga. Eftersom det fanns soppa kvar registrerade hjärnan inte alls att de redan stoppat i sig motsvarande en hel tunna (-ish), då vi som sagt är programmerade att äta tills vi ser botten på tallriken.

I och med detta kan jag ensam, på rak arm diagnosticera alla de där tjocka emobrudarna man ser överallt som skriver värdelös poesi om att/hur/varför de är olyckliga, som de sedan ser till att få publicerade på någon av tidningarnas ungdomssidor. Dagistrauma. Var är mitt Nobelpris i psykologi?

Nyckelord: Dagis, övervikt, vetenskap, trauma, psykologi

Intressant?

Resumé

Det kanske kan vara på plats att kort tala om vad jag haft för mig under mitt blogguppehåll.

Jag har älskat, bett om förlåtelse på mina bara knän, sökt djupt i mitt hjärta för att finna förlåtelse att ge, utvecklats som ledare, lärt mig nya färdigheter, fått skapa något fint ur ingenting genom mitt team och mitt svett, varit sjuk, hittat tillbaka till Gud, getts ovärderliga chanser och tagit dem, roat mig, försökt knyta kontakter över avgrundsdjupa kulturskillnader, öppnat mitt hjärta på vid gavel, lärt känna mig själv bättre, funnit en djup ödmjukhet inför skapelsen, blivit mer välbalanserade, och utvecklat ett djupare förakt för en person än jag trodde jag hade i mig.

Jag har även börjat träna. Yes, that's right, jag tränar. Jag och mina bästa vänner har börjat med yoga på Gerdahallen här i Lund. Men just nu sitter jag och debatterar med mig själv om det är något jag borde påa i ett hyfsat publikt forum. Yoga är mer än en träningsform för mig, det är en filosofi och en livsstil. Och jag vill verkligen inte pracka på någon en livsstil som inte passar dem, då vore jag inte bättre än de där läskiga mormonerna som dyker upp med likadana slipsar med jämna mellanrum. Så jag säger såhär: jag har lärt mig mycket av yogan i kombination med modern buddhistisk filosofi. Det har gjort mig till en bättre människa. Om Du vill veta mer svarar jag hemskt gärna på frågor, och jag diskuterar mer än gärna filosofin som sådan. Men hey, whatever is your poison, liksom.

Hursomhelst har jag blivit lite bättre, lite klokare, och lite mer ödmjuk sen sist. Jag trodde jag var stadig och självsäker innan, men jag har upptäckt nya, fantastiska dimensioner hos mis själv som gjort mig mer välrotad i marken. Och jag har samlat ovärderliga insikter och erfarenheter.

Så det är med ro och glädje jag möter en mörkare årstid. Jag kommer fortsätta blogga, och jag kommer fortsätta hitta saker att vara riktigt arg på every now and then. I mitt hjärta bor en cyniker som jag inte riktigt lyckats ta död på, en arg liten Grynet som fortsätter vara bränsle åt min passion. Jag hoppas att ni kommer gilla henne.

I övrigt vill jag bara säga att jag hittat ett perfekt soundtrack till hösten. I min playlist har jag... je, egentligen en massa låtar, men det är två som går på repeat; Viva la Vida av Coldplay och Emma Essingers Say, Say, Say. Coldplaylåten börjar helt underbart med fantastiska stråkar och en så perfekt balanserad produktion att jag nästan vill jämföra det med ett fint rödvin, och Emma Essinger har ett otroligt drag i saxofonen i sitt intro. Lyssna, jag lovar att ni kommer känna igen låten från ett känt humorprogram i TV4. Hursomhelst värmer båda låtarna bättre än varm choklad.

Nyckelord: Coldplay, Emma Essinger, yoga, livsstil, cynism, höst, erfarenhet

Back in Black: Den här veckan är Raven jättearg på dagis

Jajjemän, trumvirvlar och hela kalaset. Raven är tillbaka, till och med på allmän begäran, vilket är lite coolt.
Egentligen beror det på att jag lider av gravt 80-talistsyndrom. Jag har nämligen funderat ut det, varför vi allihop är sådana attentionwhores. Och det har gett mig ett gyllene tillfälle att dänga till min favoritnemesis rejält; allt är nämligen dagis fel.

Vi är de första som uppfostrats enligt löpande-band-principen. Hela dagarna spenderade vi på dagis, allt medan våra föräldrar antingen jobbade hårt eller sällade sig till principen om att det är så jäkla bra med social interaktion. Vi var kanske 10-20 ungjävlar per dagisfröken. Och jag måste erkänna; jag har djupgående fördomar om dagisfröknar. Inte ofta samhällets vassaste verktyg i skjulet (eller i Nerf-fabriken), storrökare, 80-talspermanenter och en djup, svart bitterhet som gör cynikern Raven jävligt imponerad.

Det var en variant av Darwins evolution, survival of the fittest. För att få kärlek och/eller uppmärksamhet av vuxna gällde det att utmärka sig ganska rejält, vi spenderade ju ändå större delen av en dag i den där jävla bakteriehärden "dagis". Man skulle vara högljudd och provokativ, fick vi lära oss.
De flesta av oss kommer ändå från välanpassade medelklasshem med föräldrar som älskade oss, men dels såg vi inte mycket av dem, dels fick många av oss småsyskon, vilket effktivt placerade oss på andraplatsen, iallafall uppmärksamhetsmässigt. När jag var två år gammal var jag inte ett dugg positiv till det skrikande, fulrosa russinet mina föräldrar en dag kom hem med. Det visade sig att den lilla uppmärksamhetstjuven dessutom var kolikbarn, vilket är katastrofalt traumatiskt för en bestämd och uppmärksamhetstörstande tvååring.
Det bör i och för sig tilläggas att jag gillar min lillebror mycket bättre nu, 21 år senare. Han är inte så skrikig längre, men fruktansvärt rolig på fyllan.

Så. Fast forward till 2008. En hel jävla dagis-och-babyboomgeneration skriker fortfarande efter uppmärksamhet. Och som om inte det räcker kräver värnpliktiga fruktstund medan nästan alla går runt och känner sig konstant kränkta för minsta lilla välmenat, men ogenomtänkta skämt. Vi är en generation gnälliga, ljudliga, mesiga brats som inte fick tillräckligt med kärlek, men väl saft och bulle även om man kom sist. Alla vill vi har våra 15 minuter, och alla vet vi innerst inne att vi hatar Blondinbella eftersom hon 1) lyckades få sina 15 minuter med råge och 2) för att alla timmar vi lade ner på att läsa Sartre/matte/psykologi var helt jävla bortslösade då vi bevisligen borde läst Vouge istället.

Anledningen till att jag är så säker är att min pojkvän är ett solklart undantag. Han var dagbarn hos sin skånska (och därmed rejäla) mormor, och fick galet mycket kärlek, uppmärksamhet och spättekaka (tror jag) som barn. Så har han inte heller nån Facebookprofil elle Flickrkonto. Han är en blond fantasynörd i mängden; en fantastiskt människa, men utan det där behovet av att synas, höras och göras.

Nu ska jag se House, en cyniker i min smak.

Nyckelord: Dagis, 80-talister, babyboom, uppmärksamhet, Blondinbella

(yes, ni gissade det, enda anledningen till att sätta "Blondinbella" som tag är att få några extra, futtiga klick. Skyll på dagis)