Appetite for destruction

Kanal 5 har börjat visa MacGyver igen, och hela LTH går runt och ser lite lyckligare ut. Vi barn av 80-talet är uppvuxna med denna helt geniala TV-serie om en förnamnslös (fast i nån säsongsavslutning fick vi veta att det var det lite töntiga Angus) ingenjör som på något lite oklart sätt samarbetar med myndigheterna och alltid lyckas naila alla bad guys med hjälp av sina naturvetenskapliga och tekniska kunskaper. Och så är det i regel något som exploderar, det är ju alltid roligt.
Det var iallafall här ett litet frö av tekniskt intresse började gro. Jag antar att anledningen till att jag idag är teknolog är en blandning av min uppväxt, bland Volvo 740's och andra traktorer, och den ganska irrationella tron på att alla civilingenjörer är lika coola som MacGyver.

I senaste numret av Pålsjö Ängsblad, teknologkårens tidning, skriver Martin Lennartsson om att en majoritet av dagens teknologer började sin karriär redan i grundskolan i och med en fashination för saker som exploderade eller iallafall brann. Rotar man lite upptäcker man att många haft en kemilärare som impade på eleverna genom att släppa litium i ett vattenbad eller något annat i den kategorin.
Det går dessutom hand i hand med att de flesta datanördarna jag känner fick sitt intresse under NetBus glansdagar.

Nu sitter vi i M-huset och simulerar hur mycket kraft man kan tillföra ett harmoniskt svängande system innan det brakar ihop. Lundapyrot består av nästan enbart teknologer, och ett populärt inslag på F-festerna är Atombombsvisan. God only knows vad som händer i Kemicentrum, kemitekniks högkvarter.

Varför just destruktiviteten är så faschinerande har jag ingen aning om, men jag är en del av det minst lika mycket som alla andra. Det finns såklart i hela samhället, inte bara på de tekniska högskolorna; man kan alltid hitta en folksamling runt en brand, ett av Discovery Channel's populäraste program är Mythbusters - inte ett avsnitt utan att något går sönder effektfullt eller exploderar, och visst har vi väl alla drömt om att ha råd att leva rockstjärnemyten och trasha ett hotellrum?

Jag vet att vi borde ta vårt ansvar som framtidens entreprenörer och drömma om att konstruera, bygga upp och skapa - och sannolikt är det väl precis det vi kommer syssla med i vårt yrkesliv. Sambandet blir något i stil med Dr. Jekyll och Mr. Hyde - utåt är vi professionella och kreativt skapande. Men ständigt gör sig den mörka sidan påmind, när vi lite i hemlighet laddar hem Schwarzeneggerrullar enbart för de effektfulla explosionerna.

Men är det en slump att Teknik-SM arrangeras av Sveriges största krigsteknikföretag?

Blog-generering

Satt och dumsurfade, och snubblade över My Generated Blog, en blogg som bevisligen är uppbyggd med något som liknar sammanfattningsverktyget i Word - ni vet, man väljer ett textstycke, och så höftar Word en sammanfattning. Det blir snabbt otroligt roligt. See for yourselves!

Nytt presentationsfoto, att använda lite överallt. Vad tycks?

 

Inte en dag för tidigt

När jag vaknade (sent, har en improviserad sovmorgon) idag och slog på TV4's nyheter möttes jag av ett riktigt glädjande besked; 08:30 imorse avgick Laila Freivalds! Detta efter att ännu en skandal uppdagats, i vevan med Muhammedkarikatyrerna och nedstängandet av Sverigedemokraternas hemsida. Nåja, rapporteringen av det låter jag proffsen sköta.

Freivalds vid rodret på UD var väl ändå decenniets antiklimax. Medan Anna Lindh, otroligt kompetent för att vara socialdemokrat, skötte Sveriges urtikesaffärer med stadig och säker hand, har Laila inte gjort mycket annat än att, ja, screw up. Hon är den mest skandalomsusade ministern under 2005, enligt Newsdesk. Intressant är att tvåa på den listan är hennes extrainsatte efterträdare, Bosse Ringholm.

Jag har länge tyckt att det statsbärande partiet börjat påminna om Sovjets maktelit. De regler vi vanliga medborgare måste följa verkar inte alls gälla socialdemokrater. Ett mycket enkelt exempel på detta är frågan om ansvar. För att förtydliga; om jag väljer att starta eget och anställer människor av tvivelaktig moral blir det likförbannat jag som får ta smällen för ett dåligt utfört arbete, eller rättsliga påföljder om några olagligheter förekommit. Samma princip bör väl enligt logikens alla konster gälla på UD - är du chef har du yttersta ansvaret. Men istället har Persson och Freivalds sedan den fruktansvärda annandagen 2004 tävlat i att skylla ifrån sig, och detta med ganska bra resultat - debatten svalnade ju till sist. Jag bara väntade på att allt vid något tillfälle skulle varit borgerlighetens fel - som allt annat i det här landet som styrts av sossarna 21 av de senaste 25 åren.

En äkta 'bonnkärring' från mina hemtrakter har ett underbart uttryck för när någon gjort bort sig oförlåtligt - man har "pissat på syltan". Precis vad Freivalds till slut gjorde. Ett relativt litet felsteg, som kanske för sig självt orsakat som mest ett par dagars press-, och bloggstorm, men som i perspektiv bidrar till bilden av en inkompetent och eventuellt lite korkad utrikesminister.

Men nu ska vi inte vara så negativa! Kvinnan har ju faktiskt haft en tung post i ett par år nu, och förtjänar en sammanställning. Därför kommer här min lista över...

Freivaldsmissar vi minns

• Februari 2004 - medan kung Carl XVI Gustaf blir utsatt för vinterns största mediedrev för sitt positiva uttalande om sultanen i Brunei håller UD sig långt borta från debatten. När allt svalnat, ett par månader senare, kryper det fram att kungen fått alla uppgifter direkt från UD och instruktioner om att helst inte uttala personliga åsikter.
• Juli 2004 - en lite bitter utrikesminister skyller förlusten i EMU-valet på att väljarna helt enkelt röstat fel och är i allmänhet obildade om europapolitik.
• 19'e november 2004 skriver DN om att Freivalds hoppas att Hamas ställer upp i det palestinska presidentvalet - en organisation som av EU klassas som terrorister.
• 26'e december 2004 - the shit hits the fan för att uttrycka det något okänsligt. En tsunami skapar förödande konsekvenser för tusentals svenskar. UD gör just ingenting, och vår största informationskälla och katastrofens allra klarast lysande stjärna är Fritidsresors Lottie Knutsson - som senare får höra av Freivalds att hon ska "passa sig". I övrigt är hon ganska oblivious och hävdar senare att “UD begick inga misstag överhuvudtaget.”
• Februari-mars 2006 - media börjar bli lite hotfulla och stories om hur UD egentligen agerat i frågan om Sverigedemokraternas nerstängda sajt börjar florera. Så här analyserar DN saken.

Ibland är det inte utan att man kan förstå en trött statsminister när även han gör dumma uttalanden, som denna pärla för ett par år sedan;

"En del har undrat varför jag ständigt tar av mig glasögonen. Det är för att slippa se er..."
- Göran Persson inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen
(källa: allvarligttalat.com)

Min lista ovan sammanställdes lite improviserat och med stor hjälp av Google över en kopp kaffe i min morgonrock. Komplement, grodor och andra citat eller vad som helst som kan passa ovan välkomnas!

"Det kändes som en statskupp"

Tja, det finns egentligen inget bra sätt att påa den här sidan, publicerad på enpartistaten.se, förutom med en uppmaning att läsa och begrunda. Man blir lite mörkrädd. Och om man sätter det i samband med ett citat ur Newsweek som Johan Forssell reflekterar över, blir det ännu mer skrämmande. Och så pratar de om högerspöken...

Avskaffa jantelagen

Jag vill egentligen inte finnas på Lunarstorm, men det gör jag. Det har i huvudsak att göra med två faktorer; jag vill hålla kontakten med gamla vänner från min hemstad på ett smidigt sätt, och ska jag vara en "Member '06" i valrörelsen är det bra att finnas där, nu när projektet Ungt Val har satt igång.

Sådär, då var det klargjort. För att det inte ska bli några missförstånd, liksom.

Av någon anledning är idiotihalten på Lunarstorm beklämmande hög. Vilket för mig till vad jag egentligen ville gnälla över; ett inlägg med nån vänstersympatisör som avsändare någonstans. Något i stil med "e så j-la less på alla MUF'are som går runt och tror att dom e nåt".
Ah. Vilken himla tur att en tvättäkta MUF'are som mig själv finns till hands och kan reda ut begreppet en gång för alla.
Så till fördomen i fråga; går vi medlemmar i MUF och Moderaterna runt och tror att vi är något? Jajjemän!
Och det är det som är så jävla härligt med att vara höger och jantelagsmotståndare. Klart jag är något. Jag har jobbat hårt hela mitt liv och åstadkommit mycket, till exempel att komma in på LTH. Är inte det något? Jag har lärt mig traktera ett instrument och fungera som en del i en helhet som skapar vackra melodier (lite kollektivistiskt, come to think of it). Ska jag hålla tyst om det? Jag har slitit i valrörelser, styrelser och Gud vet allt i olika politiska konstellationer, för att driva igenom mina frihetliga idéer. Är detta engagemang fel på något sätt?

Så därför reser jag mig gärna och deklarerar att Ja, jag tror jag är något, och hittills har det gått ganska bra för mig. Därmed inte sagt att jag har ett större människorvärde än någon annan, naturligtvis inte. Är jag bättre än någon annan? Tja, det beror väl på sammanhang. Jag är grym på till exempel matte, men jag är helkass i historia. Jag är en tuff motståndare i poker, men jag vet knappt hur man håller en joystick. Är jag bättre än någon annan 'i det stora hela'? Nej.

Jo, det är väl tredje gången jag upprepar det, men det tål att sägas; visst fan är jag något. Det är Du med, min käre vänstervridne vän. Jag tror Du och Dina vänstervänner skulle må mycket bättre om ni ibland sträckte på er och vågade högt deklarera "Jäklar, det här gjorde jag bra".

Det är dags att avskaffa jantelagen.

Great Expectations

Så var man singel igen, och den bästa kuren är att ge sig ut på marknaden innan man hinner bli bitter. Tyvärr har det inneburit ett par stora insikter om hur jag egentligen fungerar där ute, jag har närmast extrema standarder.

För varje kille jag träffat har ribban höjts för en ännu virtuell 'drömkille'. Staffan fick mig att rikta in mig på den där hunkiga Owen Wilson-looken, testosteronstint intresse för vapen och krigsföring (det är nåt sexigt med någon som kan sätta ihop en AK-4), och ett underbart härligt sinne för humor. Christian fick mig att leta efter ambition, smak, jägarexamen, datorkunnande och en av flottans uniformer, och efter CarlFredrik letar jag efter någon som är politiskt aktiv, musiker, har läst filosofi och har den där kostymstilen jag torskat på fullständigt (slipsar är så himla praktiska). Och en liknande lägenhet är förstås en bonus.

Jag har också en lista enligt samma principer över allt som går bort vid minsta indikation; hygienofober, en vänsterpolitisk inriktning (jag respekterar den naturligtvis, men jag vill inte dejta den), ett analt intresse för oväsentliga detaljer, och det där jag inte kan sätta fingret på som får vissa killar att påminna om Steve Buscemi i Con Air. Minuspoäng på 'bor fortfarande hemma'. Och på fotbollsfånar.

Man kan väl hävda att det här är något bra; att jag genom dessa riktlinjer har klart för mig vad det är som är viktigt för mig, och vad som gör mig lycklig med någon - vilka relationsbitar som är viktigare än andra. Men för det mesta är denna mer eller mindre undermedvetna selektering inget vidare. Jag minns senast jag tittade på en kille efter att ha känt honom i en halvtimme och tänkte "my God, han är perfekt! Honom ska jag ha!". Jag var nyligen fyllda 17. Det är alltså fyra år sedan, och idag skulle jag nog inte tittat efter honom två gånger.
Sedan dess har alla jag haft någon slags relation med berott på att jag i början tänkt "okej, han stämmer in någorlunda. Jag investerar ett par veckor och kollar hur det går". Jag har ingen aning om hur många riktigt bra killar jag missat med den här metoden. Naturligtvis existerar den killen som uppfyller allt ovanstående inte. Till exempel är det i stort sett omöjligt att hitta en reservare i flottan utan att dumhänga utanför SjöLunds lokaler i AF-borgen (och så lågt har jag inte hunnit sjunka än).

Varför gör jag det då? Därför att det är en slags emotionell försäkring. De som tidigare uppfyllt de här 'kraven' har varit bra för mig, behandlat mig väl och funkat jäkla bra ihop med mina vänner och min familj. När relationen har tagit slut har det också varit ganska bra, inga hårda ord, och de flesta har jag fortfarande hyfsat god kontakt med.
Och om jag hittar någon som påminner om mina tidigare lyckade relationer är chansen större att jag inte kastar bort ett par månader av mitt liv på att dejta någon som ändå inte kommer kunna vara andra änden av en meningsfull relation.
Jag vet att det hela är ett system som baserar sig på extremt förutfattade meningar - det finns kostymnissar som rånar banker också - men det bryr jag mig inte om. Det minimerar ändå risken. Hade jag applicerat det här systemet när jag var femton hade jag kunnat undvika mycket obehag och dåliga relationer.

Nästa helg ska jag 'ta ett par öl' med en MUF-kille som läser till jurist, har en likadan bil som jag (dock inte instuvad i ett garage i Småland), knäcker extra med att köra taxi och har helikopterlicens. Om det inte blir något med honom kommer det nog dröja innan jag träffar nån som är kompatibel med min standard igen =)

Trailertrash-Buddhism

Saknar Ditt liv en djupare mening? Har Du inget att slösa bort en halvtimme av ditt liv på medan Du väntar på att nästa Lost-avsnitt ska sändas i USA? Misströsta icke! Tillgodogör Dig (med vilken metod Du än anser mest moraliskt korrekt) första säsongen av My name is Earl! En helt underbart charmig komediserie som uppfyller alla mina trailertrashfördomar på ett föredömligt sätt. Och med ett grymt soundtrack.

Rötter

Idag tvättar jag, en aktivitet som inte kräver mycket tankeförmåga. Istället har jag stimulerat mitt intellekt med lite halvabstrakta frågeställningar (som till exempel "Hur kommer det sig att torktumlaren luktar bränt?" eller "Varför möter man oftast intressanta män vid fel tillfällen, exempelvis när man håller på att lassa underkläder in i en tvättmaskin?").

Jag har även funderat lite på betydelsen av var man kommer ifrån, när man beger sig ut i världen. De som vet säger att ens ursprung är av stor betydelse för ens identitet och självkänsla. Jag har egentligen aldrig identifierat mig mycket med mina rötter - jag kommer från en väldigt liten stad jag aldrig känt mig särskilt hemma i (med ett stort antal fordonare per capita), och gården som utgör mitt föräldrahem är ett skogsbruk, vilket innebär att en betydande del av verksamheten går ut på att reparera saker; sågar, traktorer, jeepar, maskiner eller något av min brors senaste bilprojekt. Säkert är det här jag fått min förkärlek för teknik och jakt, men jag har även under min uppväxt intresserat mig mycket för abstraktare ämnen, som filosofi, politik, teoretisk fysik, litteratur och musik - intressesfärer med få anhängare i Nybro.
När jag flyttade till Lund fann jag snabbt människor som delade mina abstrakta intressen, vilket naturligtvis gjorde min övergång mycket enklare. Men jag upptäckte också att få av studenterna på teknis någonsin sysslat med den råare teknikens grunder - att skruva isär saker och byta motordelar eller möta utmaningen i att försöka få bort motorolja från händerna.
Min reaktion är att mer eller mindre medvetet skapa en särprägel runt mitt lantliga ursprung och snarare framhäva mitt bilintresse och diskutera växellådsbyten och de oändliga användningsområdena för en flaska 5-56, än att dra paralleller till noveller av Kafka eller prata lyriskt om de senaste kvantmekaniska teorierna. Med andra ord blir jag mer lantistjej än jag någonsin var när jag bodde där, och har gjort det till en stark del av min identitet (min vinkelslip är berömd vi det här laget).

Samma fenomen borde gälla på en mer internationell skala. Integration i all ära, men var och en måste få utrymme att behålla sitt kulturella ursprung, och sannolikt kommer det till och med förstärkas. Hur roligt vore det om alla var kristna, blonda och konformistiska?

Humorskillnader

Anledningen till att jag började fundera på det här idag var att jag åt lunch med en klasskompis, en datanörd från Malmö idag och gjorde den otroliga upptäckten att han aldrig hört talas om Yatta! - det absolut roligaste Japan någonsin spottat ut. I Nybro är Yatta! en mycket stor källa till underhållning, och har man tur kan man få se 5-10 personer ur personalen på McDonald's utföra Yatta!-dansen när det börjar närma sig stängningsdags. För alla er andra skåningar som ännu inte skådat ljuset rekommenderar jag länkarna ovan, eller en vanlig DC-sökning.
En gammal jobbarkompis skickade även en länk till texten med översättning när jag talade om vad det var jag skrev om, tack Tiger!