Raven Observerar, del I

• Amerikansk fotboll-säsongen har börjat, och jag fick precis ett matchreferat från Kalmar - Hässleholm saxat ur Barometern, hitskickat från mamma. Det är verkligen en underbar sport. Alltid är det nån som måste släpas av plan, och i den senaste matchen fick en kille åka ambulans (och det är ju alltid kul). Tyvärr spelar min bror, och det är han som springer med bollen, ergo den killen som hela motståndarlaget vill få tag i. På bilden ovan dodgar han snyggt en LUGI Vikings-spelare
  
• Petra Axlunds krönika i dagens Metro handlar om hur jobbigt det är att vara nykär om man är tjej, eftersom 'alla tjejer' har en massa konstiga saker för sig i det här stadiet - till exempel att inte äta (för att man inte ska visa sitt "svullar-jag"), klottrar hans namn överallt med hjärtan runt och sitt eget namn med hans efternamn, och blir så disträ att kaviartuben och tandkrämstuben byter plats.
  Petra, jag vet att jag också generaliserar, men så här gör iallafall inte jag. Nån gång har jag försökt mig på att vara lite 'ljuvlig' och tona ner mina oljuvliga sidor (crossåkning, motorolja under naglarna och en faiblesse för riktigt blodiga éntrecôter är exempel på sådana), men det funkar inte i längden, det är snarare falsk marknadsföring. Och om man i början av ett helt nytt förhållande skriver hans namn överallt, och testar hur ens förnamn låter med hans efternamn är man nog lite väl manisk. Skriv ett mail, jag känner en bra psykolog.
  
• Jag har lite svårt med det här konceptet "att vara sig själv". Jag blev förvånad över mig själv när jag ringde en av mina två fashionistas igår och berättade om mina nya, fabulösa stövletter. Jag har aldrig intresserat mig för skor innan jag började umgås på allvar med Karin och Nickolina. I anslutning till detta började det gå upp för mig att jag 'är mig själv' i alla situationer, men att jag med olika människor visar upp olika sidor av mig själv. Men det är väl bara logiskt. Tom, Leeloo och Pelle är tämligen ointresserade av att diskutera jazz, Nicci och Karin bryr sig inte om min senaste metalkoncert, och Alex och LTH-Pelle är couldn't care less about MUF-Skåneskvaller.
  Den gamla dängan 'var dig själv' borde bytas ut mot 'var vem fan du vill'.
  
• Jag drömde häromnatten att min kursare Ivan - en tanig kille med Robert Wells-frilla och getskägg - var pimp. Han hade hela stilen, komplett med gråvit hellång päls, massa bling, en käpp med guldknopp och den där obligatoriska vidbrättade hatten med en fjäder i. Jag har försökt göra små observationer runt vad det hela kan betyda, men har hittills kammat noll. Jag behöver sannolikt terapi.
  
• Snart ny Deathgameomgång, min ursäkt att piska folk med en purjolök och kasta äpplen på främlingar. Jag ska försöka slå mitt personbästa - och överleva i mer än fyra dagar. Lyckas jag plocka Erik Rydeman bjuder jag på champagne.
  
• I princip är jag emot Systembolagets kampanj, men den är faktiskt rolig. Särskilt killen som "håller andan tills ni köper ut". Det är dock ingen ursäkt för ett förlegat monopol och slöseri med skattebetalarnas pengar.
  Finns det nån tonåring i publiken som vill ha öl? Anyone? Jag tar bara tio procent påslag!
  
• Yatta! har fortfarande inte dött, under karnevalen observerade jag ett par dyngraka teologer (tror jag, de ska visst vara konstigast) utföra Yattadansen. Skönt, tycker jag.
  
• Det är dumt att läsa på innehållsförteckningen. Min delikata Onsalakorv jag inhandlade igår blev plötsligt väldigt oaptitlig när jag upptäckte att den innehöll späck och nöthjärta utöver det vanliga man kan förvänta sig. Yum!
  

Generation Why?

En obehaglig tanke slog mig alldeles nyss: min generation är så jävla ointressant. Tillåt mig utveckla.

Våra föräldrar och de som är, tja, minst 35-40 i dagsläget, kallas oftast Generation X. De var med om en hel del coola saker, och inget blogginlägg är väl komplett utan en lista:

• De var med om Grisbuktenkrisen, då hela världen under tio dagar antingen höll andan eller byggde skyddsrum.
• De minns Sovjets, och Berlinmurens fall.
• De var med om 60-talets sexuella frigörelse, med p-piller och ännu ingen rädsla för HIV.
• Svensk proggrörelse och ”alternativa melodifestivalen”. Det fanns lite tydligare läger då.
• I USA (och till viss del i Sverige) rasade demonstrationer mot Vietnamkriget. Folk brann liksom lite mer då.
• De kunde lyssna på riktigt bra artister: Beatles och Elvis (The King kanske är lite på gränsen, men för mitt författarskap väljer jag att ta upp honom här ändå) för att nämna ett par. Artister som gått till historien.
• En rysk u-båt strandade i Karlskronas skärgård.
• Hippies, Woodstock, marijuana, coola grejer.
• Sverige var först med att släppa porrindustrin fri, och poof, så var “Den Svenska Synden” ett begrepp.

Går man ännu en generation tillbaka blir våra far-, och morföräldrar nästan legendariska. Världskrig (min farfar var stationerad vid gränsen), depressionen, den syndiga jazzen, bara det borde räcka.

Och så har vi alltså nått hit, till oss barn av 80-talet. Vad har vi varit med om? Vi fanns förvisso till när Sovjet föll, men handen på hjärtat, vem fan reflekterade över det då? Vi fanns också till när Bildtregeringen genomförde en massa bra grejer för att avskaffa DDR-Sverige (Kent kommer garanterat kommentera ;) Jag rekommenderar boken Två nötcreme och en moviebox), tillexempel att avskaffa monopolet på TV och radio (utan moderaterna, inget Rix FM, NRJ eller obskyra Viasat-kanaler). Men det minns vi inte heller.
Förvisso har vi spännande grejer going on i världen just nu; Usama vs. Bush och det där. Terrorismen har blivit ett reellt hot efter 9/11, och söker vi en radikal ledstjärna som vår tids motsvarighet till vem nu hippiena lyssnade på så har vi… en lite fet och dåligt påläst dokumentärfilmare från Michigan. Terrorismen är kanske vår tids kalla krig… men ingen tror väl på allvar att det någonsin kommer drabba lilla töntiga Sverige.
Kom igen! Vi är astöntiga! Ingen har det riktigt svårt, vi har ett gäng låtsasdeprimerade fjortisar som lyssnar på Kent och Håkan Hellström och ”verkligen känner igen sig i ångesten” trots att vi aldrig har behövt frukta ett kärnvapenkrig eller leva helt utan välfärd (tänker här främst på Generation pre-X). Vår tids största artister är Britney Spears och möjligtvis Spice Girls. Vem fan kommer komma ihåg dem om 10 år? Vill man vara alternativ kanske man kan lyssna på ”hård” musik. Varför inte Lordi? Ja, visst ja, de var ju Finlands bidrag i schlagerfestivalen i år. Hårt.

Jag vet att jag borde vara tacksam, och det är jag. Vi har getts störst möjligheter hittills, även om vi inte alltid är de bästa på att förvalta dem. Men vi har ju absolut ingenting att svara våra barnbarn när de gnäller om någonting; ”På min tid hade vi inte alls samma lyx som ni! Jag kommer ihåg när det enda vi hade var 28.8-anslutning! Då kunde det ta en timme att ladda hem en låt, det du!”

Catholicism WOW!

Snillet Ron Howards nya film har snart Sverigepremiär (Audrey Tatou som Sophie Neveu var ett rent genidrag, jag undrar dock om Tom Hanks kan pull off Robert Langdon), och därmed är Da Vinci-koden het igen. Discovery Channel surfar på vågen, och svarar med att sända ett par dokumentärer (hittills har jag sett två) om hur nära sanningen Dan Brown egentligen var när han hävdade att alla faktauppgifter om hemliga sällskap, ritualer och sanningen om den Heliga Graal stämde helt överens med verkligheten. Jag har även hört Svenska Kyrkans version, som dock inte övertygade mig nämnvärt (dementi, dementi, dementi).

Innan jag fortsätter min utläggning vill jag sända en varning till er som ännu inte läst boken/sett filmen, och inte vill veta hur det slutar. Surfa vidare, läs något av mina andra inlägg, eller res dig från datorn och ta en kopp kaffe. Eller läs från och med punktlistan nedan.

I boken kommer Robert Langdon (en karaktär som bara måste vara en Indiana Jones-rip) fram till en hel massa häftiga grejer som vi vanliga dödliga inte hade en aning om; han outar ett par religiösa och konstiga små sällskap som säger sig sitta på sanningen, avslöjar en slags katolsk halvarmé bestående av självspäkande munkar, och låter oss i slutet veta Den Otroliga Och Väldigt Omskakande Sanningen Om Jesus Kristus. Han var nämligen gift med Maria Magdalena, de hade barn ihop, och det är hon som egentligen är den Heliga Graal. Hon symboliserar på så sätt ätten efter Jesus, som fortfarande ska finnas kvar och har en skum liten sekt tillsammans. Ett övertygande (tyckte jag) argument av många för detta är att den Heliga Graal tidigare på något av de latinska språken kallas San Greal, och att detta egentligen från början kom sig av en felskrivning; det ska egentligen vara Sang Real, kungligt blod.

Discovery Channels proffsluskare har naturligtvis lyckats falsifiera mycket av vad som hävdas vara faktauppgifter i Da Vinci-koden. Många av de hemliga sällskapen har aldrig existerat, vilket är lite synd tycker jag. Världen hade blivit lite, lite coolare då. Det fanns faktiskt en Priéure de Sion, men det har visat sig vara en bluff, ihopkomponerat av en lite excentrisk fransman under mitten av 1900-talet.
Men mycket har även visat sig vara hyfsat historiskt korrekt:

• Man har bevisat att kyrkan ett par hundra år efter Kristus hade en stor coverup för sig, för att få Jesus att framstå lite heligare, så att säga. En av påvarna, under tiden då Bibeln sammanställdes, skrev en lista över vilka böcker som fick och inte fick vara med, och den listan stämmer till punkt och pricka överens med de böcker som idag utgör Bibeln. Han beordrade något slags team av fixare att göra sig av med de skrifter som inte dög, de skulle i någon slags behållare ställas längs ut på en klippa i nuvarande Egypten.
• På 20-30-talet hittade en egyptisk bonde dessa skrifter. Tyvärr eldade han upp en stor del av dem (för vilket han borde ha stryk), men de som klarade sig har nått forskarna och gjorts offentliga som autentiska, under benämningen Det Gnostiska Evangeliet (min egen översättning, från eng. The Gnostic Gospel). Detta är naturligtvis ingenting Vatikanen ens vill ta i med tång.
• Detta nya evangelium beskriver Jesus och Maria Magdalena väldigt annorlunda än vad vi är vana vid; hon var en av Hans lärjungar, faktiskt den främsta. Hennes roll i gruppen var lite annorlunda än de andras; istället för att ställa frågor och bli undervisad, fungerade hon snarare som en slags assistent - kommenterade läror och svarade på frågor. Jesus älskade henne mer än de andra lärjungarna (och inte älska as in "älska din nästa"), och en 'speciell relation' antyds.
• Brown hävdar att Maria Magdalena efter korsfärstningen flydde med sitt posse till vad som idag är södra Frankrike. Man vet att en grupp kvinnliga flyktingar med ett barn anlände dit från Palestina under den tiden, men man kan inte utan tvivel bevisa att det var Maria Magdalena.
• Åsa Waldau har haft telepatisex med Jesus. Jag har egentligen ingen bra anledning att ta upp det här, men det är en löpsedel jag inte riktigt kan få ur systemet. Men Han kan vara lika dirrty som alla andra ;)

Som kristen har jag lite självhävdad ensamrätt på sista ordet i debatter om kristendom, iallafall bland mina sekulariserade vänner. Och jag är mycket mer bekväm med 'Buddy Jesus' som han beskrivs enligt gnosticismen, än den traditionella läran som kyrkan predikar. Det gnostiska evangeliet beskriver Jesus mer som en vanlig man än som Guds son (Han är fortfarande det, men poängterar att Han är jämlik med sina följeslagare). De läror som beskrivs här handlar mer som spiritualism och andlighet, än gudsfrukan och synd. Jesus är sänd till Jorden snarare som andlig vägledare och rådgivare, än någon slags saviour som ska frälsa oss alla från helvetet, eller vad som numera händer syndare. Visst hade Han lite tips om hur man kunde leva sitt liv och bemöta andra människor, men dessa handlar inte om do's and dont's för att frälsas av någon slags högre makt - snarare om att göra världen lite trevligare för folk i allmänhet, individer i synnerhet.
Ett talande exempel på detta är innebörden av förlåtelse. Kristna får ofta kritik för det konceptet, och jag kan förstå kritikerna; vad ger det mig att hela tiden gå runt och vara vänlig mot människor som behandlar mig illa, och vända andra kinden till hela tiden?
Förklaringen är enkel: Det är inte för någon annans skull du ska förlåta orätt, det är för din egen! Jag har själv en massa grudges gentemot folk i dagsläget, och i realiteten är det bara destruktivt för mig själv. Mina fiender skadas inte av mitt tysta raseri.
Jag har aldrig sagt att det är lätt att förlåta.

De som delar min passion för filmer av Kevin Smith känner igen rubriken och min Buddy Jesus-referens; från den helt geniala filmen Dogma, där Smith presenterar sin egen syn på kristendomen. En väldigt liberal syn, som jag gärna ställer upp på. Gud själv spelas av Alanis Morrisette och har en stark faiblesse för skeeball, den siste sionisten Bethany jobbar på en abortklinik, de två profeterna hon har med sig på sitt uppdrag är haschrökande pundare och till sitt förfogande har hon även Rufus (Chris Rock), den trettonde aposteln som blev censurerad ur Bibeln för att han var svart. Alan Rickman gör en helt underbar tolkning av den bittre ärkeängeln Metatron, 'The voice of God'.
Det är i stort en komedi, men den har sina verkliga djup. Den kan verkligen rekommenderas; man bör ha sett den innan man dör.

Det här är religion för mig. Den är till för att stötta, hjälpa, vägleda och trösta - absolut inte att ingjuta fruktan inför en hämnd i form av helveteseld, eller att hetsa till ett bra liv enbart med den något luddiga frälsningen som morot. Gud har i sanning humor (Dogma-citat nedan), och älskar oss alla, oavsett ursprung, sexuell läggning eller världsåskådning.
När det gäller Jesus och hans relationer till Maria Magdalena kan jag bara kommentera med so what? Om något, gör det Honom ännu lättare att ta till sig som andlig guide och fenomen. Dessutom är det något kyrkan i allmänhet och katolicismen i synnerhet borde göra upp med - det är inte religionen som sådan som historiskt står för kvinnoförtryck, utan ett prästerskap som valt bort obekväma delar, och fortfarande beter sig gräsligt mot grupper de av någon anledning har något emot - jag syftar främst på den nyligen avsvalnade debatten om huruvida gaypar ska kunna välsignas i kristen regi, eller det skrämmande i att det fortfarande existerar kvinnoprästmotståndare.

Kristendom handlar om kärlek. Inte om att lägga en livstid på att försöka nå en luddig gudoms gillande.

Bethany: What's he like?
Metatron: God? Lonely. But funny. He's got a great sense of humor. Take sex for example. There's nothing funnier than the ridiculous faces you people make mid-coitus
(http://www.imdb.com/title/tt0120655/quotes)

The lady is a tramp

Linda Skugge skrev tidigare i år en vilt omdebatterad (ofta i icke-officiella forum) krönika i Expressen om att nu har hon fan helt avsagt sig från feminismen, och hon har en jäkla massa bra argument för det. Naturligtvis har hon fått en massa reaktioner på detta, en personlig favorit är Rebecca, som kommenterar direkt på websidan; "Men att sluta kalla dig feminist..? tycker du män ska ha högra löner än kvinnor? vad hände med det?"
Jag har väl aldrig varit en stor Linda Skugge-fan, men på senare år verkar det som om hon mognat lite, tänkt i andra banor och börjat dra nya slutsatser. Fortfarande lika arg, men det bör hon aldrig göra avkall på, det är ju det som gör hennes krönikor så på pricken och underhållande. Det är lite lättare att lyssna på någon som är arg, I suppose. Hon har iallafall fått en stark revival i mina ögon, en tomboy som inte alls kände sig hemma i Fittstim.
Åter till Rebecca. Det stör mig litegranna att de här "pandatjejerna", som Skugge kallar dem, så enkelt drar slutsatsen att man är en bakåtsträvande kvinnohatare så fort man inte rättar sig i Fi-ledet och tycker att alla män har en kollektiv skuld och blablabla. Det händer att folk frågar mig om jag verkligen vill att vi kvinnor ska ha sämre lön i och med avsaknaden av Y-kromosom, när jag säger att jag inte är feminist, och ibland blir jag fruktansvärt sugen på att svara dem "Jajjemän, och det vet väl alla att Kalle här är bättre på matte, nu ska jag förresten gå och laga middag till min sambo som tittat på fotboll hela dagen". Of course not. Men jag företräder en individualism istället.
Sedan är det intressant att studera exakt vilka kvinnor som har sämre löner än män, i vilka yrken, under vilka arbetsgivare? Jo, tadaa, i den offentliga sektorn! Privata arbetsgivare är långt mer benägna att betala samma lön för samma arbetsinsats än staten. Men, vänta nu, varifrån brukar feminismens yttersta företrädare och barrikadkämpar komma ifrån? Är det inte... vänsterkanten?
Utan tvekan väldigt, väldigt absurt.

Something is rotten in the state of Sweden

Så vad vi svenskar är stuck med är alltså ett gäng vänsterfeminister som protesterar mot sig själva, och ett nytt parti som ganska tydligt visade upp sitt manshatande tryne i mediestormen runt bildandet. Jag vill minnas att jag sett footage från första stämman, där fyra extremt arga tonårstjejer (de såg ut så iallafall) sjöng en liten rap-vers a capella om hur mycket det hatade män i största allmänhet och på våldsamt manér gärna vill tillfoga dem skada (jag tror den började "Kille, kille, jävla man", nånting om att här kommer en tjej som "hatar dig så mycket" och avlslutades med "slita dig i stycken". Nån mer som känner igen det här?). Lite obehagligt, tycker jag.
Och så har vi ju allas vår Tiina Rosenberg. Låt mig sväva ut; sedan jag var liten har de stora lärosätena i Sverige, Uppsala och Lund, stått för någonting genuint, för öppenhet och för vetenskap, för den rena kunskapen och för något beständigt, något att se upp till. Sedan jag blev antagen har jag känt en stolthet och en tacksamhet för att jag gavs möjligheten att vara en del av detta. Så jag blev fruktansvärt besviken när jag nåddes av nyheterna att Tiina Rosenberg skulle ges ett professorskap här vid Lunds Universitet, närmare bestämt vid Centrum för Genusvetenskap (att det bara finns är absurt i sig).
Rosenberg är ett kapitel för sig. Det är allmänt känt att hon är manshatare och ganska militant sådan. Det känns vetenskapligt. Och i största allmänhet tycker jag hon är lite obehaglig. Hellre Schyman, vilken dag som helst.
En fråga jag ofta slås av och har bollat bland mina bekanta (de brukar oftast tro att jag skämtar, men jag är ytterst allvarlig) är denna: Om man nu hatar män så mycket, och trivs i andra kvinnors sällskap, faktiskt har gjort sig en hel karriär på att hylla kvinnligheten... varför väljer man då att se ut som en man?

Feministdebatten har i vilket fall som helst helt spårat ur. Och dem man bör skylla på är inga andra än feministerna själva. Så kallade 'vanliga människor' som mig själv blir vettskrämda av Fi's militanta retorik. Det är inte så det ska vara. Nog är något snett i samhället alltid, och det vanligaste brukar vara att skylla det på antingen män eller borgerligheten, men är det inte dags att göra det lite svårare för dem?
Som moderat och därmed influerad av liberalismen ser jag hellre till en med individuell approach. Det finns män som är diskriminerade också.

Feminismen startade i och med Simone de Beauvoir's La Deuxième Sexe (Det andra könet), händar de flesta. Principerna är filosofiskt komplicerade, men hon menade helt kort att ingen kan tilldelas frihet. Kvoteringar fanns garanterat inte i femtiotalets Paris, men hade de Beauvoir levt idag hade hon protesterat mot dem å det bestämdaste. Och ändå är det detta verk dagens feminister brukar vifta med från talarstolar. Har de ens läst det?

Jag kan tänka mig att kalla mig feminist först när det förknippas med dess ursprungsform, de Beauvoirfeminismen. Men i dagens debatt finns inte ett spår kvar av La Deuxième Sexe.
Tills det kommer tillbaka tänker jag inte lyfta ett finger för att stödja feministernas kamp.