En stilla reflektion

Det här är mest en trött måndagsbetraktelse. Men nog så viktig. Och känns faktiskt lite relevant nu när man sitter på kontoret och jobbar, trots att det är Valborg.

Arbete handlar ju om förädling och att genom sin tid och sin ansträngning skapa ett mervärde. I mitt fall pitcha så bra att kunden köper mer och pengar byter ägare i större omfång, i verkstadsarbetarens fall att förädla materialet till något användbart, och så vidare och så vidare.
Så då undrar jag - är inte dessa Cityutdelare på stan rent kontraproduktiva? Varje morgon får man fäkta sig igenom en strid ström av värdelösa gratistidningar i horder runt centralstationerna. Ett vänligt men bestämt "Nej tack!" är mitt mantra jag måste upprepa flera gånger innan jag är förbi dem i Lund, för att möta dem igen i Malmö.
Idag var bara City ute, utdelaren dök mycket glatt på mig på Lund C - han hade visst spottat mig som exakt sin målgrupp en bit innan jag kom i närheten. Även han fick ett "Nej tack" - sen gick det upp för mig att just idag ville jag ju faktiskt ha en City! Varannan måndag skriver Anders Johansson krönika och det är bara då det är intressant. Och att den här måndagen var just en sådan hade vi diskuterat redan i helgen.
Rent pavloviskt hade jag alltså tackat nej, bara för att jag hatar att bli pådykt när jag är trött och hängig om morgonarna (eventuella paralleller till mitt eget yrke undanbedes). Men hade det stått en såndär lådliknande monter nånstans längs min väg hade jag plockat en tidning där! Ergo - gratistidningsutdelare är faktiskt kontraproduktiva. V.s.v. och allt det där. Dåligt för nationalekonomin. Men lite bra för någon med mitt yrke - det finns nån som är mer illa omtyckt.

Iallafall. Jobba en timme till, sedan hoppas att vädret vänder (i skrivande stund har det precis mulnat till lite över Malmö).

Vi ses vid elden ikväll!

Ny folkpartiledare?

Så fick Leijonborg till sist avgå som Folkpartiledare. Det var nog lika bra - precis som med Person efter valet känns det som om han gjort sitt för rikspolitiken. Och dessutom var det nog fler än jag som tröttnade på att han i varje valrörelse envisades med att utropa sig själv till statsministerkandidat.

Mest intressant i politiken just nu är såklart vem som blir hans efterträdare. Tyvärr står det mellan "militärfolkpartisterna" och socialliberalerna (för alla partier med lite självaktning these days måste ju ha iallafall två starka falanger) - man kan fråga sig vad som hänt med den klassiska högerliberalismen. Att unga liberaler numera leds av Federly och Wykman är ingen nyhet, men när man letar sig ut ur ungdomsförbunden är det bevisligen inte PK längre.

Favoriterna heter Jan Björklund och Cecilia Malmström. Den senare är i skrivande stund EU-minister, och har mycket bred internationell erfarenhet. Och jag måste säga att jag gillade hennes tilltag för en tid sedan, då hon samlade namnunderskrifter för att stänga EU-parlamentets filial i Strasbourg!

Men jag måste säga att min icke-existerande röst går till Björklund. Som skolminister och tidigare skolborgarråd i Stockholm har han profilerat sig tydligt genom att jobba för en skola med striktare regler och större krav, och ställer sig tydligt mot vad han kallar "socialdemokraternas flumskola". Han står för en politik som känns närmre väljarna, och har god erfarenhet av inrikespolitik, vilket inte kan sägas om Malmström. Dessutom har han en bredare folklig förankring - med Malmströms akademikerbakgrund kan det bli svårt att nå samma vidd.

Oavsett hur det slutar hoppas jag att Fp lärt sig av andras misstag och ser till att utse en ny partiledare snabbt, smidigt och utan mediala utspel eller utrymme för spekulationer. Som en del i alliansen är de redan rejält försvagade.

Andra bloggar om: Folkpartiet, Lars Leijonborg, Jan Björklund, Cecilia Malmström, Federley, Wykman, ideologi, socialliberal, militär

Kampanjsäsong

Vår i luften, det kan bara betyda en sak - ungdomsförbunden drar igång sina vårkampanjer!

MUF har ett bra tema, men det känns lite oinnovativt. Temat är "Jag kan själv" och de har en lätt osexig kampanjsajt här. Idén bakom är förstås den om frihet - att utöka individens frihet och i så stor mån som möjligt inskränka på politikers makt. Det är inte så dumt rent ideologiskt, en viktig del av liberalismen är den negativa frihetsdefinitionen. Men är kidsen sugna på idédebatt?

SSU kör vidare på temat "är du inte vänster kan du inte vara miljövän" med sin 2087-kampanj. Nästan så jag vågar drista mig till att hävda att den är avskyvärd. Skrämseltaktik har alltid varit sossarnas främsta kampanjmedel - medan vi på borgerligt håll lägger fram idéer om vad vi vill åstadkomma med en optimistisk framtidssyn, är sossarna kvar i "röstar ni inte på oss går det åt helvete"-hjulspåren. Jäkla neggon. Kom med på en MUF-stämma nån gång och upplev lite glada människor, lite glitter och lite glam!

CUF tar upp en jäkligt intressant fråga - globalisering och u-land vs. i-land. Och de gör det ur ett perspektiv som torde göra Johan Norberg stolt. U-Shoppingkampanjen är en nära runner up i kampen om gymnasisternas uppmärksamhet. Kapitalism äger, frågan är bara om de kan leverera det snyggt och enkelt utan att krångla in sig i resonemangen, som lätt blir komplicerade.

Men bäst i vår är utan tvekan KDU. Kampanjen A Non-Facking Generation är aktuell, fräsch och jäkligt överraskande - ungdomsförbunden är mer höger än sina moderpartier, även i konservativa led. Kristdemokraterna är förbannade, men Ella Bohlin kör sitt race. Och så är det alltid lite uppfrächande med en kampanj som inte baserar sig på idéer som kan te sig lite luddiga för målgruppen, utan en ren sakfråga med god ideologisk grund. De är inte nyliberaler än, men på god väg =)

Andra bloggar om: Kampanj, MUF, SSU, CUF, KDU, A Non Facking Generation, globalisering, kapitalism, liberal, konservativ

Death of a Salesman

Att försöka klämma in Shakespeare och Vin Diesel i ett och samma blogginlägg är svårare än det ser ut. Så jag nöjde mig med rubriken.

Igår satt jag och såg Boiler Room medan jag kurerade min skojiga förkylning. En bra film om riktigt, riktigt onda telefon-försäljare (på mitt kontor säljar vi Telia, inte riktigt lika ondskefullt).

Jag blev glatt överraskad över att den var ganska verklighetstrogen, iallafall i själva säljdelarna. Samma snack, samma terminologi (med leads, pitch, closing...), samma känsla så att säga. En lightvariant av den stämningen råder på varje framgångsrikt callcenter.

Jag kan rekommendera alla att se den. Dels ur den synpunkten att det är bra att veta att de säljare som ringer och är som mest entusiastiska befinner sig mitt i vad som nästan ser ut som kaos. Dels för att den är en riktigt bra handling även utanför detaljerna. Och dels för att den är intressant med en film där Vin Diesel, förutom huvudpersonen Giovanni Ribisi (den där killen som man sett överallt men aldrig kommer ihåg vad han heter), framstår som mest human.

Andra bloggar om: Vin Diesel, Boiler Room, telefonförsäljare, telemarketing, Telia

Debatten på sistonde

Sådärja. Nu har jag installerat mig på nya kontoret, lärt mig hur man använder dialern och var man får tag i gott kaffe, så nu lugnar livet förhoppningsvis ner sig lite. Mitt vanliga helgsällskap har dessutom åkt till Gotland för timmar av skojiga förhandlingar och plenisalar, så helgen tänker jag ägna åt att försöka besegra min sprillans nya förkylning.

Lite medialt intressanta saker har jag dock ägnat mig åt på sista tiden - bland annat varit och sett 300. Kanske jag är en såndär som torskar på effekter och smetiga klyschor, men jag gillade den. Efteråt fördes långa debatter om rimligheten och den historiska korrektheten i filmen, men å andra sidan är det ingen som sagt att den ska vara särskilt sanningsenlig heller.
Men självklart har någon blivit kränkt. Jag orkar inte ens länka, en enkel googling kan leta reda på hundratals bloggar och artiklar om hur arga alla är. Jag har läst några av dessa och jag måste säga att jag inte förstår. Förlåt, jag kanske är korkad eller oempatisk, men jag försökte faktiskt! Jag försökte tänka mig att en big-shot från Hollywood gjorde en film om de skandinaviska vikingarna och deras löften om träldom och gruppvåldtäkter, medan en lite romersk (eller något) falang får mer hjältestatus för varje minut av dataanimerad slow-motion i form av ett territoriellt försvar som går. Men... njah. Chansen är nog större att jag suttit i en plyschsoffa överst på Röda Kvarn och ätit popcorn för glatta livet och älskat varje smetig körlinje i soundtracket.
Men det är ju så lätt att skaffa sig lite löpsedlar nu för tiden...

Lite mer lokalt i tid och rum brinner Rosengård. Politiker och samhällsdebattörer river sig i huvudet och utagerande kids eldar upp det mesta som kommer i deras väg.
Själv har jag aldrig varit där, men det luktar misslyckad integrationspolitik undertecknat sosseriet lång väg.

Och för att återknyta till löpsedlarna fick jag nyligen veta att det där med att bli utvisad för fult spel i fotboll har att göra med om man lyckas ta bollen för sin motspelare eller inte, och det står i de officiella reglerna. Jag tänkte jag skulle rasa, men blev påmind om att löpsedeln

OKÄND KVINNA
från Lund
R A S A R

över fotbollsregler

inte är så spännande. Jag får helt enkelt bli kändis först. Sen får min kamp mot fotbollssverige ta vid.

Ny budget, denna gång levererad av en borgerlig finansminister som ser ut lite som Penn Jilette (och det gillar vi).




Klart det blir ett jävla liv. Sossarna kommer dock inte med något nytt, och från ekonomernas håll viftas det friskt med excelkalkyler och diverse kvasiintellektuella uttalanden om räntor. "Ökade klyftor" är väl inget annat än att rycka på axlarna åt. Fast allt jag har att säga har Bloggen Bent redan sagt, så jag hänvisar dit.



Andra bloggar om: 300, Rosengård, budget, Anders Borg, fotboll

Absence

Jo, jag tänkte väl mest förklara var jag varit hela tiden, mitt bloggande har ju legat nere ett bra tag nu.

Jag har haft häcken full. Jobbat för mycket för för lite, och gjort mitt yttersta för att försöka ta mig ur det. Jag har njutit av finkultur, skräpkultur och andra saker som egentligen inte är nyttiga. Jag har träffat människor jag tycker om och testat på det här med att vara någons flickvän. Jag har bekämpat granbarkborrar och anställningsintervjuer. Inte alltid vunnit, dock.

Och äntligen är det påsk. Jag ska åka hem en vecka, och jobba på gården och träffa folk jag saknat, och allt annat man gör som hemvändare. Det svåra är bara att hålla uppe stilen - den där världsvana stilen jag är så dålig på att fejka, som annars borde komma naturligt när man bott i/nära rikets tredje största stad i snart två år.

Blogguppehållet kommer nog hålla i sig, i varje fall över påskhelgen. Men tills nästa gång; live well and immoral!