Raven tipsar: Optimal utekväll i Göteborg

Trots att jag inte varit ute chockerande mycket i Göteborg, går det snabbt att hitta små guldkorn och favoriter i city, och få en riktigt bra utekväll för relativt små medel.

Märk dock att den här rundan är anpassad för att slippa undan högljudda klubbar med kass musik och allt för många "Döööö! Avvenyyyyyn!" när man vill chilla, dricka något gott och/eller billigt i en trevlig miljö. 

Vi börjar i regel på SoHo vid Kungsportsplatsen, i ena änden av Avenyn. En väldigt trevlig winebar med riktigt goda viner i alla prisklasser och smaker. Hemsidan visar många exempel på den rustika och smakfullt nedtonade inredningen, och musiken (som också finns på hemsidan) är skön loungejazz i bakgrunden. Här fann jag senast Cline Cellar Zinfandel, som jag ämnar återkomma till ganska ofta! 

Om man fortfarande är inne på att sitta bekvämt och bara hänga kan man sedan gå en bit upp längs Avenyn och hitta Berså. Senare på kvällen blir det en hipp klubb, men om det ännu är rätt tidigt kan man slå sig ner på glasverandan med utsikt över älven, med en isish coffee om vintern eller ett glas rosé på sommaren. Inredningen är New York-häftig med mycket färger, ljuseffekter och blandade stilar, och det lyckas riktigt bra. När kvällen börjar är musiken fortfarande blandad och lagom hög, men är man som jag kan det vara bra att ta sig vidare hyfsat tidigt. 

Nästa anhalt får inte missas när man är i Göteborg; Diamond Dogs (bild stulen från En hemsida). En riktigt schysst rockbar med ännu schysstare happy hour, två helt okej öl för 60 spänn fram till 23. Stämningen är alltid bra och musiken är gammal rock i stil med Kiss, AC/DC och Billy Idol, bladant med modernare U2 och The Killers. Här brukar iallafall jag bli sittandes ganska länge (tack Adam G för tipset!). 

Som avslutning fick det senast bli Bishops Arms på Park Aveny, längst upp på Kungsportsavenyn. Leta dig längst in till det lilla "biblioteket" med mysiga skinnfåtöljer, ta en avslappnad öl och diskutera svåra filosofiska saker. 

Vi ses där!

Miloo.se

Det är inte ofta jag och Stefan går ut på "hippa" ställen. Vi brukar föredra något hyfsat lugnt ställe med bra utbud i öl och vin. Men ibland händer det ändå att vi finner oss på Kulturkrogen, som bevisligen är hippt (vi orkar med det tills de börjar spela fruktansvärt hög dansmusik, då blir det Bishops istället). Jag gillar ändå lokalen, servicen och atmosfären. Och så är jag på förstanamnsbasis med krögaren, då känner man sig lite VIP. 

Men nästan varenda gång har vi fått en kamera i ansiktet av en vimmelfotograf från Miloo.se. Linslus som man är tackar jag aldrig nej, men nu tänkte jag att det var dags att kolla in vad som egentligen finns där ute. Här är resultatet: 

Här hade vi varit på findejt med teaterbesök, det är därför vi är totalt överdressade. 

Det här var när jag fått en VIP-inbjudan till premiären av Club Pasha, med gratismat och lyxig inredning. Tom och Leeloo var med, men ville inte synas på bild. 

Det här var inte alls länge sen. Jag träffade Kim, Johan och Patrik på Kulturen för en öl, Stefan gjorde oss sällskap direkt från jobbeventet när han fick höra att Kim var med oss. 

Då kvarstår alltså bara frågan: varför ser man alltid fördjävlig ut på sånahär bilder, men hyfsad när det är nån polare med halvkass mobilkamera som tar dem?

Nyckelord: Vimmelbilder, fest, Kulturen, klubb

Schlageryra -08

Ja, nyårslöftet gick ju ut på att vara lite mer öppen för saker och ting, och inte avfärda dem för att de var mainstream eller något sådant som jag tidigare inte velat beblanda mig med för att jag inte tyckt de varit "min grej" (utan att testa först).

Så igår var det alltså dags för schlagerfestival, den svenska finalen. I och med att sambon spenderat helgen på lyxkonferens och jag är nyopererad unnade jag mig att åka hem till föräldrarna i skogen. Lyckligtvis sammanföll detta med att mina bästa vänner också var hemma och hälsade på i Nybro, så de kom över. Den församlade skaran var alltså denna:

Pappa. Status: Ointresserad.
Läste en bok och halvsov under tiden. Couldn't care less.

Mamma. Status: Aktivist
Bakgrundsstoryn lyder som följer; Mamma älskar Rix Morronzoo, RixFM's morgonradio, där Gert Fylking är en av tre programledare. Hon hävdade starkt att Gerts kommentar om Carola kostat henne en finalplats ett par veckor tidigare. Under veckan som gått har Gert haft i uppdrag att få Christer Sjögren till Belgrad, med alla till buds stående medel. Bland annat hade han tryckt upp t-shirts, men skrivit fel, med resultatet att det stod "Christer till Bagdad" på alla. Mamma hoppades iallafall att Gert skulle ha tillräcklig makt över svenska folket för att faktiskt genomföra detta. Själv såg hon det som lite civil olydnad, en slags revolt mot hela schlagergrejen. Och röstade fem gånger, på Christer.

Tom. Status: Schlagerbög
Tom Johanneson har under många år levt ett dubbelliv. För att dölja sin perversion har han tvingats ut på den yttersta motstående kanten, med metal, tatueringar och piercings. I hemlighet har han försökt få utlopp för sitt stora schlagerintresse med en ABBA-plansch på insidan av garderobsdörren, och Never let it go varvat med Take me to your heaven i mp3-spelaren.
Men trogen sitt dubbelspel hejade han igår på Nordman, med en halvtaskig motivering om att den enda dansaren faktiskt gjorde en betydelsefull balett, och knappt hörbart mummel om Lordi.

Leeloo. Status: Begeistrad
Leeloo har en underbar egenskap som går ut på att hon är öppen för det mesta på ett sätt som vi andra bara kan drömma om. Hon gillade nog det mesta, sa inte mycket kritiskt (förutom att Sibels klänning var konstig som var kort fram och hade släp bak), och drog slugt godisskålen närmre sig under kvällen. Men hon är inte så positiv att hon kan gå med på att gilla Christer Sjögren, där gick nog fan gränsen.

Raven. Status: Newbie
Som helt ny i sammanhanget var jag så öppen jag bara kunde. Inte ens jag kunde hitta något positivt i Sjögrens I love Europe, utan satt mest och gapade åt de katastrofala dansarna. Annars kom jag mest med putslustiga kommentarer om klädsel, samtidigt som jag påade min schlagerfest. Mer om denna nedan.

Mitt omdöme lyder väl så här: Fel låt vann, men rätt låt segrade. Charlotte Perelli hade en intetsägande låt som vi hört tusen gånger förut, men det är nog det som går hem i Belgrad. Hon är ju ändå vansinnigt glammig, lite osvenskt på ett härligt sätt.
Balladerna höll jag på att spy på. Sanna Nielsen och Sibel är bra artister, men smäktande ballader är verkligen inte min grej.
Nordman visade inte helt otippat på noll förnyelse, så det har vi redan sett förr.
BWO kommer för alltid ha en viss homoerotisk stämning över sig, vilket väl inte för sig är negativt, men under närbilderna på Alexander Bard såg det ut som om han höll på att drunkna i ett skumbad. Vi kan det där nu, hur länge ska man egentligen kunna hitta nya chock-designers?

Omnämnande måste bara ges Maia Hirasawa, som gjorde en fantastisk tolkning av förra årets The worrying kind, med lite Björk i rösten. Fantastiskt!

Av bidragen hejade jag på Rongedal. Kanske inte så schlager. Nån nöjesvetare i Aftonbladet tyckte det var för käckt, och det är nog sant. Men det var en låt som gjorde en glad på ett sprudlande sätt, med precis lagom mycket Mika-flirt. Och så är det något med tvillingar som gör mig... ja, hrrm.

Och så schlagerfesten. När Europafinalen går blir det fest här. Klädsel ska vara glittrig och vulgär, och en och annan medtagen vinflaska uppskattas. I gengäld lovar jag drag, vackra människor och champagne! 24 maj är det som gäller, skaffa VIP-biljett genom att höra av dig NU!

Här är iallafall de käcka, men underbara Rongedal:



- Raven, er orädda reporter bland omotiverade tonartshöjningar

SciFi-nördande

Det händer att sambon kallar mig nörd, och att jag fräser något om att så verkligen inte är fallet. Bara för att man tycker om att snöa in på grafikkort och att koppla ihop precis allt hemma som är smartare än brödrosten, samt olägligt nog pluggar till civilingenjör, är man ohjälpligt nörd menar han, utan mitt medhåll. Och man kan bevisligen inte få minuspoäng i nördighet i och med bilintresse och jägarexamen.

Fast härom veckan blev jag väl överbevisad med råge. När TV4 började köra trailers om nya kanalen TV4 Science Fiction började munnen vattnas på oss båda. Själv utnyttjade jag tillfället att genast dra ett beslut om digital-TV-abonnemang ur min tvekande roomie, som i stort sett på stående fot gick med på ett Viasat Guld-abonnemang via bredbandet, och ringde Bredbandsbolaget. Vi har varit stolta innehavare av 45 nya fina kanaler med perfekt bild i lite mer än en vecka nu.

Vi har alltså kunnat fastslå att nya kanalen kommer distribueras av Viasat. Lyckan är enorm. Tidigare har jag behövt få min fix genom att försöka hålla mig hemma mitt på dagen när TV6 kör Star Trek: The Next Generation, men det är i regel svårt att åstadkomma. Och det känns väl tungt att ladda hem en hel serie eller köpa en svindyr DVD-box (även om jag har dreglat över Next Generation-boxen på Videomix tidigare).

Problemet är väl allt man missar. Om SciFi kommer fungera som t.ex TV4 Fakta, och börja sända först 15.00, kan det gå an. Annars måste jag nog begära flextid och försumma föreläsningar. Eller lägga en halv förmögenhet på inspelningsbara media och säga upp kontakten med omvärlden på helgerna.

E24 har iallafall fastslagit att det hela är en snäv, men bra affärsidé. Och kanske, kanske, kan det bli moderiktigt med Starfleetuniform i baren.

För att knyta an till inläggets början, kan väl bara sägas att Stefan nog kan sägas ha rätt i vår tvist. Jag är inte bara nörd, jag är fanimig Trekkie.