Universella språk

Universitetsfolk pratar ofta lyriskt om matematik som ett "universellt språk". Att vi (läs: mänskligheten) lärt oss behärska det i takt med att vi lärt oss mer om världen omkring oss i naturvetenskapliga termer. Om vi kan uttrycka ett händelseförlopp eller ett fenomen i naturen i form av en ekvation kan vi förutbestämma en liten bit av framtiden, med precis så stor säkerhet som våra indata.

Men att studera matematik öppnar för frågor på en filosofisk nivå. Finns det någon matematiker därute som fångat matematikens essens? Och vissa modeller brakar sönder när man funderar på dem i ett vidare perspektiv, och försöker tillämpa dem rent filosofiskt. Om en funktion beskriver hur x förändrar y, kan dess derivata tala om för oss med vilken hastighet x förändrar y. Men derivatan innebär också att man successivt tar bort tidsperspektivet för att få ännu en kurva att luta. Och eftersom hastigheten är en funktion av tiden, kan ingen hastighet existera utan tid. Och vips, så har hela derivatabegreppet försvunnit i ett moln av logik.

Samma sak med komplexa tal. De dyker ständigt upp i elläran, hävdar mina bekanta från E-sektionen, blivande civilingenjörer i elektroteknik. Jaha? Vad kan någon, aldrig så lärd, professor då lära er om ellärans essens, om de hela tiden behandlar ett matematiskt uttryck som ingen vet vad det är? Vi kan använda, analysera, vrida och vända på ett komplext tal, men det finns inte en matematiker i världen som kan informera mig om vad ett sådant verkligen är. För ingen vet. I andragradsekvationslösningar dök hela tiden kvadratroten ur -1 upp, och eftersom det inte är definierbart, det inte finns, valde man helt enkelt att kalla ovanstående uttryck för i, och hoppades att man slätat över det hela.
Och om ett tal som beskriver roten ur -1 inte finns, men det ändå hela tiden dyker upp i en så praktisk och handfast vetenskap som ellära, vad säger det oss då om vad vi egentligen vet om elläran? Eller, mina fråga återigen, matematiken?

Ju mer jag tänker på det, desto fler exempel hittar jag i olika vetenskaper. Vi räknar med atomtal, bygger kärnkraftverk och beundrar det vackra sambandet E=mc^2, men ingen har en aning om energins essens, vad det egentligen är. Materia är energi, och materia kan därför enkelt omvandlas till lite mer 'handfast' energi (tänk dig ett vedträ på brasan), men sen då? Lampan över min soffa fungerar eftersom elektroner pressas genom glödtråden, vilket på ett friktionsliknande sätt får alltsammans att sända ut energi i form av ljus och värme. Men hur det verkligen går till finns det ingen som vet.

Jag satt och dumläste en fånig text, någon gång under mitt tredje år på gymnasiet, i en liten inforuta i min mattebok. Författaren hävdade med största entusiasm och iver att matematiken är universell (låter som en klyscha vid det här laget), och att om vi någon gång stöter på intelligent liv i universum, skulle vi möjligtvis kunna initiera kommunikation genom att rita en cirkel, markera sambandet mellan omkretsen och radien, och rita vår symbol för pi, följt av 3,14158...
Hm. Ja, alla högre stående kulturer bör känna till, och ha en motsvarighet till pi. Och de borde väl överensstämma (när man väl orkat omvandla talbaser och allt). Men sen då? Är verkligen matematiken så universell, eller har vi 'uppfunnit' den? Är det inte så att vi inom matematiken sökt metoder för att beskriva världen runt oss, och utökat den när vi sett ett nytt fenomen? Vi har byggt nya metoder på gamla, och använt av oss samma gamla metoder för att logiskt bevisa våra nya landvinningar, när inte ens de gamla metoderna håller för en filosofiskt logisk granskning? Och kan vi till hundra procent lita på att våra tekniska beräkningar håller, om vi inte ens vet vad i är för något?

Vi kan omvandla matematiken till att beskriva i stort sett vad som helst, och vi kan presentera ekvationer i underbart vackra fraktalmönster (sök på Mandelbrot på Google, till exempel). Matematiken är sannerligen vacker, det kan jag aldrig säga emot.
Men beskriver den världen helt korrekt? Och om man svarar 'ja' på den frågan måste den omformuleras; förstår vi alltid våra egna resultat? Finns det kanske något mer, något som vi inte förmår se? Eller, för att ta diskussionen till ännu ett plan; är tre rumsdimensioner ett faktum eller ett state of mind?

Och slutligen, kärnan i mitt resonemang, och frågan vars svar jag aldrig kommer sluta söka;
Vari ligger sanningen?

Idiocracy

Ibland säger folk att jag är allt för cynisk, elak eller bara dum. Att jag tappat tron på mänskligheten, har för mycket förutfattade meningar och är allt för kritisk till samhället och alla sociala strukturer. Må så vara.
Jag hävdar ibland att allmänheten är lättledda idioter, att socialismen fungerar bra för att folk inte orkar eller är smarta nog att göra sina egna val eller tänka för sig själva. Mina motståndare brukar bli arga, skaka på huvudet, predika för mig, eller helt enkelt ignorera mig tills jag slutar.
Well, mina kära motdebattörer, jag har en liten historia jag vill berätta för er. Må vara att den känns poänglös för det mesta, men jag lovar att jag har ett syfte med det hela.

Kejsar Xenus rensning

För ungefär 75 miljoner år sedan fanns, i den här delen av vår galax, en högt utvecklad civilisation och ett rike som sträckte sig över 76 planeter. Detta rike hade kunnat blomstra, men på grund av grav överbefolkning (i snitt 178 miljarder för många) fanns stora sociala problem. Men den ondskefulle (får man anta) kejsar Xenu löste problemet - han kallade till skatteskrivning. Väl där lät han sina styrkor övermanna 13,5 trillioner invånare, injicerade dem med en blandning av alkohol och glykol, och frös ner dem. Han lät sedan sina rymdskepp (som var på pricken lika dagens DC8'or, fast med jetmotorer istället för propellrar) flyga de nedfrusta... öhm... varelserna till Jorden (på den tiden mer känt i galaxen som Teegeeack), för att dumpas i vulkaner på Kanarieöarna och Hawaii, och för att verkligen säkerställa sin plan, dumpade han en vätebomb i vardera vulkan.
De forna invånarna var nu döda, men Xenu hade ännu inte fullbordat sitt uppdrag. I atmosfären placerade han ut andefångare, skapade för att, som namnet antyder, fånga in de döda varelsernas själar. De fungerade hur bra som helst, medan själarna blåstes runt av atomvinden fastnade de i själfångarna som flugor på flugpapper.
De togs sedan till något som påminde om en stor biograf, och fick i åtskilliga dagar se 3-D bilder, som syftade till att hjärntvätta dem. De började tro på, och ta för sant, uppdiktade lögner om allt som idag styr vårt samhälle, inklusive religion. Det var här idéer om Buddha, Gud, Allah, Jesus och alla de där först implementerades.
Syftet med denna hjärntvätt var att Xenu inte ville ha några problem av dessa andar i framtiden, och på det här sättet kunde han se till att de stannade där de var.
När filmerna var slut släpptes själarna ut, och bodde på Jorden i små grupper om ett par tusen, tills människan började befolka planeten i allt större utsträckning. Andarna började fästa sig vid våra kroppar och själar, och idag har alla dessa själar satt sig fast på någon på jorden, i snitt runt 2000 sådana per person. Detta är orsaken till den "falska verklighet" som nästan alla på Jorden upplever, och roten till allt som inte är lycka. De enda som inte lider av detta är några få som lyckats identifiera problemet, och genom avancerade metoder lyckats göra sig av med sina andar.

Så, vaddå då?

Jo, jag vet att det låter som halvkass science fiction. Och alltsammans är faktiskt berättat av en hyfsat berömd sci/fi-författare - L. Ron Hubbard. Hubbard är dock inte mest berömd för sina skönlitterära verk, utan för att han under 60-talet startade vad jag helst kallar en sekt - Scientologkyrkan. Och - get this - det här ovanstående är deras "core belief", kärnan i allt vad de tror på.
Som ni kanske känner till så får man inte veta allt på en gång. Först krävs en massa stålar, en massa kurser och en massa lärdomar man måste tagit till sig, innan man kan "uppgraderas" till nästa nivå. Och det är en jäkla massa nivåer. Det här, min lilla story ovan, får man inte veta förrän man nått en viss, ganska hög, nivå. Och jag kan väl i och för sig tänka mig att när man väl kommit dit ät man redan bra hjärntvättad. Anledningen till att man inte får veta det med en gång är enligt Scientologerna att om man får veta detta innan man kommit tillräckligt långt i sin "utveckling" så kan man dö (man kan utveckla pneumonia läste jag på en amerikansk sajt, och slår man upp det betyder det visst lunginflammation... antingen är det hela bara kanondumt, eller så behöver jag en ny ordbok).

Slutsats

Alltsammans är helt klart en money-making scheme. Och det exempel jag helst viftar med när jag vill påpeka att folk är dumma i huvudet. För hey, de är ändå ganska många.
Och ja, jag är övertygad om att det är det här som gäller (den ovanstående lilla trossatsen). Jag har sett samma story på ganska många sidor på Internet och i andra källor.

Så min enda sammanfattning är: folk är dumma i huvudet. Kolla gärna in mina källor, underhållande, skrämmande och intressant.


Källor:
http://www.cs.cmu.edu/~dst/OTIII/minton-essay.txt
http://www.lisamcpherson.org/
http://www.suppressiveperson.org/
http://www.truthaboutscientology.com/
http://www.xenu.net

Skönhet, religion och kosmos

Om hur en tågresa väcker starka filosofiska resonemang, hur ett kort stycke musik kan beröra en på djupet, samt ett trevande försök att, med Operan som tema, väcka diskussion runt hela poängen med livet, universum och allting.

Overture

Helgen som har gått har jag hälsat på hemma i Nybro igen. På tåget upp hade jag stor nytta av min älskade Mp3-spelare (eftersom ljudet av små barn retar gallfeber på mig, jag vet att jag är omänsklig), vilken jag den här gången hade fyllt med den sedvanliga blandningen av musik från alla möjliga genrer, med tonvikt på metal (förstås). Bland allt detta hade jag av misstag fått med ett operastycke, Nessun Dorma, librettot ur Turandot (om jag inte missminner mig). Föga intresserad lyssnade jag ändå igenom den, och världen utanför mig försvann helt och hållet. Precis just då var det det vackraste jag någonsin hört, bland de underbara tonerna fanns gränslös passion, och man behövde inte kunna italienska för att känna kompositörens smärta.
Kören, stråkarna och solisten krossade mitt hjärta fullständigt. Någonting inom mig dog, och återföddes som något lite bättre, lite vackrare.
Needless to say, jag satte stycket på repeat, och med detta mästerverk som mitt tema började jag filosofera på allvar.

Första akten: Att förena materialism med andlighet

I dagens samhälle har du alla möjligheter att skräddarsy hela ditt liv efter dina preferenser. Vill du ha ett välbetalt jobb kan det vara idé att skaffa en solid utbildning, vill du hellre ha mer tid för familj och fritid kan du välja en mindre krävande karriär. Men i slutändan handlar allt om att jaga njutning, skönhet och välmående. Många säger att vår värld idag är alltför materialistisk, och att vi helt tappat vår andlighet. För, let's face it, vem som helt kan klara sig på en månatlig summa runt existensminimum in terms of ren överlevnad. Men de flesta av oss jagar ändå högre lön och mer fritt kapital i privatekonomin.
Ofta hävdas, som tidigare påpekat, att denna kapitalhets är fel sätt att leva och att vi tappat våra "rätta", lite mer abstrakta värderingar (Gudstro, tillit till vad för högre makt man nu än vill hänvisa till). Dock vill jag motsätta mig dessa argument, och jag tänker göra det både på ett andligt och ett filosofiskt plan.
En direkt konsekvens av mina motståndares argument är att pengar och kapital för oss fullblodskapitalister skulle vara något intrinsikalt*, vilket jag i ärlighetens namn inte tror någon av dem har tänkt på. Ingen ser pengar som den direkta källan till lycka, utan definierar snarare kapital som en instrumental* faktor. Har vi mycket pengar kan vi välja att spendera dem på vad vi än önskar, vad som än får oss att må bra, och det är först där vi börjar närma oss den intrinsikala faktorn.
Men för att förklara vad det har med andlighet att göra behöver jag nog ta hjälp av buddhistisk filosofi.

Andra akten: Min något modifierade syn på Siddhartas budskap

De flesta som lyckats tillskansa sig en fullständig gymnasieutbildning kan "legenden" om prinsen som en dag lämnade sitt palats för att försöka finna den rätta vägen till ett rikare andligt liv, genom att i flera år späka sig själv och leva som extremfattig. Detta gav honom just ingenting. Insikten kom snarare en dag, då han satte sig ner för att vila under ett fikonträd. Han fann den andliga vägen till nirvana, och blev därmed historiens första Buddha (når man nirvana slipper man återfödas, och det är bra, för världen är skit, menar buddhisterna enligt tradition). Varför han alltid avbildas som gravt överviktig har jag ingen aning om, jag tror det är mycket symbolik där, och jag orkar inte gräva djupare just i det området.
Iallafall. Moderna buddhistiska filosofer menar att sann lycka finns i nuet, och det är det de eftersträvar genom att meditera hela tiden. Det handlar om att finna ro och komma i kontakt med världssjälen (eller vad kristna kallar "den helige ande", på hindu "dharma") genom att "stänga av" vårt logiska tänkande (som enligt ovan nämnda filosofi tar oss från nuet, genom att ständigt föda oro inför framtiden eller ångest inför tidigare händelser och handlingar), och enbart använda våra sinnen utan att analysera vad de säger oss. Det är skitjobbigt, och kräver stor ansträngning, men när man väl varit där ett tag känner man sig genast mer balanserad.

Finale: Ett mästerligt försök att knyta ihop allt det här

Även om man inte orkar försöka meditera sig till lycka och rokänsla, kan andra saker göra det åt en. Vem har inte hört ett vackert klassiskt stycke och inte ens märkt att rum och tid försvunnit en kort stund? Vem försöker inte inreda sitt hem så att det inger ro och en känsla av skönhet?
Vår pengahets beror på en inneboende önskan att kunna omge oss med vackra ting, som därigenom får oss att må bra (och ibland ge oss status, men det är ett helt annat resonemang). Vi kanske inte kan köpa oss den rena lyckan, men vi kan absolut köpa oss välbehag och stimulans. Vår strävan är att stimulera våra sinnen. Så låt oss då få göra det.

*Begreppen intrinsikalt och instrumentalt är filosofiska termer, och handlar i stora drag om den gren inom filosofi som behandlar lycka. Om någonting är instrumentalt är det något som kan användas för att nå lycka, och något intrinsikalt är något som mer direkt är förknippat med lycka, något som rent konkret, i sig, framkallar lycka. Dock menar många filosofer att det enda som är intrinsikalt är själva lyckan, men jag tycker att de redan här har förlorat sig i semantiken (som ju aldrig är tillräcklig).

Raven tipsar

Den här gången hade jag faktiskt inte tänkt vara ett dugg elak eller cynisk. Jag ville bara tipsa om ett gäng riktigt roliga länkar jag snokat fram lite här och där. Enjoy!

Fultal.com - Själv har jag fultal 64, kategori 4 tillsammans med Madeleine Bernadotte, Leif "Loket" Olsson och Bobby Ewing från Dallas. Jag vet inte riktigt om det är bra. Går man dessutom på en teknisk högskola ska man bevisligen tillhöra kategori 2.

Knappnytt - Ja, vad ska man säga? Har du fortfarande inte nån aning om vad Knappnytt är för något, är det hög tid. Det första "avsnittet" finns dock inte där, men kan ses på Hamsterpaj nånstans. Under flashfilmer skulle jag tro. Där finns även DreamHack-specialen. Och förresten, om du ändå är på knapp.nu, så passa på att göra en fin knapp!

Newgrounds - Om du är flashnörd. Skulle du vara det, missa för Guds skull inte Kitten Cannon, under spelportalen.

Ctrl+Alt+Del - "Tragically l337" säger väl allt. Webcomic av gamers, om gamers, för gamers. Och min härliga påminnelse om att det bara är D-sek och riktigt konstiga stoners som orkar med Linux.

Deathgame - Unfortunately, noone can be told what the Deathgame is. You have to see it with your own eyes. Men det kan det vara värt, om du registrerar dig och är med i nästa omgång kan du få the thrill of your life! Själv har jag redan lagt upp strategier och tagit reda på var Erik Rydeman bor, hehehe...

SFFS - Svensk-Finska Församlingen i Sundsvall fortsätter sitt korståg mot syndarna. Ganska flummigt, men väldigt härlig satir.

Yttermera - "Paraplysajt" för en hel mängd satirsajter. Parodier på det mesta, bland annat Amelia, poliser, TV-Shop, resebyråer...

Sådär, det borde hålla en sysselsatt ett par kvällar. Mycket nöje (förutsatt att ni har samma humor som jag...)!

Kvinnor är från Venus, män har ingen aning

Jag läser Cosmopolitan. För att vara tjejtidning är den riktigt bra, tar tydligt ställning mot de sjuka ideal som finns bland unga tjejer, ger bra tips om hur man ska löneförhandla/dricka med måtta/använda en locktång/dejta säkert/etc, och är en ganska bra månatlig glamfaktor. Även studenter behöver lyxa till det ibland.

Jag har även undersökt utbudet "på andra sidan". Vad läser killarna egentligen? Senast jag väntade på en klipping hos min frisör hittade jag en Slitz. Fram till dess var min inställning att jag är helt okej med allting, i enighet med min liberala livsfilosofi. Jag förstår att killar gillar glassiga expon med snygga tjejer, jag är helt okej med det. Men nånstans måste de ju slänga in lite text, så i researchsyfte bläddrade jag mig förbi otaliga sidor med att antal yppiga blondiner, och kollade in allt annat. Bland annat en recension av Land Rovers nyaste Discovery (väldigt manligt, jag förstår), ett antal sidor med de nyaste häftigaste prylarna på marknaden (allt mellan exklusiva klockor och MP3-spelare, till biltillbehör och inredning), nåt öltest och lite sådana där traditionellt grabbiga saker. Visst, fine.
Men så hamnade jag på någon sådandär "Redaktören har ordet"-sida, magasinens motsvarighet till en ledarsida, och där tog det stopp fullständigt. Den väldans intelligenta krönikan inleddes charmigt nog med orden "Analsex har alltid varit en självklarhet för mig." Magplask.

Vid en lite mer vid jämförelse noterar jag att Cosmopolitan i varje nummer har en ganska stor avdelning med artiklar om hur man får relationer och sexliv att fungera. I Slitz har jag aldrig sett något liknande. Inte heller i FHM, Moore eller något annat magasin i kategorin. Kanske har jag fel, möjligtvis har jag missat just de artiklarna eller de numren. Eller kanske är det en bra förklaring till varför män inte har en jäkla aning.

Vad varje ung man bör veta

Jag har träffat många killar under min 'karriär', och även gått till sängs med ett par av dem. Så jag anser mig kunna uttala mig i frågan. Jag har träffat killar ur alla kategorier, players och nördar, snobbar och raggare, moderater och kommunister (och en kristdemokrat, till Kalmars DO's stora nöje). Och få har haft koll på the basics. Så här kommer lite tips som förhoppningsvis kommer göra livet lite bättre för oss tjejer:

• Ring tillbaka. Även om du inte är intresserad. Det är mycket lättare att ta ett "jag är helt enkelt inte intresserad", än att vänta vid telefonen i en vecka. Då blir man bara förbannad i slutändan. Och tyvärr, bollen är för det mesta på din planhalva.
• G-punkten existerar i allra högsta grad! Lär dig var den är, det är okej att fråga. Orientera dig överhuvudtaget.
• Det här borde vara uppenbart, men undrens tid är väl inte förbi (eller nåt); det är mycket stor skillnad på vad tjejer i porrfilmer och tjejer i verkligheten gillar.
• Våra närmaste, vänner och familj, är de trevligaste och roligaste människor du någonsin mött, period. Du kommer inte få några som helst poänger på att göra dig lustig över dem, hur oskyldigt skämt du än kommer med.
• Ring tillbaka, goddammit! I cannot stress this enough.
• Lyssna, och ställ följdfrågor. Prata inte bara om dig själv. Vi lyssnar gärna på det också, men är det inte rimligt att be om halva uppmärksamheten?
• Ta oss i försvar ibland. Och om du säger negativa saker om oss i vår frånvaro, så se till att vi aldrig får reda på det. Vi pratar om er i negativa ordalag ganska ofta, men vi gör det mycket snyggare.
• Vi är den bästa flickvän du någonsin haft, alla kategorier. Och vi är inte "nästan" snyggare än Angelina Jolie, vi är sexigast i hela världen. Det här är bra mycket viktigare än du tror.
• Din mamma kommer inte finnas där i alla situationer, särskilt inte om du tänkt reda ut att vara vuxen. Väx upp, lär dig ta egna beslut och jämför aldrig, aldrig, oss med henne. Det har inte att göra med att vi inte gillar henne, utan att vi vet att ni letar efter någon som liknar henne så mycket som möjligt. Vi vill gärna tro att du gillar oss för våra egna förmågor och egenskaper. Om vi är dig på spåren, blåneka.
• De flesta tjejer har små "singelrutiner". Några är modiga nog att behålla dem även när de är i ett förhållande. Gör dig aldrig lusig över detta. Det är fullt normalt att äta en hel chokladask medan man ser fem avsnitt av Sex and the City i rad once in awhile. Det är heller inget konstigt att fuldansa runt i hela lägenheten till Outcasts Hey Ya.
• Ta aldrig för givet att vi inte är intresserade av att avsätta en hel dag för att mecka med datorn eller handla nya fälgar. Vi uppskattar iallafall att bli tillfrågade.
• Oavsett hur snygga, framgångsrika och roliga våra killkompisar är, är de helt ofarliga. Vi lovar!
• Vi analyserar allt, och sedan analyserar vi det igen, tills vi analyserat sönder det hela och glömt bort var vi började. Deal with it, det är ett tecken på att vi gillar dig.
• Om vi är överst, så håll gärna händerna på våra höfter. Men det är absolut inte uppskattat att du tar tag och "lyfter" oss upp och ner. Vi är inte uppblåsbara. Samma sak gäller huvudet, you do the maths.

Sådär. Om jag orkar fyller jag på listan efterhand jag kommer på något. Jag hoppas iallafall ha gjort en liten insats för tjejer överallt.

Happily ever after?

Min generation, och säkert den föregående, har fått en stor del av vår värdegrund från sagor av bröderna Grimm och Disneyfilmer med den obligatoriska moralkakan. De flesta följer ett ganska uppenbart tema - poängen med det hela är att hitta Den Stora Kärleken (vilket inte verkar alls lika svårt som det de facto är). Först då kan sagan få ett lyckligt slut, när prinsen dräpt draken och fått prinsessan. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Bullshit.

För det första: visa mig ett förhållande som är lyckligt precis hela tiden, så ska jag visa dig två människor som hycklar. Förhållanden är vansinnigt svårunderhållna.

För det andra: det kan väl ändå inte vara det som är hela poängen? I sådana fall har jag levt hela mitt liv på helt fel sätt. Jag har alltid varit målmedveten, även om de stora målen i livet skiftat under åren. Men aldrig har jag haft som mål att gifta mig, och leva lyckligt enbart på det. Det har handlat om karriärer, att skaffa sig en solid utbildning som öppnar dörrar för de där riktigt bra jobben en vacker dag.

Förhållandets vara och icke vara

Efter att ha förlorat vad jag trodde var The One And Only, har jag tagit mig ut i dejtingdjungeln igen, med varierande resultat. Må vara att jag är petig, men why settle for second best? Mycket få av de jag hittills träffat därute har uppfyllt mina ändå ganska rimliga krav på pojkvänsmaterial. Och jag är hellre ensam än i ett förhållande med någon "halvbra".
Å andra sidan har jag en god vänninna, som sitter på ett kasst förhållande. Varför har jag ingen aning om. Hon är alltid festens mittpunkt, ständigt uppvaktad av genuint bra killar. Hon är stark, smart, rolig och skitsnygg. Jag tror hon vet innerst inne vad hon behöver göra för att finna sin lycka igen, men jag tror också att det skulle vara att ge upp sin ekonomiska trygghet. Ett sådant val är aldrig lätt, men kan någon fixa det där ute i världen på enbart CSN-pengar, så är det hon.
Normen i samhället, redan på universitetet, verkar vara att ha någon vid sin sida. Oss singlar höjer de ögonbrynen åt. Jag var ensam tjej i min klass (med runt 20-25 tjejer) att inte ha pojkvän vid ankomsten till Lund, trots att jag vet att många av de andra tjejernas förhållanden är trassliga distansrelationer med oengagerade partners.
Är vi plötsligt så osäkra på oss själva, att vi måste definiera oss utifrån den vi är med? Att vi stannar i en dålig relation bara för att det är så oortodoxt eller svårt att vara ensam? Och framför allt; är det här något nytt, eller har samma problem funnits ever since?

Alternativa målsättningar

Nej, jag är inte så cynisk som jag kanske låter. Det kanske finns någon därute för mig också, att dela livet, universum och allting med. Hittar jag honom ska jag göra mitt bästa för att få det hela att fungera. Försöka värdesätta varje dag och sansat reda ut allt trassel.
Men, och det här är min poäng; det är inte så jäkla viktigt. Meningen med mitt liv är inte att hitta en karl att gifta mig med. Och just nu känns det som om min karriär och min utbildning kommer komma först. Jag är ledsen, men det är en regel jag inte gjort några undantag från hittills, och troligtvis inte kommer börja göra senare i livet heller.

Slutsats

Vad jag menar är väl ungefär detta; har du ett förhållande med någon du älskar och som behandlar dig med respekt, så var rädd om det. Se till att reda ut problemen. Men gör aldrig, aldrig, avkall på dig själv! Måste du det, och ni inte kan leva tillsammans som jämlikar, så låt det då vara.

Och vore det inte jävligt befriande med en Disneyfilm som slutar lyckligt först när prinsessan tar sin Masters?