Inte utan min snyggpose!

I lördags firade NinjaIngenjören sin seger över studentghettot Ulrikedal med en rejäl inflyttningsfest. Eftersom gästlistan mest bestod av LTH-studenter och en del av Internets C-kändisar (?) är det idag helgens mest ombloggade fest. Vem behöver Stureplan när man har Fosievägen?

Men vad man än sysslar med kan man ge sig fan på att där finns nån med en kamera. Bilden ovan har jag snott rakt av från Mattias blogg. Han dissar min pose som jag nästan alltid lyckas strike när nån kör upp en kamera i nyllet på mig. Måste ändå lägga en stor del av skulden på syntharen som satt hela eftermiddagen/kvällen innan festen i min soffa och snurrade ett glas rödvin med lillfingret ut och ständigt talade om för mig hur jävla bra jag såg ut, medan jag flängde fram och tillbaka i gothig långkjol med plattänger och två-komponents-läppstift. Mitt ego är uppblåst som det är!

Mattias förtjänar ändå tack för iallafall ett försök till redigering - till skillnad från Erik. Så får inte heller Erik nån inläggsspecifik länk. Ha!

Hur som helst var det jävligt roligt, med kul folk och bra drag. Och det man inte minns har man inte ont av ;)

Vill ni veta var man får tag på fler bilder där jag gör dumma saker, fråga Victoria Shulga, den officiella experten.

Fredagkvällen blev också bra, Tom och Leeloo kom över med sitt underbara Munchkin Bites, ett spel vi gett oss fan på att lära Alexi. Det gick lite väl bra, han höll på att slå oss allihop - tills Leeloo sin vana trogen fick ett pyttelitet övertag och tog hem hela spelet.

Och behöver jag nämna att den största ansträngningen vi tog oss för igår (söndag) var att se V for Vendetta?

Death of a Salesman

Att försöka klämma in Shakespeare och Vin Diesel i ett och samma blogginlägg är svårare än det ser ut. Så jag nöjde mig med rubriken.

Igår satt jag och såg Boiler Room medan jag kurerade min skojiga förkylning. En bra film om riktigt, riktigt onda telefon-försäljare (på mitt kontor säljar vi Telia, inte riktigt lika ondskefullt).

Jag blev glatt överraskad över att den var ganska verklighetstrogen, iallafall i själva säljdelarna. Samma snack, samma terminologi (med leads, pitch, closing...), samma känsla så att säga. En lightvariant av den stämningen råder på varje framgångsrikt callcenter.

Jag kan rekommendera alla att se den. Dels ur den synpunkten att det är bra att veta att de säljare som ringer och är som mest entusiastiska befinner sig mitt i vad som nästan ser ut som kaos. Dels för att den är en riktigt bra handling även utanför detaljerna. Och dels för att den är intressant med en film där Vin Diesel, förutom huvudpersonen Giovanni Ribisi (den där killen som man sett överallt men aldrig kommer ihåg vad han heter), framstår som mest human.

Andra bloggar om: Vin Diesel, Boiler Room, telefonförsäljare, telemarketing, Telia