Ullevi - jag var där

Igår var jag på årets guldmatch, Göteborg mot Trelleborg på Ullevi. 41.471 åskådare, 2-0 och tusentals glada fans som stormade planen efter att slutsignalen gått. Guldet avgjordes (och "kom hem till Göteborg") och hela stan var ganska upprymd. Ja, alla utom jag då.

Jo, jag vet att jag är en klyscha, ingen behöver påminna mig. Flickvännen som släpas med på fotboll och mest gnäller hela tiden. Men jag måste till mitt försvar få förklara att jag till viss del såg fram emot det. Jag har aldrig varit på en allsvensk match (kan knappt erinra mig att jag någonsin varit på någon hel fotbollsmatch), och jag har definitivt aldrig varit det på Ullevi. Som Ullevi-rookie blev man lite lätt tagen av stunden när man kom upp för trappan till läktaren och lät blicken glida över den helt enorma arenan med alla dessa supporters i blått och vitt och plastponchos. Siffror om publikkapacitet kan man rabbla hur mycket man vill, man fattar det inte förrän man ser det.

Facinationen varade i säkert tio sekunder. Sedan blev jag knuffad åt fem håll samtidigt av en enorm mängd göteborgare på liten yta, upplevde en sedan länge glömd torgskräck, och hittade våra helt värdelösa platser. Och - get this - det spöregnade! Det finns inget tak på Ullevi! Jag som är rabiat fotbollshatare satt i två timmar i regnet och blev blötare och kallare än jag någonsin trodde att jag skulle uppleva. Den halvt om halvt värdelösa ponchon, marginellt tjockare än plastfolie, blåste åt alla håll samtidigt, och min sedan länge tjuriga rygg låste sig fullständigt.

Jag har ändå en "ta-ingen-skit"-gormande inre Grynet. En ganska bra egenskap att ha, att ge fan i något om det inte är värt det, och räcka långfingret åt vissa situationer och människor och be dem dra åt helvete och gå hem. Men vart skulle jag ta vägen? Och förresten försöker jag ganska mycket att sätta mig in i, och dela min sambos intressen. Jag läser en bok han älskar nu, till exempel (medan han behövde mycket övertalning för att kanske läsa Lisey's Story). Så då kanske man kan härda ut.

Stefan utanför Ullevi, i ett stadie av behärskad eufori

Två timmar gick förbi olidligt långsamt. Ölen var blaskig och utblandad med regnvatten. Vi satt courtside och när nåt intressant hände så ställde sig alla upp så jag inte såg något iallafall. Själva grejen gav mig just ingenting, förutom kanske att det kan vara lite coolt att kunna berätta om en nära-döden-upplevelse för folk.

Men Stefan har upprepade gånger betygat att han älskar mig och kommer vara min bitch i två veckor framöver, plus följa med på Unholy Alliance eller motsvarande. Nåt bra var jag tvungen att få ut av det hela, så varför inte?

Jag är på jobbet nu*, och bloggar medan min fula lilla laptop försöker fundera ut vad tusan det är jag USB'at ihop den med. Men jag har kommit upp mig! Idag ansvarar jag och endast jag för att kontorets livsviktiga behov av laddade batterier tillgodoses. Vilket i praktiken innebär att jag konstant stövlar mellan skrivbordet med den fula datorn och en ganska imponerande hög (som jag skapat) med mobiltelefoner som sitter ihop med ett oändligt antal SonyEricsson-laddare, och laddar batterier som en skållad iller. Ett jobb som är helt och hållet i onödan, eftersom batteriet laddas när man har telefonen ihopkopplad med datorn. Jag känner att jag gör en verklig insats på kontoret idag, och att min gedigna utbildning och erfarenhet av teknik kommer till god användning.
Och det värsta är att jag bevisligen inte ens är så bra på det.

*Detta skrevs under förmiddagen, och jag var faktiskt på jobbet. Men sen utvecklades vad jag trodde bara var lite småhängighet till en rätt rejäl feber. Två timmar på Ullevi i spöregn är aldrig särskilt begåvat

Andra bloggar om: IFK Göteborg, allsvenskan, Hysén, nära-döden-upplevelse, Ullevi, guld

Fotboll och kravallvänstern

Mycket våld nowadays.

För det första måste jag säga att det är väldigt sällan det händer något i relation till fotboll som jag kan tycka är värt att höja ett ögonbryn över. Senast var 1994; GES skrev en hyfsat skön fotbollsrelaterad låt.
Men nu har det alltså hänt igen - en stupfull dansk nitar en domare under EM-kvalet och alla har en åsikt. Min avviker dock lite från de man hör mest. Eller för att citera min briljante bror:

"Det är inte själva baksmällan som är det värsta... det är när de berättar vad
man gjort kvällen innan."

Alla har vi väl velat nita någon på fyllan, några av oss har också gjort det. Det brukar resultera i ett krogslagsmål eller en avhoppad SSU-ordförande. Oftast no biggie, eftersom fulla människor har ganska dålig koordination. Lite ångest dagen efter och nån månad senare har någon annan gjort något ännu mer spektakulärt och ens egen tabbe är bortglömd.
Så därför undrar jag vad som flöt genom den där danskens huvud när han vaknade i söndags morse. Undrade han vad som egentligen hänt kvällen innan? Kom han ihåg matchresultatet? Och eftersom han sannolikt inte gjorde det; fanns där en TV? Han kanske till och med hånflinade lite åt den jävla idioten som rusade in på plan? Och hur, exakt hur, kändes den saftiga insikten?

Relaterat till detta lite allvarligare nyheter. 146 poliser har skadats vid vänsterns G8-protester i Rostock. Kulturrevolution har en vansinnigt smart lösning på problemet med kravallvänstern:

"Det enda rätta är att avbryta mötet, ge Europas alla socialistpartier avdrag på
resultatet i nästa val de ställer upp i och sedan kan UEFA (eller FIFA kanske)
meddela att marknadsekonomins vänner vinner matchen på diskvalificering av
vänstern"

Smartast tänkt hittills!

Andra bloggar om: Fotboll, UEFA, EM-kval, baksmälla, G8, Rostock, vänstern, diskvalificering